av ANDERS PILTZ
I dessa episkt osannolika dagar av pandemi – ingen av oss hade föreställt sig eller fruktat att få vara med om något liknande – finns det skäl (och tid) att meditera över något som på filosofiskt språk kallas kontingensen, oförutsägbarheten; tillfälligheternas styrning av det som sker, på det globala och det personliga planet. Att solen går upp i Lund klockan 06.09 på påskdagen 2020 är (inom ramen för den nu kända världen) en nödvändighet, beräknad redan av antikens astronomer. Att jag den morgonen kommer att stiga upp pigg och nyter är ingen nödvändighet. Hoppas kan man, men ingen har lovat något, allra minst min egen kropp. Det kan bli på det ena eller andra sättet, det kan gå min väg eller någon (Någon?) annans. Detta är sådant man inte förfogar över. Det är bara att gilla läget.
En absolut nödvändighet är att mortaliteten är hundraprocentig, vad vi än gör åt saken. Man kan förtränga så trista fakta, men man kan inte avskaffa dem. Inga vacciner finns mot det oundvikliga.
Thomas av Aquino delar in det kontingenta i tre sorter: tur/otur, sådant man kan välja (av flera möjligheter), och sådant som vanligen inträffar. Det naturliga skeendet, det som stoikerna kallade fatum, ödet, kan i viss mån påverkas eller upphävas av människorna. Men inget är så kontingent att det inte innehåller ett moment av nödvändighet. Thomas gör också ett gudsbevis av kontingensen. Det kontingenta (världen) måste nödvändigtvis ha sin grund i det nödvändiga (Gud). Senare tiders filosofer har mest grubblat på kontingenta satser som i sig varken är sanna eller falska (den franske kungen är skallig). Man har föga glädje av sådana satser för att gestalta sitt liv.
Jag har haft anledning att många gånger fundera över kontingensen, inte minst i samvaron med min dotter, som föddes med en fjärdedel av hjärnan utslagen av en massiv apoplexi, men som snart ska fylla femtio och är språkligt fullkomligt obehindrad.
Vad är ett liv? Man kan svara på olika nivåer. Det biologiska svaret lyder: en existensform av strukturell autonomi. Vad är ett människoliv? Att vara subjekt, att vara person, att vara extremt sårbar. Jag kan bara existera i relation till andra. Utan relation ingen mänsklighet. Den som ser mitt ansikte, ser mig, och den som kränker min kropp kränker mig – och min själ. Den som med kärlek rör vid min kropp, berör min totalitet.
Djuren föds med en kropp prefabricerad i moderlivet. De står bokstavligt talat på egna ben redan de första timmarna (en kyckling, en kalv, en lejonunge). Människan föds under uppbyggnad. Ett nyfött barn är extremt ömtåligt, i åratal utlämnat åt andras godtycke, fött fysiologiskt i förtid, ofullgånget – liksom ett år för tidigt. Efter tolv månader nås det stadium som övriga däggdjur befinner sig på vid födelsen. Vår enda medfödda förmåga, enligt Plinius den äldre (händelsevis död av nyfikenhet vid Vesuvius vulkanutbrott 79 e. Kr.) är att gråta, skrika, darra och frysa, i akut behov av andras beskydd och omsorg.
Djuren utvecklas egentligen inte. Men människovarelsen är odefinierad: utrustad med mirakulös potential, öppen för otaliga specialiseringar (några få kan bli konsertpianister, jonglörer, ballerinor), efter år av träning långsamt och skenbart herre i sitt eget hus, sin kropp, och på gott och ont världens herre: i stånd att gestalta, förvandla, behärska, förbättra, förstöra och förinta.
Alltså: det icke-definierbara djuret, den icke-specialiserade varelsen. Jämfört med djurens instinkter är jag hjälplös som en närsynt som tappat glasögonen, avklädd, utan skydd mot naturens nycker, liksom övergiven, utlämnad. Att vara människa är att vara bristvarelse, men en kompensatorisk bristvarelse. Det som gäller är ett långvarigt och plågsamt lärande. Páthei máthos, sade grekerna: lära är att lida. Utan detta övervinnande av mitt inre motstånd blir jag aldrig vuxen.
