Mozarts Tredje Hjärna

Förbluffande många svenska författare använder sig av religiösa motiv i sina texter i den samtid som brukar betecknas som djupt sekulariserad. Detta gäller också vänsterns store poet Göran Sonnevi. Hans nya diktsamling Mozarts Tredje Hjärna är genomdränkt av kristna och judiska föreställningar. En av de viktigaste dikterna i boken har julevangeliet som klangbotten. Dikten ger också en originell formulering av de grundläggande demokratiska värderingarna som en ”konungsprincip”.

Om man söker en utförlig och passionerat personlig redovisning av de senaste decenniernas dagskrönika och intellektuella liv bör man gå till Göran Sonnevis poesi. Han har varit vänsterns viktigaste litterära röst, men han har vunnit stor respekt i alla politiska läger. Det rör sig inte om journalistik förklädd till poesi utan om ren poesi, en poesi som utvidgat gränserna för vad denna genre får och kan sysselsätta sig med. Han tillhör de stora förnyarna och har skapat en alldeles egen lyrisk stil som blivit en livsfarlig förebild för mindre andar men som han själv drivit till mästerskap.

Denna stil kan innefatta allt från de vardagligaste notiser till de mest kosmiska visioner, från konkreta politiska ställningstaganden till den religiöst färgade mystik som blivit allt tydligare med åren. Hans form är också avpassad till dessa väldiga ämnesområden. Det finns en växling mellan mycket tunna böcker, mycket korta konstlösa dikter å ena sidan och långa expansiva textanhopningar å den andra. Just nu verkar han befinna sig i en expansiv fas. Han bygger med förkärlek mycket långa sviter där del läggs till del och formar en alltmer komplex och svåröverblickbar helhet. Man kan säga att han i ord bygger ett universum lika förunderligt och invecklat som det han försöker skildra och förstå. Han hävdar att blott det mycket komplexa är hållbart i längden. Han formar inte sammanhängande tankesystem även om dikterna ibland kan se ut som arbetsanteckningar inför filosofiska, politiska eller religiösa texter av diskursivt slag. Istället tillåter han texten att vända och vrida på sina tankar, motsäga sig själv, upprepa och variera sig. Det oavslutade, det ständigt föränderliga, är hans ideal vilket märks på boktitlar som debutens Outfört (1961), Det oavslutade språket (1972), Dikter utan ordning (1983) och Oavslutade dikter (1987).

En självprövning

Det finns en fortlöpande självprövning hos Göran Sonnevi som är unik. Vänsterns vedersakare trivs bäst med den rigida trosvissa vänster som inte kan eller vill bruka intellektuella och/eller känslomässiga verktyg för omprövning och nytänkande. Dessa vedersakare torde ha mycket svårt för Göran Sonnevi som ständigt intar nya positioner på de gamlas ruiner utan att fördenskull upplevas som inkonsekvent eller otrogen sina ideal. I inledningen till den nya samlingen Mozarts Tredje Hjärna skriver han:

”Det finns ingen självklar fortsättning

av det här samhällets tillstånd…

Inte heller det jag gjort uppror mot, efter

förmåga Och sedan sett detta uppror i samhället

snabbt dö bort, i inre upplösning, en generations

dåligt analyserade inre nederlag”

Den inre ”accesionsordningen”, allt det som formar och styr individen, kan inte göras ogjord. Det intellektuella och konstnärliga arbetet innebär bland mycket annat en fortgående analys av tidigare ståndpunkter. Mycket av detta arbete avspeglas i den nya boken. I en alldeles avskalad notis talar Sonnevi till exempel om sin tidigare syn på friheten i Kina, ett sår som han ännu inte ”bränt ut”. Mer övergripande tycks processen innebära ett fjärmande från marxismen, något som på intet sätt innebär att engagemanget för jordens fördömda försvagas, bara en bister kritik av de ideologiska former detta engagemang en gång fick för många människor.

Sonnevis böcker är som sagt svåröverblickbara. Det gäller i all synnerhet den nya samlingen där titelsvitens 200 sidor och 144 avsnitt kan verka som ett moras av text där det är omöjligt att orientera sig. Men det finns – förlåt den slappa och kvasivetenskapliga metaforen – en hologramkaraktär hos Sonnevis texter som gör att helheten nästan alltid är fullt närvarande i deras minsta delar. Jag har därför valt ut en kortare text – åtta stora fullmatade sidor är kort för att vara Sonnevi – för att med dess hjälp peka på några huvudmotiv i samlingen som helhet.

