av OLOF HALLONSTEN
Organisationsforskaren och professorn i företagsekonomi Mats Alvesson har i sin så kallade ”dumhetstrilogi” – böckerna Tomhetens triumf (Atlas, 2006), Dumhetsparadoxen (Fri Tanke, 2018) och Extra allt! (Fri Tanke, 2019) – visat hur ytlighet och formell regelefterlevnad tycks ersätta sunt förnuft, eftertanke och självständigt agerande inom organisationer, både i privat och offentlig sektor. Med slagkraftiga exempel och en retorisk finess som skickligt balanserar på rätt sida gränsen till raljans och populism, beskriver Alvesson företeelser i omvärlden som många säkert känner igen sig i med både genans och viss skuldmedvetenhet. Som samtidsskildringar är böckerna användbara, och vore det inte för den höga igenkänningsfaktorn kanske man kunde kalla dem ”ögonöppnare”. Sammanhangen är dock en smula sparsmakat beskrivna, och den bildade läsaren, som söker bredare historiska och sociala förklaringar till varför tomheten, dumheten, och formalismen tycks öka omkring oss, saknar kanske en längre historisk och teoretisk förankring för argumenten. Det finns vissa sådana ansatser i böckerna: Alvesson åberopar Jürgen Habermas, Ulrich Beck, och en del andra uttolkare av samtiden, men nämner bara i förbigående den nyinstitutionella organisationsteorins ”rationalitetsmyter”. Han missar också att etablera länken till tidernas kanske främste uttolkare av den förmenta rationalitetens fördelar och brister, Max Weber. Med hjälp av en vidgad tolkningsram kan fenomenen tomhetens triumf, funktionell dumhet, och riskerna med människoförbättrande genom reglering och formalism, sättas in i ett historiskt sammanhang som ger dem djupare samhällsvetenskaplig betydelse och ett ännu starkare förklaringsvärde.
En trilogi
De tre böckerna Tomhetens triumf, Dumhetsparadoxen, och Extra allt! hänger samman, och det är Mats Alvessons egen idé att tillsammans benämna dem ”dumhetstrilogin”. Här kan det vara lämpligt att i transparensens namn nämna att han och jag är kollegor vid Ekonomihögskolan i Lund, att vi delvis undervisar på samma kurser (med både Tomhetens triumf och Dumhetsparadoxen på litteraturlistorna), och att det exemplar av boken Extra allt! som står i min bokhylla är en gåva från författaren. En lång och framgångsrik karriär som organisationsforskare – han har skrivit något tjugotal böcker och närmare hundra artiklar, och räknas som medgrundare av den inflytelserika skolbildningen Critical Management Studies – har gett Mats Alvesson en solid empirisk och teoretisk grund från vilken han på senare år tagit steget till att analysera samhällsfenomen i lite bredare perspektiv, med grund i det kritiska studiet av organisation, ledarskap, och styrning, men med en varierande samling empiriska nedslag i arbetslivet och det offentliga Sverige. Hans närvaro på debattsidor är ymnig, och kritiken oftast dräpande. I de tre böckerna i ”dumhetstrilogin” får den ett sammanhang och en större teoretisk och empirisk ram.
I Tomhetens triumf, på svenska 2006 (i engelsk översättning, The Triumph of Emptiness, 2012), beskriver Alvesson hur privat konsumtion, arbetsliv, och högre utbildning i dag präglas av ytlighet och uppenbara överdrifter. Organisationer och individer marknadsför sig själva och söker därmed befästa sin relativa position i statushierarkier som förefaller inte bara sakna koppling till innehållet i det som marknadsförs, utan också i stor utsträckning verkar finnas till för att dölja den relativa bristen på innehåll. Tomhetens triumf innebär att ”pseudohändelser” (ett begrepp hämtat från den amerikanske historikern Daniel Boorstins klassiska bok The Image från 1962) och ”illusionsnummer”, som syftar till att visa upp en ”grandios” fasad, ersatt verkligt innehåll både i arbetsliv och (högre) utbildning. Uppenbara exempel är titelinflation och språkliga eufemismer för att dölja en oglamorös vardag, eller marknadsföringsslogans som söker ge en inbjudande lyster åt alldagliga händelser och företeelser: Varu- och tjänsteproduktion kallas ”värdeskapande processer”, småföretagare kallas ”entreprenörer”, planering kallas ”strategiarbete”, och så vidare. Ibland räcker det med att översätta till engelska och kalla grupper för team, ekonomichefer för chief financial officers, och fortbildningskurser för executive training. Tomhetens triumf målar upp en dyster bild av det urartade konsumtionssamhället, där innehåll och djup ersätts av statusjakt med hjälp av illusionsnummer och pseudohändelser. Den ökade betydelsen av ”positionsvaror” (positional goods) som utmärker relativ (social) status medför att livet och samhället alltmer får karaktären av nollsummespel; för att den enes status ska öka måste den andres minska. På individnivå blir innehållslösheten privat och saknar därför egentligen större samhällelig betydelse, särskilt i jämförelse med organisationsnivån, där den framför allt leder till att en massa uppmärksamhet och energi ägnas åt att få saker att se bra ut, att kontrollera den offentliga bilden, vilket i sin tur skapar brist på eftertanke och innehåll och en överproduktion av marknadsföringsmaterial och dokumentation av processer, snarare än egentlig processförbättring.