Med överutvecklad hjärnkapacitet övertrumfar vi djuren, i hyperkompensation av den biologiska underlägsenheten. Utsattheten är dock förutsättningen för våra initiativ, att handla medvetet och fritt, bygga en värld att leva i, överträffa oss själva och våra egna sannolikheter. Man lär sig att möta och motsvara inte bara förutsebara och givna situationer utan också oförutsedda, unika, aldrig tidigare uppkomna. Man måste välja nya mål och någon av otaliga vägar att nå dem.
Men jag är mer än min kropp. Jag kan tillfälligt säga nej till dess behov, avstå mat och dryck och omedelbar behovstillfredsställelse, om det ligger i mitt djupare intresse, till exempel för att hjälpa någon annan. Jag kan röra min hand och iaktta den, och tänka på att jag rör handen, men handen är inte identisk med mitt jag. Den uttrycker min inre aktivitet. Jag måste inte låtsas om mina smärtor. Jag kan förställa mig och låtsas vara i en annan sinnesstämning, dölja mig bakom mitt minspel, vara någon annan än den som kan uppfattas av andra. Kroppen som förklädnad. Några av oss kan motstå tortyr utan att utlämna hemligheter.
Har jag mycket ont, distanserar jag mig från kroppen. Distansen kan inte gå hur långt som helst. Samtidigt erfar jag kroppen som det som är jag själv. Man behöver inte solidarisera sig med sin kropp, det har redan skett. Identifikationen sker till exempel när vi ger oss hän åt känslor och sinnesintryck med hela vår mentala kraft. Men min värdighet är oberoende av kroppslig och själslig hälsa och prestationskapacitet. Jag kan förlora en kroppsdel utan att bli mindre.
De gamle såg människokroppens upprätta ställning som symbol för denna frihet från kroppslighetens bojor, i riktning mot alltet. Det vi kallar anden (ordagrant ”andhämtningen”: hebreiskans ruach, grekiskans pneuma, latinets spiritus, tyskans Geist) representerar allt detta som skiljer oss från de andra primaterna. Anden öppnar mig radikalt mot Gud och världen och tillåter mig att möta Gud och de andra.
Innan man hade hjärtdefibrillatorer, som garanterar att livstråden inte brister under de dyrbara sekunderna på väg till akutintaget, var döden något som slog till hastigt. Alla var vana att se döda kroppar i hemmen, och liktåg på gatorna. Man skulle nämna döden vid namn. I vår tid har man, under ombonade förhållanden, kunnat förtränga tanken. Döden kommer sällan överraskande. Den har blivit en utdragen, ofta olidligt utdragen, process. En person är ofta glömd när hon utandas sin sista suck. Alla riktiga människor har vid en livskris frågat sig: går balansräkningen ihop, eller är oron, obehagen och förlusterna större än tillfredsställelsen?
Vanitas vanitatum, omnia vanitas – fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet. Så inleds Predikarens bok i 1917 års översättning (Bibel 2000: Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet). Denna bibelbok är i grunden pessimistisk. Den låter livet framstå som det är och vägrar fuska eller erbjuda billig tröst.
I den bibliska liknelsen om den rike mannen som planerade att utvidga sina lador (Lukas 12:13–21) får huvudpersonen höra Guds röst: ”Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?” Den tanken uppfattades för några generationer sedan inte som en störning av den goda stämningen utan som nykter realism.
Man brukar sammanfatta detta idékomplex i begreppet vanitas-motivet. Det latinska ordet vanitas syftar både på tillvarons tomhet och fåfänglighet, och på mänsklig fåfänga, behovet att larma och göra sig till inför publik under sin korta tid på scenen.
Predikaren har alltså inga enkla svar. Vad han vände sig mot var ytligheten. Mycket tycks och är faktiskt likgiltigt. Vad får människan egentligen ut av all sin möda på jorden? Vinden blåser hit och sedan dit och sedan tillbaka igen, och sedan dör man.
Men ändligheten, tillfälligheten, nedbrytningen, dödsbestämmelsen är dock inte det sista ordet om människan.
