Jakobs röst

Med sin briljanta idéroman Tecknet och tystnaden sällade sig Joakim Philipson (f. 1958) för fem år sedan till den glesa skaran av ambitiösa Bonniersdebutanter. Boken markerade en osedvanligt lovande inledning av ett svenskt författarskap. Här presenterade sig en mogen prosaist med ett högst väsentligt ärende.

Samtidigt är detta en originell och djupt stimulerande komposition. Författaren utger sig nämligen för att vara svensk översättare av ett handskrivet manuskript på jiddisch, vilket år 1931 lär ha återfunnits i en svart anteckningsbok på en psykiatrisk isoleringsavdelning i Moskva. Där, i det allt kyligare Stalinväldet, skall den judiske bildkonstnären N. ha behandlats för katatonisk schizofreni. Av naturliga skäl vädjar den fiktive utgivaren till läsaren att dra självständiga slutsatser vad gäller dokumentets autencitet.

Berättaren – den patient som sålunda för talan – är en intressant kuf. Han bär exempelvis påtagliga likheter med Dostojevskijs källarmänniska. Han är isolerad, stolt, polemisk, passionerad, skarpögd. ”Dömd att artikulera sig” lever han för sin idé. Han söker skydd och stadga i sina kommentarer alltmedan han i cellen rekapitulerar sitt liv, berättar anekdoter och återger välformulerade tankar hos konstnärer och sökare som han mött under resans gång. Det handlar om en synnerligen lärd yngre man, väl förtrogen med revolutionen och dialektiken. N. visar sig också vara en stor kännare av matematik, konstteori, den ryska kritiska 1800-talsrealismen och, givetvis, det brokiga sovjetiska 20-talsklimat under vilket han verkat.

N:s eget skapande har dock föga med dyrkan och mekanisk kopiering av ”verkligheten” att skaffa. Hans penna och pensel tränger djupare än så, vanligen långt under ytan. Med sina konstnärliga instrument gräver han sig in i subjektet för att långsamt söka nå dess väsen och, eventuellt, uppdaga det fördolda. Han värjer sig bestämt mot Avbilden, den som tar allt för vad det synes vara och som endast förmår identifiera materiella objekt. Avbilden, och konventionen, leder enligt hans synsätt till hybris – till att människan reser sig mot Skapelsen.

Den attityden går tydligt igen när mannen berättar om sitt forna arbete med Lenins porträtt. Med sitt återskapande sökte han då inte frammana avbildens dödsmask utan istället själva tecknet för Ledarens ansikte. Någonting gick emellertid tokigt när tecknet skulle ge ny mening och bilden ta form enligt Skapelsens ofullbordade ordning. Måhända stördes N. av de maskerade gestalterna som spionerade utanför hans provisoriska ateljé i Kremls skuggiga korridorer. I dessa mörka skrymslen – där ett mord hade begåtts – tycktes hur som helst inte finnas plats för hans sanning, varför han under påföljande förhör ställde sig lika främmande inför domen som någonsin Josef K.

Emellertid väntar han i cellen på att tecknen skall uppträda i ”civila kläder”. N. förstår att sanningen är förklädd och att tecknet alltid utgör mer än summan av de delar som det refererar till. På så vis talar tecknet till honom. Hellre än att söka dechiffrera vår tids tecken och spår söker han sig dock ut ur tid och rum. Efter hand närmar sig berättaren en cirkulär tidsuppfattning: ”Tillvaron är både gestalt och bakgrund, tecken och tystnad. Det gäller också de heliga texterna.”

I detta och tidigare sammanhang lutar sig romanens språkrör helst emot Toran. Skriftens bud tycks också förlänas en svag doft av sovjetisk mellankrigstid: Ordet har sträckt ut sig för att ge näring i den långvariga exilen.

Kring en synagoga i Paris

En annan sorts landsflykt gör sig påmind i Joakim Philipsons aktuella roman, Jakobs röst, som i likhet med Tecknet och tystnaden utmärks av en effektiv och starkt tilltalande collageteknik. Också här varvas det yttre händelseförloppet med smärre filosofiska utläggningar, jämte citat och referenser till judisk visdom.