Dumhetsparadoxen från 2018 (ursprungligen på engelska, The Stupidity Paradox, 2016) tar på sätt och vis vid där Tomhetens triumf lämnade läsaren: Vem bär ansvaret för en ökad ytlighet och jakt på innehållslös status? De som befolkar organisationerna och som medverkar till deras iscensättande av pseudohändelser och illusionsnummer är ju människor med reflexiv förmåga, i allt högre grad också med gedigen (oftast postgymnasial) utbildning, och uppkopplade mot ett informations- och kunskapssamhälle som borde förebygga att tomheten triumferar. Nej, förklarar Alvesson och hans medförfattare André Spicer, därför att ett visst mått av självvald dumhet hos dessa professionella är faktiskt funktionellt. Av effektivitetsskäl, och i den offentliga förvaltningen också av demokratiskäl, behöver likriktning och hierarkisk befälsgång upprätthållas, och den enskilde arbetaren behöver rätta in sig i ett led eller finna sin plats som kugge i ett större maskineri för att inte störa den övergripande måluppfyllelsen. Dumhet kan i den meningen och i begränsad utsträckning vara funktionell, eftersom alternativet – ett ständigt kritiskt ifrågasättande – faktiskt är ohållbart både i arbetslivet och i livet i stort. Problemet är naturligtvis när dumheten går till överdrift, och detta är också vad som i allt större utsträckning skett, menar Alvesson och Spicer. Kunskapssamhället och den jämförelsevis höga generella utbildningsnivån till trots präglas arbetslivet i dag i hög grad av att individer i sin professionella roll (men också stundtals i privatlivet) åsidosätter sitt kritiska tänkande för att passa in och därmed reproducera konformism. De spelar med, helt enkelt, också då varningar tornar upp sig och samvetet eller den professionella integriteten och kompetensen säger ifrån. Följderna kan bli katastrofala – ett av Alvessons och Spicers främsta exempel är 2008–2009 års globala finanskris, som de menar delvis utlöstes av att högutbildade och kompetenta tjänstemän i banksektorn (medvetet eller omedvetet) undvek att ifrågasätta de modeller och teorier som branschen arbetade efter.
Men boken tar upp flera andra exempel, och den är i den meningen ytterst övertygande; Alvesson och Spicer lutar sig ju på många års studier av organisationer och ledarskap och deras kategorisering av olika typer av dumhet i organisationer – ledarskapsgenererad, strukturgenererad, imitationsgenererad, varumärkesgenererad, och kulturgenererad – är en kraftfull vidräkning med dagens arbetsliv. Raljansen som också lyser igenom kan man bortse från; att poängen går hem är viktigare. Och det gör den, särskilt med avseende på frågan om den enskildes ansvar. På ett ytterst klädsamt sätt lyckas Dumhetsparadoxen både skuldbelägga individen, som mer eller mindre aktivt åsidosätter sitt kritiska tänkande och därmed gör våld på vad som kan vara de mest gedigna och bredast möjligt spridda förutsättningarna för reflektion och kritisk analys som kanske någonsin funnits i ett samhälle, och frikänna densamme: För den enskilde är den självvalda dumheten funktionell och gynnsam. Det är strukturen det är fel på.
