Moskva och Konstantinopel i fejd

Moskva och Konstantinopel i fejd

Gösta Hallonsten

Är brytningen mellan Moskva och Konstantinopel bara ett inslag i den ryska valkampanjen eller ett tecken på en mera djup­gående oenighet inom den ortodoxa kyrkan? För det senare talar att patriarken Alexij den 24 februari uteslöt patriarken Bartolomaios’ namn ur förbönerna vid firandet av liturgin. Enligt ortodoxt medvetande är bönen för syster­kyr­kornas över­huvuden det djupaste tecknet på kyrkogemen­skap, varför denna åtgärd är både ovanlig och uppseende­väckande. Spänningar har länge funnits mellan den numerärt krympande ”Moderkyrkan” i Konstantinopel och den ryska ”Dotterkyrkan”, som har omkring hälften av alla ortodoxa bland sina medlemmar. Redan efter det bysantinska rikets fall 1453, och sedan den ryska kyrkan fått egen patriark 1589, kom ju Moskva att betrakta sig som Byzans’ arvtagare i politiskt och religiöst avseende – Moskva ”det tredje Rom”. Den ryska kyrkan betraktar sig i dag inte längre som en ”dotterkyrka”, utan som en jämbördig ”systerkyrka”. Patri­arken i Konstantinopel innehar visserligen ett hederspri­mat, men det berättigar honom inte att intervenera på det område som historiskt sett hör till det ryska patriarkatet. Detta är just vad som skett i Estland, hävdar man i Moskva.

Den estniska ortodoxins växlande status

Den ortodoxa minoriteten i Estland, som uppstått genom miss­ion från Pskov och Novgorod på 1300- och 1400-ta­len, lydde fram till ryska revolutionen under Moskva. Efter Estlands själv­ständighet 1920 fick man en autonom status under Moskva­patri­arkatet. De estniskspråkiga ortodoxa lösgjorde sig dock 1923 från Mos­kva och blev en autonom kyrka under Konstan­tino­pel. Åtgärden accepterades aldrig av Moskva, och ett särskilt stift för de ryskspråkiga ortodoxa i Estland fortsatte att existera. Den estniska regeringen erkände dock endast den Estniska Apostoliska Ortodoxa Kyrkan, som den kallade sig, och all kyrkoegendom i landet tillföll denna. Efter Stalins an­nekte­ring av Estland åter­fördes den estniska kyrkan med tvång under Moskvas juris­diktion. Metropoliten Alexander, 20 präster och ett stort antal estniska ortodoxa flydde och upprättade en exilkyrka med säte i Stockholm. 45 estniska präster dödades eller deporterades till Sibirien. Ur Mos­kvas synpunkt var inför­livandet av den estniska kyrkan 1944 ett återställande av ordningen, medan patriarken Bartolomaios i ett brev till patriarken Alexij 24 februari i år, beskyller den ryska kyrkan för att ha ”medverkat till fördrivandet av de est­niska orto­doxa och dragit fördelar av detta för att kunna ta över den estniska ortodoxa kyrkans territorium”. Efter Estlands själv­stän­dighet 1991 beslöt exilkyrkan att åter­upprätta den est­niska ortodoxa kyrkan i hemlandet. Rege­ringen understödde detta och registrerade officiellt dess församlingar, medan däremot det ryska stiftets församlingar inte fått officiellt erkännande. Enligt ett domstolsutslag tillfaller all kyrkoe­gendom den återgrundade Estniska Apo­stoliska Ortodoxa Kyrkan. Även om de ryska för­samlingar­na i praktiken fortfarande dis­ponerar sina kyrkor har detta stora konsekvenser. Före Andra världskriget ägde den ortodoxa kyrkan 5 % av all jord i Est­land och ett stort antal fastigheter i centrala Tallinn. I fjol bad så den estniska regeringen att Konstantinopel skulle bekräfta den estniska ortodoxa kyrkans status som autonom från 1923. Denna bekräftelse, som är daterad 20 februari i år var nödvändig, inte bara p.g.a. tvångsinlemmandet i den ryska kyrkan under Stalin, utan också därför att Konstantinopel 1978 på direkt begäran av den ryska kyrkan ”med hänsyn till rådande omständigheter” tillsvidare gått med på att i praxis räkna Estland som en del av den ryska kyrkan. Detta innebar dock inte att man upphävde beslutet från 1923, framhåller patriar­ken och synoden i sin högtidliga för­klaring från februari i år. Tvärtom tillämpar man nu cano­nes, de kyrkliga rättsregler­na, ”med akribi”, dvs. strikt, medan situationen under kommu­nis­men krävde hänsyn till omständigheterna, det som i ortodoxt språkbruk kallas att handla enligt ”ekonomin”.