Handlingen i detta form- och idémässigt än mer imponerande verk utspelar sig bland franska judar i 1950-talets Paris, närmare bestämt hösten 1953. Förintelsen är sålunda inte avlägsen. Romanens karaktärer lider svårt vid minnet av koncentrationslägren – och vid det faktum att flera av deras närstående hämtades av franska gendarmer.

Samtidigt råder stark politisk polarisering i den nation där de bor. Skilda ideologier och falanger kommer till uttryck i det hektiska franska kulturklimatet. De intellektuella följer med stigande spänning utvecklingen i det Sovjetunionen vars mest beryktade diktator just gått ur tiden. Konstnärer inom olika områden gestaltar i sina verk tillvarons absurditet; här figurerar Becket, Camus, Cioran och andra. Några av romanens gestalter är väl involverade i dessa diskussioner.

Philipson uppehåller sig även vid det religiösa livet. Miljön är ofta förlagd till en synagoga. Sidorna befolkas av ett stort antal judar, flertalet redan väl assimilerade. Några ur skaran ger sig till känna i romanens upptakt, i ett regnigt Paris. Läsaren lotsas då till en välbesökt synagoga för att med författarens hjälp få beskåda udda gestalter, riter och ceremonier. Stillheten är dock inte påfallande. Inom byggnadens väggar märks elaka blickar och dispyter rörande gudstjänstfirande. Församlingsmedlemmarna invecklar sig i skvaller, rykten och förtal. Det ser inte ut att gå särskilt snyggt till ens under läsningen av Tora-rullarna.

Somliga av dessa porträtt är mycket lustiga. Philipsons humoristiska ådra framträder dock även i mer sekulariserade sammanhang, exempelvis under skildring av ivriga middagskonversationer. Personkarakteristiken firar åtskilliga triumfer när den ställvis uppsluppne författaren tar ut svängarna. Miljöbeskrivningen, å sin sida, kan upplevas som minst lika roande. Emellanåt ges den en lätt kåserande anstrykning. Vid några tillfällen märks en Zolas minutiösa rundmålning, någon gång också en precis, närmast balzacsk positionsbestämning. Författaren förfogar onekligen över många språkliga verktyg: raderna vittnar om fyndighet, språklig nyfikenhet och verbal lust. Det är för övrigt bland svenska prosaister numera tunnsått med den kombinationen av god underhållning och förstklassig stilistik.

Skönheten – sanningens mask

Joakim Philipsons teoretiska byggstenar är emellertid minst lika betydande som senast. Romanens motto, hämtat från Ludwig Wittgenstein, är värt närmare uppmärksamhet: ”Ethik und Æsthetik sind Eins.” Förhållandet mellan etik och estetik – och mellan erotik och estetik – utgör en röd tråd i romanen, liksom jakten på det heliga, på någonting bortom den profanering som stundom väcker sådan åtrå. Här finns även koppling till Tecknet och tystnaden. Det talas i debutromanen exempelvis om frestelsen att förbinda det sköna med det goda – liksom om den vanliga föreställning, enligt vilken den ideala konsten är både estetik och etik. Denna problematik knyts i båda romanerna också till respektive samhälleliga betingelser. Som ett gemensamt yttre studieobjekt står doktrinen om den socialistiska realismen och de konstnärliga visioner som förfäktades inte minst av sovjetiska och franska kommunister.