Vardagen, världen och musiken

Den konkreta scenen i denna dikt är nog så alldaglig. Vi befinner oss i ett radhusområde utanför Stockholm. Det är i början av januari. Träden är frostiga och himlen stjärnklar. Föräldrar drar sina barn på ”slädar” längs trottoarerna. En kvinna hämtar tidningen på morgonen, och en koltrast kommer flygande för att få mat av henne. Två människor sitter och läser vid frukostbordet med tidningens olika delar utspridda mellan sig. Koltrasten sätter sig på fönsterblecket och ser in i rummet. Det är ännu för tidigt för att den skall sjunga, men den börjar alldeles snart. Allt detta kunde ha stått i vilket vinterkåseri som helst i svensk landsortspress.

Men det finns andra skikt i dikten, och de blandas och kontrasteras på ett ofta våldsamt sätt. Gränsen mellan motivsfärerna kan gå mitt i en versrad. Ett skikt finns antytt redan i den vardagliga infattningen – tidningen på köksbordet står för den roll media har hos Sonnevi som förmedlare av världshändelserna. TV:n har en än viktigare roll än tidningen. Så har det varit hos Sonnevi ända sedan hans berömda dikt ”Om kriget i Vietnam från 1965” som till stora delar bygger just på beskrivningar av TV-bilder. När den här aktuella dikten skrivs pågår krigen i Bosnien och Tjetjenien, och de präglar stora delar av texten.

Ytterligare en nivå är filosofin. I just denna dikt representeras den av den tyske logikern Kurt Gödel och hans – enligt Sonnevi felslagna – kosmologiska spekulationer. I andra texter i den nya boken spelar försokratikerna och Platon stora roller. Herakleitos representerar idéerna om världen som ett sig ständigt förändrande kontinuum och Parmenides dettas ”diskreta” motsats. Texterna försöker i ett slags dialektik upphäva motsättningen mellan dessa synsätt.

Den mest övergripande nivån i dikten intas dock inte av logiken utan av musiken. Som nästan alltid hos Sonnevi är Mozarts musik urbilden och den ständiga referenspunkten, men här nämns också Messien och Schönberg. Hela samlingen heter ju också Mozarts Tredje Hjärna, ett absurt begrepp som ingenstans förklaras men som troligen innebär ett försök till totalitetssyn. Hjärnan är hos Sonnevi en totalitetssymbol. Två gånger tidigare i författarskapet har han skrivit stora Mozartdikter; detta är alltså den tredje och kanske slutgiltiga i denna serie.

Vem leder stjärnan till mordet?

Vi lämnar Mozart för ”Trettondagsdikt; 1995”. Den börjar: ”Inatt lyste den mörka stjärnan.” Denna mörka Betlehemsstjärna är diktens viktigaste metafor.

”Jag ska följa den mörka stjärnan För den böjer jag mitt huvud.”

Det finns vördnad och skräck i denna åtbörd men också ett slags tillbedjan. Till de ovan nämnda skikten bör man alltså lägga en religiös nivå. Den har funnits förr hos Sonnevi i form av en mer allmänt utformad mystik, men den är tydligare än någonsin i den nya boken. I trettondagsdikten tycker jag mig finna en nära anknytning till centrala kristna texter och föreställningar, föreställningar som knappast nått ut eller överlevt i den sekulariserade omgivningen. I denna omgivning är visserligen kristet styckegods fortfarande i trafik, men tolkningen av det har mer eller mindre gått förlorad. Kristendomen tillhör de ”stora berättelser” som det postmoderna tillståndet älskar att montera ner eller ”dekonstruera”. Men av en sådan nedmontering finns inget spår hos Göran Sonnevi, snarare då en återuppbyggnad.

”Åter till Betlehemsstjärnan

Den lyste i kölden Den lyste över alla

Över alla kranierna av kristall, över alla hjärnorna

av kristall Över min vrede, min hybris Tortyren

pågår Om bomberna just nu faller vet jag inte;

om de inte gör det är det i så fall bara tillfälligt”

Julnatten parallelliseras omedelbart och grymt med dagshändelserna. Krigen och tortyren pågår medan dikten skrivs. Barnamorden i Betlehem och flykten till Egypten får en samtida realitet, men ”Guds ljus” finns närvarande också i kriget. Denna närvaro är bara till hälften ironisk.

