av gästkrönikör: HÅKAN MÖLLER
700 år har nu gått sedan medeltidens störste och den västerländska litteraturens förste författare dog 1321. Det timade årets Dante-jubileum har vederbörligen uppmärksammats med festligheter, akademiska konferenser och bokutgåvor långt utanför hemlandet Italien.
I skuggan av denna kulturella minnesfest infaller i år ett mindre jubileum. 100 år sedan Karl Barth utkom med sin ryktbara Romarbrevskommentar, i dess andra omarbetade och utökade upplaga: Der Römerbrief. Zweite Fassung (1922). Kanske mer en teologisk än en exegetisk klassiker. Kanske lika mycket teologi som litteratur. Den väckte på sin tid anstöt och debatt. När jag för ett par år sen mer systematiskt började ta mig an texten infann sig snart frågan: vad är det som fortfarande fascinerar och berör?
Den utropstäta och paradoxspäckade prosan tycks ibland leva sitt eget liv – som om skriften ideligen driver Barth mot randen av det Absoluta. Ju närmare det mänskliga tänkandets gräns desto snabbare rör sig orden, fraserna blir kortare, negationerna vanligare: Nein – Mensch ist Mensch und Gott ist Gott! Hans teologiska perceptionsförmåga verkade vid just denna tid mycket välutvecklad, som om Ordet justerade hans tankegång varje gång han var på väg i fel riktning.
Barths retoriskt och polemiskt drivna kommentar till det komplexa paulinska brevet kan ge intryck av att han helt lämnat det politiska fältet. Men en läsning av hans text med uppmärksamhet på hans egen teologiska och politiska samtid gör det klart att han också riktar udden mot det som han med fasa såg var en teologiskt legitimerad politik som förhärligade nationen och folket och som hade lett fram till ett förödande krig. Liberalprotestantismen hade fått kyrkan att ätas upp av staten och etiken att överflygla dogmatiken. Måhända en utveckling i förlängningen av neologin – kanske oundviklig. Samtidigt som nationsvurmandet förstärkte och vulgariserade föreningen av kyrka och stat, något som vi i dag åter igen kan se förfärande varianter av på olika håll i Europa. Barth avfärdade alla tendenser till att sakralisera staten men ansåg också att den moderna medborgaren bör ta del i det politiska livet för att bidra till upprätthållandet av ett demokratiskt gott samhälle.
Han vägrade låta sig dras med av tidens tillfälliga politiska våg och att legitimera ett uppgående i det politiska med teologiska argument. Han sökte befria den kristna tron från den dagspolitiska agendans klavbindning. Den kristna moralteologin innebar i Karl Barths version att ett gott mänskligt handlande var det som överensstämde med ett liv i Kristus. I ett sådant perspektiv blev den politiska revolutionen lika väl som den konservativa nationalismen olika former av samma förkastliga avgudadyrkan.
Håkan Möller är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.
Ur Signum nr 1/2022, s. 3.