I Jakobs röst tillförs andra dimensioner, främst av teologisk natur (samtidigt talas här om hur skönheten och våldet kan betvinga varandra). Frågeställningen haglar emellanåt kring romanens hjälte, den unge Jacques Lévy, som efter att ha förlorat sin familj i Auschwitz valt att leva efter Toran. Han är en sångbegåvad, estetiskt lagd purist, som gärna ser att bönen hålls på klassisk bibelhebreiska. För honom är falsksång ett vanhelgande av det heliga språket. Renhetslängtan genomsyrar hans synbara handlingar och medvetandegjorda ideal. Han begrundar med förkärlek Läran, hemma eller under långa promenader längs regnvåta boulevarder. I rofyllda stunder kommer han Toran mycket nära, så att texten liknar en fortsättning på hans egna tankar. Det rör sig visserligen inte om någon utpräglad tänkare, men han torde utan tvivel följa med när författaren tar steget tillbaka till Hegel: ”Gud visade sig i världen framför allt såsom en estetisk kategori; det sköna i naturen och i konsten – det är Gud. Skönhet och sanning är i själva verket ett och detsamma. Skillnaden är bara den att sanningen är själva idén, medan skönheten – det är den form idén uttrycker sig på. Skönheten är den mask sanningen valt att uppträda under, för att säkert bli igenkänd.”

Konsten och det heliga

Alltnog rymmer persongalleriet fler självständiga själar. Den mest autentiska stämman tillhör romanens hjältinna, Carla, som ständigt är försedd med kvicka, aforistiska förtätade repliker. Den unga judinnan äger förvisso inte någon boklig lärdom, men hon har hunnit skaffa betydande erfarenheter ur den nära verkligheten, från ett liv i knappa omständigheter. Genom prostitution samlar hon nu slantar till en antikvitetsaffär. Många av hennes tankar går tillbaka till lägervistelsen, en tid under vilken hon bytte bröd mot stearinljus för att om natten få läsa verk av Dostojevskij. Själv är hon en typisk Dostojevskij-hjältinna: sinnlig, uthållig, oförutsägbar, gåtfull.

Det är sålunda livet självt som får henne att fundera. En speciell omständighet i hennes relationer till manliga kunder markerar en dag en vändpunkt. Upplevelsen väcker inom henne tankar om friheten och det heliga: ”Heligheten har ju alltid inneburit något slags gränsöverskridande, till exempel genom en offerrit. Det heliga, det var något avskilt och oåtkomligt, ett förbjudet område, som man bara kunde nå genom detta gränsöverskridande. Men idag finns ju inte längre några gränser. Allting är tillåtet. Och alltså kan det inte längre finnas någon helighet. Vi har full frihet.”

Med dessa ord vänder hon sig under ett kväljande restaurangbesök till sin tafatte kavaljer, en parisisk bildkonstnär vid namn Jean. Orden förbryllar honom. De rimmar illa med de fyrkantiga begrepp som står till buds för denne medelmåtta, som inför stundande vernissage valt Carla till sin modell.

I själva verket blir deras meningsutbyte alltmer skugglikt och overkligt. Den unga kvinnan står för samtalets innehåll medan mannen efter förmåga söker upprätthålla dess form, den kapsel i vilken hans ohållbara och i grunden oengagerande resonemang låter sig dölja. Hon är samtidigt undflyende, Carla, den i yttre mening lösaktiga, för vilken – a propos diskussionen om offer och helighet – inte ens den största uppoffring inom ramen för ett stimulerande konstnärligt arbete kan betecknas som något egentligt offer. ”Helighet är inte detsamma som njutning”, säger hon bland annat, alltmedan Jean omtänksamt klappar henne på axeln (liknande frågeställningar skall senare sysselsätta hjälten Jacques, för vilken försoning förutsätter beredvilligheten att offra också det som man håller som mest kärt).

Carla värjer sig emellertid för fraser och plattityder, naturligt nog för den som huserar i en kvart i ett beryktat kvarter. I unga år, under lägervistelsen, har hon dessutom hunnit vaccinera sig mot tomma abstraktioner, särskilt genom sitt tidiga möte med den stora litteraturen: ”Ibland … ibland när jag läser får jag den där svindlande känslan av att detta är sanningen om människan, detta hade kunnat vara jag. Och plötsligt blir alla de människor som omger mig så overkliga, som om de vore konstgjorda, som pappfigurer, alldeles för platta, bara yta. Kanske är det därför jag har så svårt att på allvar intressera mig för konsten, för ’det sköna’. Det gör mig bara melankolisk och nedstämd.”