Vem upprättar autonomi?

Frågan om hur canones skall tolkas, särskilt när det gäl­ler upprättandet av nya självständiga kyrkor, är dock en omstridd fråga i den ortodoxa världen. Konstantinopel åberopar canones 9 och 28 från det fjärde ekumeniska kon­ciliet i Chalcedon 451. Den förra räknar Konstantinopel som appellationsinstans vid lokala konflikter och den senare tillerkänner det ansvaret för kyrkor utanför rikets grän­ser. Enligt en annan tradition får emellertid en dotterkyr­ka sin självständighet av moderkyrkan. Detta tillämpades 1970 när Moskva gav autonom status åt ”The Orthodox Church in America”, som uppstått genom rysk mission i Alaska och övriga Nordamerika. Konstantinopel reagerade gi­vetvis skarpt och har än i dag inte erkänt den amerikanska kyrkans självständighet. Överhuvudtaget är den ortodoxa kyrko­histo­rien full av konflikter av denna typ. En direkt paral­lell till den nuvarande konflikten är att den finska ortodoxa kyrkan 1923 lösgjorde sig från Moskva och blev en autonom kyrka under Konstantinopel. Det ledde visserligen inte till brytning mellan patriarkaten. Men Moskva erkände den finska kyrkans ställning först 1957. Problemet berör också de många ortodoxa i dia­sporan: varje självständig ortodox kyrka upp­rättar egna församlingar och stift för sina lands­män, samti­digt som Konstantinopel ser diasporan som sitt särskilda an­svars­område. En lösning på dessa problem står på dag­ord­ningen för det sedan länge planerade panortodoxa konciliet.

Bartolomaios starka ledarskap

En näralig­gande aspekt på konflikten mellan Moskva och Kon­stantinopel är också att patriarken Bartolomaios sedan han besteg aposteln Andreas’ tron 1991 visat sig vara en ovanligt stark och initiativrik ledare. Det ekumeniska patriarkatets ställning är ju hotad, inte bara av Moskvas överlägsna numerär och gamla vilja att axla ”det andra Roms” fallna mantel, utan framför allt av dess krympande bas i Turkiet. Kanske finns det inte mer än 2 000 ortodoxa kristna kvar i patriarkatets kär­nom­råde, och islamiska fundamentalister försöker av allt att döma förmå den tur­kiska regeringen att stänga patriarkatet, även om detta strider mot Lausannefördraget från 1922.

I denna situa­tion har Bartolomaios gripit initiativet. Han har ut­vecklat en påfallande intensiv reseverksamhet till andra kristna kyrkor och har besökt EU-kommissionen i Bryssel och en rad västeuro­peiska stats- och regeringsche­fer. Därmed har han stärkt patriarkatets ställning i Turki­et och blivit motta­gen som den ortodoxa kyrkans främste företrädare. Inom orto­doxin har han tagit initiativ till möten med de ortodoxa kyrkornas överhuvuden. – Patriarken Alexij uteblev dock demon­­strativt från mötet på Patmos i september då man firade 1800-­årsminnet av Johannes Upp­enbarelse. – Han har med stor aukto­ritet satt Jerusalempat­riar­katet på plats i en jurisdiktion­skonflikt i Australien, och tagit strid med munkarna på Athos, som bland annat har protesterat mot patriarkens ekumeniska öppenhet.

Barto­lomaios’ besök hos påven Johannes Paulus II i Rom 1995 väckte också stor uppmärksamhet. Men liksom de tidiga­re när­mandena mellan Konstantinopel och Rom är detta om­stritt inom ortodoxin. Det finns röster som menar att patriarken försöker förvandla Phanar, hans residens i Konstantinopel, till en ”ortodox Vatikan”. Även om detta är grundlösa beskyllningar, är det helt klart att den ledar­roll som Bartolomaios kommit att spela och hans starka ekumeniska engagemang är omstridd inom ortodoxin. Lägg till detta den starka kritiken i Ryssland mot romersk-katolsk ”proselytism”, vari uppenbarligen inbe­gripes även ett aktuellt fall av ortodoxa präster som sam­arbetat med en katolsk radiostation, så får konflikten mellan Moskva och Kon­stantinopel andra övertoner.

