av MAGDALENA DAHLBORG
”Aleksandra” arbetade tillsammans med en präst med ett projekt för att hjälpa unga kvinnor att undersöka sin kallelse, och prästen utsatte henne för sexuella övergrepp. När hon anmälde, anklagades hon för att ha provocerat fram beteendet hos prästen, ingen anmälan gjordes och prästen sattes att ta över ledningen av projektet från ”Aleksandra”, som efter 31 år nu lämnar ordenslivet.
”Lucy” blev när hon gick in i sin orden skickad från hemlandet i Sydostasien till ordens högkvarter i Italien och tvingades där att arbeta mycket hårt medan personlig information hon anförtrott sin superior användes mot henne. Superiorn blev på sin post under 18 år, trots grovt maktmissbruk och ekonomiska tveksamheter.
”Anne-Marie”, från ett afrikanskt land men placerad i Minnesota, blev alltid satt på tyngre sysslor än sina vita medsystrar, och berättar hur systrarna fick stå i fönstret och se på när hon ensam skottade snö i vinterkylan.
”Elizabeth” blev av sin superior stoppad från att anmäla sexuella övergrepp. ”Marcela” vittnar om att behöva be om lov för att besöka toaletten eller att använda mensskydd. ”Therese”, med svåra ryggsmärtor, blev inte befriad från tunga arbetsuppgifter utan i stället tillsagd att lida för Jesus.
Våg efter våg har svept över kyrkan när allt fler stift gör upp med en historia av övergrepp mot barn och unga. Men under vågorna finns det en dold men kraftig ström av maktmissbruk och övergrepp mot ordenssystrar. I spåren av #metoo har även dessa börjat uppmärksammas, och såväl sexuella som psykologiska och ekonomiska övergrepp blir numera emellanåt omskrivna. Exemplen ovan och fler berättelser finns i en nyutkommen bok, Il velo del silenzio (Tystnadens slöja), av Vatican News-journalisten Salvatore Cernuzio och med förord av undersekreterare Nathalie Becquart vid biskopssynodens generalsekretariat. Påven noterade inför Kongregationen för det gudsvigda livet att boken inte handlar om särskilt slående exempel utan snarare om vardagliga psykologiska övergrepp som ”långsamt bryter ner kallelsen” (rapporterat av New Indian Express).
L’Osservatore Romano och La Civiltà Cattolica har båda publicerat uppmärksammade artiklar, men skarpast har L’Osservatores kvinnomagasin Donne Chiesa Mondo varit, som i artiklar och ledare under 2018 och 2019 påtalat såväl sexuella övergrepp som slavliknande förhållanden för ordenssystrar, i synnerhet systrar från fattigare delar av världen. Dessa har ofta bristande sociala nätverk i Europa och USA och saknar därmed social och ekonomisk trygghet att falla tillbaka på, något som gör det svårt att anmäla, eftersom det innebär en risk för att bli utslängd. Lucetta Scaraffia, som fram till 2019 var chefredaktör för Donne Chiesa Mondo, säger i en intervju med Religion News Service att det i Vatikanen finns många fall, men att ingen riktigt vill ta i dem. Det hela kompliceras av att systrar som av präster utsatts för sexuella övergrepp och blivit gravida av förövaren tvingats till aborter. Det blir för många lager av brott och problem.
Nathalie Becquart skriver i sitt förord till Il velo del silenzio att ett liv i fattigdom, lydnad och kyskhet är en livets väg, en väg för mänsklig och andlig mognad, men att detta inte får förstås på ett sätt som infantiliserar, manipulerar och förtrycker. Problemet med maktmissbruk och med en destruktiv typ av lydnad kan bara lösas genom att stärka kyrkans synodala karaktär och att betona att kyrkan är ett gemensamt ansvar. Villigheten att stå till tjänst i kyrkan och för Gud får aldrig förvridas till att bli tjänst för en enskild person och dennes nycker. Syster Becquart menar att avslöjanden måste leda till att den katolska kyrkan tar den ibland direkt giftiga verkligheten som kan finnas i konvent och andra gemenskaper på allvar och blir bättre på att stötta den som fallit offer för maktmissbruk, mobbning och övergrepp. Dessutom, skriver hon, är det viktigt att prästers och systrars utbildning ger en korrekt förståelse av lydnad och auktoritet, för att undvika att dessa missbrukas.