Sociologisk bakgrund
Den senaste boken i trilogin, Extra allt!, har undertiteln när samhälls- och människoförbättrandet slår tillbaka, och handlar om lagstiftning, reglering och upprättandet av policyer, som i vår tid är patentlösningen på allsköns problem – ojämställdhet, diskriminering, miljöförstöring, otrygghet, stress på arbetsplatsen, sjunkande skolresultat, och så vidare – men som i själva verket skapar fler och i vissa fall större problem. Argumentet är nära besläktat med poängerna i de två föregående böckerna: I stället för verkligt innehåll, omdöme och eftertanke ägnas alltmer tid och uppmärksamhet åt att bygga upp och underhålla fasaden av ordning och rationalitet. Planer, regler och policys blir så viktiga och så dominerande att de ersätter sunt förnuft och till den grad inskränker individens handlingsutrymme att resultatet blir ineffektivitet, felprioriteringar och irrationella beslut, brist på eftertanke och kreativitet, osjälvständighet, kränkthetskultur och trygghetsnarkomani (som David Eberhard uttryckt det), och en väldig massa funktionell dumhet, illusionsnummer och pseudohändelser.
Alvesson drar sig inte för att beröra de mest kontroversiella ämnen i sin formulering av de åtta ”A-lagar” som är hans pendang till Parkinsons lagar, formulerade av C. Northcote Parkinson (1957) och bland vilka den mest kända är lagen om att en arbetsuppgift växer så mycket som den får utrymme till, snarare än på basis av rationell eller rimlig tids- och resursåtgång. Lagen har ofta tolkats som att den specifikt gäller byråkratins förmåga att svälla långt utöver det ursprungliga eller verkliga behovet av den, men både denna och de andra av Parkinsons lagar är mera allmänna och handlar egentligen om bredare samhällsfenomen.
En annan Parkinsonlag som Alvesson tar upp är lagen att oviktiga frågor får större uppmärksamhet än viktiga, eftersom de senare har en komplexitet som gör dem svårare att hantera och därför naturliga för beslutsfattare att undvika. I samma anda och med den uttalade ambitionen att uppdatera Parkinsons lagar formulerar Mats Alvesson de åtta A-lagarna – de Alltomspännande lagarna, Absurditetslagarna, Alexanderhuggslagarna, eller kanske Alvesson-lagarna. Bland dem finns lagen om skärpt lagstiftning, som direkt beskriver den överdrivna tilltron till reglering och formalism i mötandet av allehanda samhällsproblem, lagen om offerhierarkin som identifierar fenomenet med minoriteter som definitionsmässigt identifieras som offer för förtryck (invandrare, kvinnor, arbetarklass, osv.), och motsvarande ”klandertrappa” av grupper som är lovligt byte för offentlig kritik (sverigedemokrater, män, chefer, osv.), och lagen om Ikaros-syndromet som återknyter till Tomhetens triumf genom att belysa det faktum att ju större illusionsnummer, desto hårdare fall då verkligheten så småningom gör sig påmind.
Eftersom Extra allt! är mera anspråksfull än sina föregångare – mera filosofisk, i brist på bättre uttryck – är det också rimligt att i dess inledningskapitel finna en redogörelse för Mats Alvessons bredare förankring och inspiration i några av 1900-talets viktiga sociologiska och filosofiska idétraditioner. Det finns inga motsvarande explicita redogörelser i Tomhetens triumf och Dumhetsparadoxen, men det är tydligt att de filosofer och sociologer som Alvesson åberopar – Max Horkheimer, Theodor Adorno, Jürgen Habermas, Ulrich Beck, Frank Furedi, Johan Asplund – formar en teoretisk grund för hela dumhetstrilogin, i kombination med det självförklarande begreppet överflödssamhället som lanserades av ekonomen John Kenneth Galbraith på 1950-talet, och historikern Daniel Boorstins tidigare nämnda bok The Image som i mångt och mycket föregrep Tomhetens triumf. I tillägg till detta finns en grundläggande kritik mot idén om den så kallade kunskapsekonomin, särskilt framträdande i Dumhetsparadoxen. Men den deklarerade idémässiga utgångspunkten i Extra allt! är Frankfurtskolan och särskilt Horkheimers och Adornos verk Upplysningens dialektik (1947), Habermas teori om systemvärldens invasion av livsvärlden (1981), Asplunds teori om social responsivitet (1987), som också är viktig för förståelsen av hur positionsvaror växer i betydelse, och Ulrich Becks identifiering av risksamhället (1986). I förbigående, i alla tre böckerna, görs också en referens till en av organisationssociologins mest inflytelserika teoretiska traditioner under det sena 1900-talet, den nyinstitutionella skolan, som Mats Alvesson i andra sammanhang är en ivrig kritiker av, vilket möjligen är orsaken till att han inte lyfter fram den tydligare i Extra allt!, trots att den har direkt bäring på den centrala argumentationen genom hela dumhetstrilogin.