”Flyktingarna rör sig i snömodden Människor sitter blodiga

i sönderskjutna bilar, traktorer Några håller händerna som i en skål

för att motta Guds ljus, flödande

(- – -) Vad bär jag i mina kupade händer, eller något annat kärl”

Sonnevi generaliserar också diskussionen om samtidens grymheter. Det som händer i världen är inte enstaka och sammanhangslöst utan komponenter i större historiska förlopp. Historien blir till i varje ögonblick och inuti varje enskild människa. Krigen är uttryck för rörelser i samhället.

”De samhälleliga ordningarna hävdas Politikernas flinande,

förnöjda ansikten, de stora staternas skuggor, labyrinterna

i sin födelse Av kristall, kristall Också barnet?

De som förbereder mordet på barnen är också barn, av kristall”

Här talas explicit om barnamord precis som i julens texter. Barnet av kristall är en gammal och mångtydig symbol hos Sonnevi. Kristall står dels för klarhet, genomskinlighet, skönhet men också för bräcklighet, hårdhet, kyla. En symbol hos Sonnevi är aldrig entydig. Den har många slipade facetter som återkastar olika delar av känslospektrum när diktens ljus träffar den. Så är det också med diktens stjärna. Den är mörk, och diktjaget frågar: ”Vem leder stjärnan till mordet?”. Detta stämmer väl med julberättelsen där de tre vise männens historia är sammanvävd med Herodes’ beslut att döda barnen i Betlehem. Bara en uppenbarelse hindrar heliga tre konungar att leda Herodes ”rätt”, direkt till Jesusbarnet. Julevangeliets centrala scen, krubban med barnet, skildrar Sonnevi på detta sätt:

”Vad gör musiken med oss? Vi är delar av musiken Det ansvaret kan ingen

ta ifrån oss Ibland hör vi oss själva, som om vi hade språket Klangen

stiger, som stjärnan Mörk, väldig I sin oerhörda ljusrymd Gåvan vi

ger, till vem, guldet, rökelsen, myrran, det bildlösa, i sin oföreställbarhet,

är så litet under stjärnan (- – -)

Men uppenbarelsens barn ser oss Som hade det alldeles nya ögon, i alla iris färger”

Här intar diktjaget de vise männens roll – ”Vi är alla Mager” – och kommer med gåvor till ”uppenbarelsens barn”, ett barn med okänd identitet. Det är ”musiken” och den mörka väldiga stjärnan som leder dem dit, som om de ”hade språket”, som om de ”visste” innebörden i sin handling utan att vara medvetna om den. Gåvan till barnet behöver inte vara materiell utan bestå av ”det bildlösa”, det som är omöjligt att föreställa sig.

Men julnatten har också sin motbild i död och kosmisk kyla:

”På andra ställen

föds barnet rätt ut i natten, till det brinnande härbärget av Intet”

Så ser den oftast ut i den utsatta krigiska samtiden. Sonnevis moraliska patos och mostånd mot ondskan är stort och omutligt, och han talar om människor som ”bär en civil rättsordning i stort mod”. I botten på denna rättsordning finns en radikalt fattad jämlikhetsidé. Och en optimism som alldeles självfallet ger motinstansen till Intets brinnande härbärge:

”Barnet av Intet? Nej! Men alla levande, födda barn

(- – -) Det finns kärlek som inte gör åtskillnad”

Den ”andarnas republik” han talar om är inte bara ett politiskt utan också ett moraliskt begrepp. I denna jämlikhetens ordning skulle ”den demokratiska konungsprincipen” gälla. Om alla är värdiga kungatiteln faller de hierarkier som ”komparerar” människor med varandra. Den utopi Sonnevi formulerar mot diktens slut är bräcklig och instabil, men den går ändå att uttala.

”Det som ska komma är ny form,

ny symbolisk form, ny politisk form, som

de mest allmänna förhållandena mellan människor, ännu

okända De mycket stora mängderna av människor

i sin olikhet Och utan att någon ska gå

till spillo Utan människooffer Ansikte mot

ansikte Samtidigt växer anarkin, meningslösheten

Människorätten växer Samtidigt med de lokala

folkmorden (- – -) Men bara det mycket komplexa har

reell växtkraft Bara så blir demokratin möjlig

Och har ingenting med imperier, unioner eller nationer att

göra De tillhör det redan förbrukade, kanske”

Göran Sonnevi, Mozarts tredje hjärna. Bonniers 1996.