Även andra personer i texten brottas med att söka klarlägga förhållandet mellan konsten och det heliga. Ämnet fängslar så småningom även skeptikern Bernard, nära vän till nämnde Jacques – fastän denne i egenskap av samhällsorienterad konstkritiker huvudsakligen intresserar sig för praktisk politik och därför med full tydlighet instämmer när en av församlingens mest iögonfallande tjänare vänder sig till honom med en överraskande personlig deklaration: ”Vem talar om religion? Hur kan man tro på någonting alls, efter Auschwitz?”

Liknande tankegångar återkommer på andra håll i texten, då som regel iklädda en mer tillspetsad formulering och behäftade med djupare innebörd. Liksom i Tecknet och tystnaden dyker teodicéproblematiken sålunda med jämna mellanrum upp. Krigsåren har inplanterat ett djupt tvivel hos flera av romanens gestalter. Somliga av de från Förintelsen överlevande plågas därtill av skuldkänslor. För andra, vanligtvis bättre lottade själar – exempelvis den sekulariserade (men efterhand möjligen religiöst omvände) konstkritikern – ligger däremot en mer jordnära attityd tillhands: ”Varför skall vi behöva känna skuld för att vi har överlevt? Det är ju att ge Hitler rätt i efterskott!”

Vad som är rätt och fel visar sig emellertid besvärligt att reda ut. Somliga av personerna anser sig leva i en värld, där allt är tillåtet. Värden och ideal vänds ut och in. Under sådana betingelser tycks det vara mer provokativt än konventionellt att värna om de traditionella värdena. Rebellen har bytt sida.

Mot bakgrund av intellektuella och konstnärliga strömningar i det tidiga efterkrigsklimatet ger sig ytterligare intrikata mönster tillkänna. Samtidigt uppdagar läsaren oväntade beröringspunkter mellan romanens gestalter. Så kan till exempel en försvunnen ljusstake ur synagogan leda mot en serie oanade möten och förvecklingar, med nya, lika oväntade dispyter som följd. Varje relation och livshållning ser ut att till slut kunna förändras, därtill hastigt – endera de bottnar i fromhetslivet eller i allmännare aspekter kring den judiska identiteten, de ortodoxa judarnas villkor, sionismen, antisemitismen eller motståndsrörelsen och oliksinnade bödlar.

En säregen röst

Dessa ideologiska och psykologiska frontförskjutningar åskådliggörs med intellektuellt njutbar klarhet i romanens längre, passionerade dialogavsnitt. Personernas kriser och utveckling avspeglar sig även i ett antal levande monologer. Reflexionerna är stundom häpnadsväckande när den teologiskt välbevandrade Philipson med de judiska högtiderna som romanstrukturens fasta skelett kastar ljus över såväl inhemsk politisk debatt som frågor med direkt anknytning till judendomen.

För de mest glödande inlagorna svarar den prostituerade. Carlas monologer är bokstavligen omskakande; de utgör utan tvivel romanens allra mest inspirerande avsnitt. På ett suveränt vis utrustar författaren denna luttrade kvinna med en säregen röst, en påtaglig autencitet. Hon förlänas ett starkt vokalt register – och ett tonfall som ideligen skiftar. Man frestas i sammanhanget att tala om en näst intill musikalisk röståtergivning, just som hos … Dostojevskij.

Anmärkningsvärt nog försvagas Carlas röst aldrig någonsin. Ingen yttre omständighet lägger band på detta speciella tilltal – inte ens sedan hon efter en uppseendeväckande incident nödgas överge sitt krypin för att med en benägen medsysterns oegennyttiga bistånd finna tillfälligt husrum på en pråm. Trots bestörtningen inför slutsatsen att det heliga inte längre existerar – eller snarare: människans förändrade förhållande till det heliga – fortsätter den prostituerade sin självständiga jakt på mål och mening, inte utan att vända sin fromma sida till.

Hennes väg mot försoning, gestaltad i romanens magnifika slutscen, är ytterst gripande. Länge lever rösten hos denna av misären födda kvar hos läsaren.

GERT-OVE FRIDLUND

Joakim Philipson, Jakobs röst. Bonniers, Stockholm 1996