Den nyinstitutionella organisationsteorin bygger på ett slags socialkonstruktivistisk variant av Max Webers och Émile Durkheims teorier om de sociala strukturernas tvingande makt över individen. I det som brukar räknas som nyinstitutionalismens ursprungsessä, Institutionalized Organizations: Formal Structure as Myth and Ceremony (1977), en av samhällsvetenskapens genom tiderna mest citerade artiklar, argumenterar författarna John Meyer och Brian Rowan för att den byråkratiska rationaliteten, som i Webers analys kännetecknar modernitetens organisationer och hela dess samhällsmodell, inte längre är en verklig form för beslut och handlande utan en myt, som odlas av organisationer för att de ska kunna vinna och bibehålla social legitimitet. Med andra ord: organisationer imiterar de specifika mönster av formell rationalitet som de behöver för att associeras med, och accepteras i, en viss bransch eller kultur. Ytan eller fasaden blir viktigare än innehållet – i stället för rationalitet i egentlig mening blir det fråga om att få saker och ting att se rationella ut, det vill säga bygga en fasad eller kuliss i enlighet med det varumärke som man vill bygga och föra fram. I varumärket ingår därmed inte bara en logo, med ett visst bildspråk som ger den produkt eller tjänst som saluförs vissa specifika konnotationer hos (den presumtiva) kunden, utan också värdegrunden och alla de policyer och planer som varje organisation anser sig behöva och som är gängse i branschen eller sektorn. Den enda rimliga förklaringen till policyernas utbreddhet är att de antas vara nödvändiga för att skapa och bibehålla social legitimitet; de är således exempel på rationalitetsmyter.
Hela argumentationen finns mellan raderna i alla Alvessons tre böcker, men han väljer att inte använda den aktivt annat än då och då, som till exempel då han diskuterar lagen om skärpt lagstiftning, och noterar att en övervägande del av alla policys och regler som finns i snart sagt varje organisation tenderar att leva sina egna liv delvis frikopplade från den verksamhet som de är tänkta att reglera, och att denna verklighet därför till stor del fungerar och är produktiv inte på grund av reglerna utan oberoende av dem eller till och med trots dem. Rationaliteten i reglerna blir föga mer än en myt.
Det är hos Meyer och Rowan, och i den nyinstitutionella organisationsteorin, som den tydliga kopplingen finns mellan Alvessons dumhetstrilogi och den bredare historisk-sociologiska analysen av samhällsutvecklingen som sociologer genomförde under senare halvan av 1800-talet och första halvan av 1900-talet. Djupet av den analysen är nästan bortglömd i dagens svenska samhällsvetenskap, men mera vedertagen på kontinenten. Den kan utgöra ett nyttigt komplement till Alvessons teoretiska förankring och etablera ytterligare sammanhang runt hans skarpsynta påpekanden om arbetslivets och samhällets beskaffenhet.
Moderniteten och byråkratin
Max Weber beskrev den rationella byråkratin som kännetecknande för moderniteten, och analyserade dess framväxt och utbredning. Amerikanska och tyska sociologer – Talcott Parsons, Robert Merton, Niklas Luhmann, Wolfgang Schluchter, Jeffrey Alexander, Richard Münch – byggde vidare på Webers centrala tes om den västerländska rationaliteten och ”avförtrollningen” (Entzauberung) av världen, och visade hur den kan förstås tillsammans med viktiga makrosociologiska idéer som differentiering och interpenetrering mellan vad Weber kallade ”levnadsordningar” eller ”värdesfärer” och som senare kallats ”subsystem” eller ”institutioner”.
Bortom den ytliga läsningen av Webers utnämnande av byråkrati till den västerländska moderna rationalitetens mest avancerade, raffinerade och ändamålsenliga organisationsform, finns det en problematisering av byråkratisk rationalitet som fenomen. Weber själv var ambivalent inför byråkratins genomslag i samhället och stundtals även ängslig inför tanken på dess ökade dominans. Samhällets andra värdesfärer, med en annan inre organisatorisk logik (Eigengesetzlichkeit) än byråkratin, är lika viktiga för samhället som helhet – vetenskapen, konsten, religionen, och så vidare – men deras egenart och därmed deras vitala funktioner i samhället hotas av byråkratins framfart. Statskonsten och ekonomin är sfärerna som allra tydligast styrs av en byråkratisk logik, genom myndighetsutövningen och den rationella kapitalismen och produktionen. Weber förutspådde att 1900-talet skulle karaktäriseras av en fortsatt och ökande dominans av dessa båda sfärer och deras förmenta rationalitet, och därmed en kontinuerligt ökad reglering och detaljplanering av allt fler samhällsområden. All tillgänglig empiri visar att han i denna förutsägelse fick rätt, och att konsekvenserna av rationaliseringen och byråkratiseringen av allt fler livsområden fått oönskade konsekvenser.
