Där liv och myt förtätas

Med valet av Kenzaburo Oe dokumenterade för drygt två år sedan Nobelpriskommittén ännu en etapp av sin vandring i andra världsdelar. Det var nämligen då femte året i följd som en utomeuropeisk kandidat erhöll Nobelpriset i litteratur. Dessbättre var denna utnämning baserad på renodlade litterära kriterier – ett inte alldeles självskrivet förhållande i prisets historia.

Alltsedan debuten på 1950-talet räknas Oe som en av efterkrigstidens mest särpräglade japanska prosaister. Han är samtidigt väl förtrogen med den västerländska modernistiska traditionen. Bland inspirationskällorna återfinns franska diktare och filosofer – gärna ur existentialismens skaror – samt författare som Henry Miller och Dostojevskij.

På ett träffande sätt har för övrigt Miller jämfört Oe med just Dostojevskij. Beröringspunkterna är onekligen påfallande. Man finner hos de båda en obruten passion för drömmar och djuppsykologi, liksom ett starkt intresse för essentiella frågeställningar. I båda fallen gestaltas problemkomplexen i gripande utomordentligt laddade dialoger. Kraften ligger i samtalet – och ställvis mycket fria monologer.

Liksom Dostojevskij lyfter Oe med förkärlek fram skilda röster och tonfall hos unga och hängivna idealister, som med rörande naivitet diskuterar moral och revolutionärt våld. Sådana drag kan alltså spåras i den omfattande produktionen hos den diktare som enligt Akademiens motivering ”med poetisk kraft skapar en imaginär värld, där liv och myt förtätas till en skakande bild av människans belägenhet i nutiden”.

Hittills föreligger tre romaner av Oe i svensk översättning. De tyngst vägande är Tid för fotboll (1989) och M/T och berättelsen om skogens under (1992). I den förstnämnda synliggörs mönster och fragment knutna till den japanska historien – övergrepp, fejder, förföljelser, bondeuppror och folklig resning. Boken kan även i hög grad läsas som en satir över varufetischismen – och som en studie i orsakerna bakom våld och fanatism. Händelseförloppet är bitvis mycket omskakande.

M/T är aningen mer gåtfull. Texten kretsar närmare sagan och det outgrundliga. Med tydlig inlevelse och i spåren av det självupplevda skildrar författaren hur andemakter och naturväsen länge grävt sig in i befolkningens medvetande. De flydda scenerna registreras av en ung man, som vuxit upp i en självförsörjande by mitt i skogen på en japansk ö. Här har sålunda sägnerna bildat en sammanhållande länk. Läsaren möter en sluten och i välmåga isolerad trakt, där livet gått sin vanliga lunk ända tills länets ämbetsmän kom att ställa urinvånarna inför nya, i grunden orimliga livsvillkor.

Här som annars förbinder författaren sin historiska belysning med ett glödande engagemang i aktuella samhällsfrågor. Emellanåt ställs frågor kring kärnvapen och pacifism på sin spets. Med tanke på den japanska nationens roll i vårt sekel är det knappast helt överraskande att Oe betecknar sitt skrivande som ett sätt att driva ut demoner. Till verksförteckningen hör en reportagebok om Hiroshima, såld i över en miljon exemplar.

Med samlingen Det visa regnträdet ges svenska läsare nu för första gången tillfälle att möta Oe också som novellist. De sex texterna, alla valda i samråd med författaren, är tillkomna mellan åren 1957 och 1990. Urvalet visar därmed skilda sidor av hans skönlitterära produktion.

I författarskapets gryning tilldrar sig motiv från andra världskriget speciellt stor betydelse. Skeendet observeras vanligen utifrån barnets nakna perspektiv. Den stämningsmättade novellen Boskap handlar just om de främmande soldater som vid denna tid gömde sig i träden och om de äventyrslystna japanska pojkarnas förhållande till dessa inkräktare. På ett psykologiskt övertygande vis avspeglas olika attitydförskjutningar.

Krigsåren bildar yttre ram också i De dödas överflöd, där Oe dessutom visar experimentell iver. Den unge berättaren blickar dock in i en minst lika dyster verklighet genom att delar är förlagda till ett ödsligt likrum. Röster saknas emellertid knappast. Tvärtom kommer några av de stupade soldaterna med jämna mellanrum till tals. En av de döda förefaller särskilt upprörd: ”Det finns ingen som kan vittna om kriget lika övertygande som jag kan – hur klar uppfattning de än säger sig ha om det. Jag vet det, jag har ju flutit omkring här sedan jag sköts och fått höra en hel del.”

En mer igenkännbar verklighet träder till mötes på andra håll i samlingen, som i den aningen tunna titelberättelsen. Ett par av dessa realistiska texter är uppenbart självutlämnande, exempelvis den avslutande Planetens övergivna barn, vars alla episoder kretsar kring författarens egen familj. På enkel prosa levandegör en av hans söner här en vardaglig tillvaro, där sjukdom och mentala kriser äger väsentlig betydelse.

Trots novellernas kronologiska spännvidd märks beröringspunkter med Oes romaner – tidiga som sena: naturkänslan, de intensiva dialogpartierna, fascinationen inför det avvikande. Tematiskt uppehåller han sig redan tidigt vid fängslande aspekter av friheten, döden och skogens ursprungliga seder och bruk. Författarskapet präglas med andra ord av påtaglig kontinuitet.

Kenzaburo Oe, Det visa regnträdet. Sv. övers. Eiko och Yukiko Duke. Bonniers 1996.