Politisk press på Moskvas patriarkat

Till detta kommer vidare att patriarken Alexij, som själv är av tyskbaltisk släkt, uppvuxen i Estland och under 20 år var ärkebiskop av Tallinn, är hårt pressad av konser­vativa krafter i den ryska kyrkan och politiken. Vid sitt Tysklandsbesök i november bad Alexij uttryckligen om ursäkt för de övergrepp som begåtts av Sovjetmakten och dess armé mot tyskar under krigets slutskede. För detta har han fått utstå hård kritik i nationalistisk och kommunistisk press. Det är också givet att konflikten om den estniska kyrkans status hänger samman med den ryska minoritetens framtid i Estland. Boris Jeltsin har i brev till Estlands president Lennart Meri uttryckt kritik mot den estniska regeringens agerande gentemot de ryskspråkiga ortodoxa i Estland.

I alla händelser är de etniska och språ­kliga förhål­landena inom ortodoxin i Estland knappast till Konstantino­pels fördel. Enligt den vanligtvis välinformerade Service Orthodoxe de Presse (SOP) finns i Estland för närvarande 84 ortodoxa för­samlingar. 54 av dessa, mest estniskspråkiga men även blands­pråkiga, har ställt sig under Konstantinopel. De kan dock endast räkna ca 7000 medlemmar, medan de 30 Moskvat­rogna och ryskspråkiga försam­lingarna kan räkna mellan 50 000 och 100 000 troende. Patriar­katet i Moskva räknar rentav 80 % av de 500 000 ryssar­na i Estland som varande ”av ortodox tradition”. Av de 42 prästerna är 30 Moskvat­rogna och resten förordar en återgång till Kon­stantinopel. – En annan källa säger dock att det endast finns 40 000 ortodoxa i Estland, varav 25 000 rysksprå­kiga. – Såle­des är ryssarna i majoritet, och dominerar dessu­tom i städer­na, medan förhållandena var de omvända under mellan­krig­stiden.

Det splittrade Sovjetunionen

Konflikten om den ortodoxa kyrkans status i Estland har för­visso politiska implikationer. Den ortodoxa kyrkan har ju också generellt varit nära knuten till den politiska makten och konflikter av denna typ har ofta uppstått vid politiska omvälvningar. Ett annat aktuellt exempel är Ukraina, där det förutom den Moskvatrogna kyrkan finns två olika ortodoxa kyrkobildningar som förklarat sitt oberoende av Moskva, och dessutom den med Rom unierade kyrkan i Västukraina. Här har dock Konstantinopel hittills stött Moskva, även om inlemmandet av den ukrainska exilkyrkan i Kanada under Konstantinopels jurisdiktion förra året skulle kunna vara ett tecken i motsatt riktning. I andra före detta Sovejtrepubliker som Lettland och Moldavien skulle en liknande utveckling kunna tänkas. Man skall dock inte överdriva de politiska inslagen i konflikten. Medvetandet om att höra till en enda kyrka är starkt inom ortodoxin och den ortodoxa traditionen har på ett märkligt sätt bevarat sin integritet genom århundradena. Det sägs ibland att medan Rom framför allt fruktar schism är man inom ortodoxin mera rädd för heresi, falsk lära, som ju också självbe­teckningen ortodox antyder. Schismer har alltid funnits i den östliga kyrkan. Lösningen på den aktuella kanske drö­jer, åtminstone till efter det ryska presidentvalet. Men båda patriarkaten har redan gjort åtskilligt för att tona ner konflikten. Kontakter togs tidigt genom Kyrkornas världs­råd resp. den grekiska ambassaden i Moskva. Regel­­rätta förhand­lingar har ägt rum i Zürich 22 april i år. En lösning avteck­nar sig där man respekterar de enskilda ortodoxa församlingar­nas vilja, så att den formella till­hörigheten till Konstanti­nopel inte medför att de rysksprå­kiga församlingarna måste bryta med Mos­kva, eller så att församlingarna helt enkelt fritt får välja vilken juris­diktion de vill tillhöra. (Enligt Vatikanradion har detta nu skett. Red. anm.) Patriar­ken Alexij har i en in­tervju för en finsk tidskrift sagt, att om staten låter registrera alla ortodoxa försam­lingar i Est­land kan dessa sedan fritt välja jurisdiktion. I samma interv­ju har han försvarat sig mot beskyllningar för att ha med­verkat till ”russifieringen” av den ortodoxa kyrkan i Estland, under sin tid som metropolit av Tallinn (SOP).