Under de första stegen av moderniseringen av det västerländska samhället dominerade differentieringen och en utveckling av produktionsformerna från huvudsakligen självförsörjande hushåll och löst sammanhållna byar, städer, nationer och stater, till avancerad arbetsdelning och ett systematiserande av tillvaron i organiserat socialt liv. Rationaliteten var verklig, särskilt i jämförelse med traditionens, vidskepelsens, och oförutsägbarhetens makt över förmoderna samhällen. Detta har Schluchter och Münch analyserat och teoretiserat, i Webers anda. Under 1900-talet, i takt med att ekonomin växte och nya marknader erövrades eller tillskapades, och den offentliga sektorn ökade sin räckvidd, blev också byråkratins och regelstyrningens inflytande över samhället större. Marknadsekonomins och statsmakternas gemensamma projekt, den liberala välfärdsstaten, är ojämförligt den mest framgångsrika samhällsmodell som någonsin prövats, men den har också inneburit en närmast total dominans för de styr- och organisationsformer som förfinats i det privata näringslivet och den offentliga sektorn, alltså den rationella byråkratin.
I dag, när vi ser tillbaka på 200 år av byråkratisering kan vi konstatera att den i högsta grad lett till vad Habermas kallade systemvärldens invasion av livsvärlden, och att byråkratiseringen eller systemvärldens dominans kanske har gått till överdrift. Med Webers och hans efterföljares hjälp kan man identifiera långa historiska processer som i sina allra senaste skeden fått de följder som bland annat Mats Alvesson identifierar. Dessa kan därmed förstås som en konsekvens av att moderniseringsprocessen fortsatt under hela 1900-talet och in på vårt århundrade. Frågan om det finns något slags gräns som kan passeras eller har passerats, mellan den konstruktiva och destruktiva rationaliteten, eller mellan den verkliga rationaliteten och rationaliteten som myt, är naturligtvis delvis ideologisk, eftersom den rör huruvida det finns en punkt där den rationella byråkratins utbredning – antingen den kommer från statsmakterna eller näringslivet – bör göra halt och lämna livet och samhället i övrigt orört. Vissa av samhällets värdesfärer kanske bör förbli irrationella, särskilt om alternativet – som det tycks vara – är en dominans av rationaliteten som en myt eller en tom kuliss bakom vilken nepotism, godtycke, egenmäktighet, och ineffektivt resursutnyttjande grasserar.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att medan det är svårt att till fullo reda ut orsakssambanden, så tycks en gräns ha passerats någonstans i den rationella byråkratins utbredning, troligen under 1900-talets andra hälft, då den förlorade kontakten med den ursprungliga motiveringen för dess existens, nämligen effektivitet, oväld, och saklighet. Rationaliteten blev en fasad att visa upp och att gömma ineffektivitet och fördärv bakom. Alvesson pekar klarsynt och med ändamålsenlig cynism ut en del av de till synes mest destruktiva följderna av detta, för individer som medborgare och konsumenter (i Tomhetens triumf), för arbetare och tjänstemän i professionella organisationer, och deras avnämare (i Dumhetsparadoxen) och för samhället som helhet (i Extra allt!). Böckerna förtjänar att läsas för den som upplever ytlighet, dumhet och uppblåsthet i någon del av sin omgivning, och vill få vatten på sin kvarn. Men den som söker djupare förklaringar bör gå till källorna i Alvessons utgångspunkter, och göra återbesök hos Habermas och Beck, men också bortom dem – Weber förtjänar en plats i samtidens samhällsanalys som är större än den avlägsne urfadern på ett porträtt i fonden. Hans arvtagare i USA och Tyskland likaså. Historiska analyser, med hjälp av klassisk sociologisk teori, är alldeles utmärkta som verktyg för att förstå samtiden, vilket kanske särskilt gäller de delar av den som i historiskt perspektiv framträder som skadliga men förklarliga överdrifter.
Olof Hallonsten är fil. dr i forskningspolitik och docent i sociologi, verksam vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.
Ur Signum nr 3/2020, s. 7–13.