Problemet är av allt att döma större i yngre kongregationer, enligt ett uttalande av påven efter besöket i Mellanöstern 2019. Dessa kan ha en mer traditionell förståelse av hierarki och lydnad samtidigt som gemenskapen fortfarande är liten och känslig för enstaka personers maktspel och utstrålning. Det ledde häromåret påven till att skärpa reglerna för nyetablering av religiösa kongregationer. Tidigare har den lokala biskopen kunnat ge tillstånd för etablering inom stiftet, för att ge den nya gemenskapen möjlighet att locka till sig kallelser och bli livskraftig. I en del fall har detta inte fungerat, och ibland har det uppstått problem med ledare som missbrukat makt och ekonomiska resurser. När gemenskapen upplöses eller när en syster blir utkastad, finns det i många fall inga som helst skyddsnät. De nya reglerna innebär att nyetableringar måste godkännas av Vatikanen. De eftersträvar också att göra det svårare att samla all ekonomisk makt hos endast en eller två personer i ett konvent, och att försvåra för den som försöker behålla makten längre än kongregationens regel tillåter.
När La Civiltà Cattolica skrev om övergrepp och de nya reglerna i augusti 2020, noterades en intressant utveckling: Generellt, i synnerhet i västvärlden, ses auktoritet allt oftare som någonting negativt, och denna utveckling har bidragit till att ledare för manliga ordnar och kongregationer ofta begär att få lämna sitt uppdrag i förtid. Att vara auktoritet utan att vara auktoritär, och att hantera ett mer samtida ledarskap i en hierarkisk organisation är helt enkelt slitsamt. Samtidigt har det blivit allt vanligare att ledare för kvinnliga kongregationer och gemenskaper sitter kvar år efter år och kanske till och med försöker ändra gemenskapens regler för att kunna bli omvald långt fler gånger än kongregationens regel tillåter. Artikelförfattaren i La Civiltà, Giovanni Cucci, konstaterar att det finns viktiga skillnader mellan manliga och kvinnliga gemenskaper. Bland annat är de manliga ofta öppnare och medger större autonomi, medan systrar ofta har mindre frihet och sämre möjligheter att klara sig om de tvingas lämna. Det senare är ett så pass stort problem att påven låtit bygga ett hus i Rom för kvinnor som lämnat – eller tvingats lämna – sina konvent och som inte har någonstans att ta vägen.
En viktig röst för större medvetenhet om problemet är International Union of Superiors General (UISG), som bland annat arbetar med att uppmuntra sina medlemmar att våga tala om övergrepp, och att skapa tillit hos de systrar som man är satt att leda, för att dessa också ska våga tala om övergrepp och ha tillgång till kunskap och begrepp för att kunna känna igen övergrepp och missbruk. Inför ett möte år 2019 sade organisationens dåvarande ledare, Carmen Sammut, att den fråga som hela tiden kommer upp är den om vilken plats kvinnan egentligen har i kyrkan, och hur kvinnor kan vara med och ta ansvar.
Hanteringen av systrars rapporter och anmälningar väcker frågan om det ens anses eftersträvansvärt att låta kvinnor bidra med röster och erfarenheter i kyrkan. ”Eftersom det i Vatikanen finns sådana mängder av rapporter från systrar, vill man helst inte se dem som trovärdiga”, säger Lucetta Scaraffia i intervjun med Religion News Service. ”Om du inte tror att rapporter om övergrepp är trovärdiga, antyder det att du inte tror att sådant kvinnor säger är trovärdigt. Jag menar att dessa två saker hänger samman.”
Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.
Ur Signum nr 1/2022, s. 4–6.