Sagor för vuxna

Sagor för vuxna

Sagor har man berättat i alla tider, för dem som ville lyssna, oberoende av ålder. I vår tid av specialisering har det där­emot växt fram en rad litterära genrer för nästan varje ål­dersgrupp. I Sverige är det sagorna för barn som har dominerat helt. I andra länder, främst det engelska språkområdet, finns en lång tradition av berättelser som förenar den moderna romanens tekniska skicklighet med den djupa suggestionen i de äventyr som är möjliga inom den rena fantasin; på engelska är termen ”fantasy”.

Den kan ta sig många former, men i dessa sagor för vuxna kan man skapa en värld utan de konventioner som binder vårt eget vardagliga handlande och ställa fram sådant som annars döljer sig i medvetandets djup.

I vid bemärkelse kan begreppet ”fantasy” användas om de flesta berättelser som går utanför den realistiska skildring­ens krav, från Gilgamesh-eposet och Odysséen till Fantomen på Operan, men en så omfattande term blir lätt svårhanterlig. I varje fall är det inte den som tillämpas i bokhandeln, där hela avdelningar numer är ägnade åt fantasy och dess motstycke science fiction.

I snäv bemärkelse kan ”fantasy” uppfattas som den litterära genre för vilken det stora genombrottet något decennium efter den första upplagan 1954–55 blev Tolkiens verk om härskarring­en. Numer kommer ett par hundra sådana berättelser varje år bara på den amerikanska marknaden, naturligt nog av mycket skiftande värde. På sistone har även svenska förlag upptäckt denna genre.

Det är lätt att gå vilse bland utbudet, där omslagen alla är lika vulgära och de påhittade orts- och egennamnen sällan övertygande. En allmän översikt är i hög grad behövlig, och det är vad John-Henri Holmberg ger i sin framställning ”fanta­sy”, med undertiteln Fantasylitteraturens historia, motiv och författare.

Holmberg, som tidigare har publicerat flera verk om science fiction, berör lätt olika definitioner men betraktar en be­rättelse från 1858 av George MacDonald som det första verket. Lättsamt och överskådligt beskriver han sedan hur genren växte fram, främst i noveller i amerikanska tidskrifter, huvudsakli­gen som ren underhållning men ibland med vissa konstnärliga ambitioner.

Under de senaste decennierna har författarna fått allt större frihet att skapa sina egna världar och föra fram egna – eller säregna – tankar om mänskliga möjligheter under annor­lunda omständigheter än de som vi själva lever under. Där­igenom blir också den andra halvan av boken mer intressant för en vuxen läsare med krav på kvalitet.

Holmbergs avsikt är att ge en allmän översikt, inte några analyser; det är trots diverse småfel en förträfflig bok att leta efter information om ett allt större och mer svåröver­skådligt men samtidigt allt mer fascinerande område.

Den kompletteras med uppgifter om verk i svensk översätt­ning, inklusive omdömen om själva översättningen (hans omdöme om Ohlmarks misshandel av Tolkiens stil är hårt men rättvist), och olika, främst amerikanska, föreningar för intresserade.

Som inledning och vägledning är den i hög grad behövlig och välkomlig. Däremot ger den ingen mer djupgående analys av enstaka verk eller allmänna motiv. Sedan länge utlovas en engelskspråkig encyklopedi om fantasy, men dit har vi inte kommit än.

Det finns en ytterligt omfattande och akademiskt djup­borrande framställning av genren ”science fiction”, i en ganska generös tolkning, The Encyclopedia of Science Fiction, redigerad av John Clute och Peter Nicholls, som kom i en andra upplaga 1993 och nu finns i uppdaterad storpocket från 1995, 1386 späckade sidor. Bland enkla pojkböcker och klantiga monsterfilmer finns också artiklar om intellektuella och emotionella mönster i genren, till exempel uppfattningen av religiösa gestalter; i en lång rad berättelser finns en messi­as-gestalt i förgrunden.

Ibland förekommer Holmbergs författare även i denna encyklo­pe­di, och en jämförelse mellan framställningarna visar skill­na­den i inriktning. Grovt förenklat kan man säga att Holmberg berättar om äventyren, medan encyklopedin ser dem som uttryck för tankar.