En lösning av konflikten i den antydda riktningen är visser­ligen inte strikt kanonisk. – En gammal regel säger att det bara kan finnas en biskop i varje stad, och därmed bara en jurisdiktion inom ett givet område. – En tillämp­ning av ekono­miprincipen är dock nödvändig för att inte den ortodoxa kyr­kans enhet och trovärdighet skall sättas på spel. Särskilt från präster och troende i diasporan har kraftiga protester mot de agerande parterna kommit. I flernationella ortodoxa församlingar i Frankrike och Storb­ritannien har man tvingats bryta gudstjänstgemenskapen p.g.a. den formella tillhörigheten till olika moderkyrkor. Också ledarna för de andra ortodoxa kyrkorna har uttryckt sin irritation och kritik över konflik­ten. Även om inget entydigt partitagande skett, är det upp­enbart att sympati­erna ligger hos Moskvapatriarkatet. Den franske ortodoxe teologen Olivier Clement tolkar säkert stäm­ningarna rätt när han skriver att Moskva gjort fel genom att bryta kyrko­gemenskapen. ”Endast inom gemenskapen kan konflik­ten lö­sas.” Men Konstantinopel, kommenterar Clement, ”vars patri­ark är ung och uppträder myndigt, har utan tvivel begått ett fel genom att suveränt vilja reglera denna affär snara­re än att låta den få sin lösning inom en konciliär pro­cess, som han för övrigt borde både initiera och presidera över” (L’Av­veni­re/­SOP).

I väntan på Det Stora och Heliga Konciliet

Uppenbart är alltså att konflikten ställer de inom­orto­doxa problemen på sin spets. Metropoliten Philip Sali­ba, ledare för Antiokiapatriarkatets stift i Nordamerika, har rentav hävdat, att denna konflikt, tillsammans med en rad andra, visar att ”vårt system inte fungerar”. Han skriver: ”Denna tragiska situation skulle ha kunnat undvi­kas om vi hade utvecklat ett system för att effektivt bilägga konflikter mellan patriarka­ten. Den ekumeniske patriarken har av tradition setts som den ortodoxa värl­dens andlige fader. Men från det ögon­blick han har blivit ena parten i en konflikt, hur skulle han kunna presidera i kärlek som ’den främste bland jämlikar’”? (The Word/SOP). Metropoliten påpekar att det tomrum aldrig fyllts som uppstod när det byzantinska riket föll och därmed kejsa­rens roll i kyrkan bortföll, och han föreslår en interor­todox kommission med representanter för alla kyrkorna, vilken skulle ha till uppgift att lösa konflikter av denna typ.

Detta skall säkert uppfattas som ett provisoriskt förslag, i likhet med de interortodoxa biskopskonferenser som de senaste åren upprättats i diasporan där juris­dik­tio­nerna överlappar varandra. Alla väntar ju på att ”Det Stora och Heliga Kon­ciliet” skall äga rum. På detta panortodoxa koncilium måste den grundläggande frågan lösas hur i orto­dox praxis avväg­ningen mellan de enskilda kyrkornas själv­styrelse, med dess politiska och nationella implikationer, och primatsstrukturen skall ske. Den ortodoxa kyrkan måste visa att dess konciliära ecklesiologi fungerar i praktiken. Annars kommer dess tro­värdighet, inte minst i förhållande till andra kristna kyrkor, att försvagas.

Att detta är den viktigaste aspekten på den aktuella kon­flikten hindrar inte att Moskvapatriarkatet kan ha tagit till sin drastiska åtgärd också av andra motiv. Den ryska kyrkans anpassning till det postkommunistiska samhället går inte smärtfritt. De interna meningsskiljaktigheterna gäller frågan om den ryska kyrkan i ett fritt samhälle skall kunna inta sin plats som en bland andra kyrkor, låt vara den största och med det ryska arvet mest intimt förknippade? Eller om den ser som sin uppgift att överallt försvara föregivet nationella in­tressen och vara en orubblig bastion mot all slags väster­ländskt inflytande? Utgången av det ryska presidentvalet, där enligt uppgift i Radioekot patri­arken öppet uttalat sitt stöd för Jeltsin kan vara avgöran­de även för den ryska kyrkans framtid.