Den kristna uppfattningen att människan är person innebär något betydelsedigert: inom ramen för en mängd givna och ohjälpliga förutsättningar (som alltid i denna kontingenta värld skulle allt kunna vara långt bättre!) är jag dock en fri, unik, medveten varelse med möjlighet att påverka mitt liv, att åstadkomma något som sätter förblivande spår. Jag är inte tvingad att göra och tänka som massan, måste inte göra som ”man” tänker och säger. Jag är ansvarig, mina val och handlingar har konsekvenser. Jag är förpliktad att ta kommandot över mina impulser av begär och aggression. Jag har en värdighet som inte är beroende av andras begär och behov av manipulation. Jag är sårbar, med en unik kapacitet till lidande. Jag har en historia, jag är min berättelse, mitt uppdrag att gestalta en roll i ett pågående drama – inte ett ego-drama utan ett teo-drama – som kommer att fortsätta också när jag har lämnat scenen.
Säkert kommer historieskrivningen att beteckna 2020 som en vattendelare i historien. Om man letar efter något som kunde injaga skräck, så kvalar förvisso covid-19 in på någon av de främsta platserna. Men egentligen förändrar pandemin inget i vår fundamentala situation. Andra olyckor, cancer, säsongsinfluensa, krig, svält, fattigdom, luftföroreningar, trafiken (you name it) skördar årligen långt fler dödsoffer. Intet nytt under solen, som Predikaren påstår, en bedömning som vi kan verifiera. Tänk på gångna tiders epidemier, och nutidens hot förbleknar:
Över stadens suckande torn
sjönk all jordens nöd:
brand, pest och hunger,
örlig och ond bråd död.
Folket trängdes i kyrkorna,
böjde knä i fruktan,
hörde prästerna be till Gud
om kraft att bära hans tuktan.
Ur dikten ”Legend” av Karin Boye.
Vi har på goda grunder uppmanats att inte mer trängas i kyrkorna, och världen står still i väntan på något som ingen kan se slutet på. Av säkerhetsskäl måste till och med det sakramentala livet upphöra, andhämtningen och pulsen i det kristna livet. Detta kan tyckas katastrofalt, men bör ses som en möjlighet – i denna värld av tillfälligheternas spel. De troende som inte kan motta kommunionen (ordet betyder ”samhörighet”) sakramentalt vid altaret, de uppmanas att praktisera den andliga kommunionen, att formulera sin längtan efter Kristus och samhörigheten med och i honom i Kristi kropp, kyrkan. I nödfallssituationer räknas detta som likvärdigt med fysisk kommunion.
Varför inte en vidare tolkning av begreppet ”andlig kommunion”? Vi önskar varandra det bästa och håller varandra sällskap i sociala medier och per telefon. Vi har det som våra förfäder aldrig kunde drömma om, digital uppkoppling. ”Nätet” måste inte hålla oss fångna utan kan stärka förbindelserna med andra. Vi hör ihop allt tydligare med varandra och märker vad som förenar oss, vad som är väsentligt och vad som är oväsentligt. Våra relationer längtar efter samhörighet i samma rum, men de kan i nödfall praktiseras ”andligt”, genom att höra en kär röst och att se ett älskat ansikte, med hjälp av sociala medier. Var finns de bortglömda, kunde man gräva ner ett antal stridsyxor, göra något bättre av allt sårigt? Vi vill utforska detta, hålla kontakt med dem som vi försummat, tacka för all omtanke som (förhoppningsvis) strömmar emot oss. Detta kunde äntligen bli en fasta som gläder Gud och människor: ”Om du gör slut på allt förtryck hos dig, hot och hån och förtal, om du räcker ditt bröd åt den hungrige och mättar den som lider nöd, då skall ljus bryta fram för dig i mörkret, din natt bli strålande dag” (Jes 58:9 f.).
Den främsta potentialiteten är ju att ge, ge av sig själv, ge sig själv. Bara det man har gett får man behålla. Jag är på väg, reflekterar över vägval och lösningar som inte redan är givna. Jag inser mitt elände, min fångenskap i tid och rum, min ändlighet – och i samma ögonblick som detta sker förverkligar jag min mänskliga värdighet.
Jag är ett bottenlöst djup, men med ett centrum, ogenomträngligt också för mig själv. Jag har en innersta hemlig central, samvetet, dit ingen utom Gud och jag själv har tillträde. Mitt liv på jorden får sin laddning genom att utspelas denna enda gång, på ett evigt förpliktande sätt. Nu har jag chansen att göra det som jag vill bli ihågkommen för efter min sorti.
Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet och präst i Dominikanorden.
Ur Signum nr 3/2020, s. 4–7.