Murar i och kring Vatikanen

Om turordningen i SSPX-affären hade varit omvänd, det vill säga om noten från Vatikanens statssekretariat presenterats allra först hade utgången av SSPX-affären framstått helt annorlunda. Nu kom den mer än en vecka efter upphävandet av exkommunikationen. Alldeles för sent.

Den klargörande noten från den 4 februari har två huvudpunkter. För det första: att förneka Förintelsen av 6 miljoner judar under andra världskriget är oförenligt med den katolska kyrkans liv och lära. För det andra: Andra Vatikankonciliet och dess grundläggande begrepp om religionsdialog och mänskliga rättigheter måste accepteras fullt ut av den som innehar ett ämbete i den katolska kyrkan.

Om påven först därefter skulle ha inviterat de fyra biskoparna till ett samtal som hypotetiskt sett skulle ha kunnat leda till att exkommunikationen av de fyra biskoparna lyftes av, hade förloppet kunnat bli ett annat. Att påven ville visa barmhärtighet är ju trots allt inte så upprörande för någon, även om många menar att föremålen för just den här barmhärtighetsgesten inte är så värst värdiga. Men de berörda är ju i själva verket betydligt fler än den beryktade Williamson och hans illegalt vigda medbröder. Titeln pontifex hänger samman med brobyggande vilket är förpliktande. Och påvens roll är att ena kyrkan. Han känner väl till att när en bro ska byggas krävs minst två fästen.

Men det var ju inte i den ordningen som händelserna faktiskt skedde. Tvärtom. Tajmingen var den sämst tänkbara. Ty genom reportaget i SVT:s Uppdrag granskning ett par dagar tidigare kände ”hela världen” till att en av dem som varit föremål för påvens ”barmhärtighet” var en förhärdad Förintelseförnekare. Både den utomkyrkliga och den inomkyrkliga kritiken blev förödande. När meddelandet, att exkommunikationen av de fyra schismatiska biskoparna upphävts av påven, kom utbröt först en känsla av skam bland många katoliker. Många kände sig tvingade att fälla upp kapuschongen och helst inte visa sig offentligt: det var alltför outhärdligt att associeras med en Förintelseförnekare.

En mängd av kyrkans biskopar och vissa kardinaler rasade också, var för sig och tillsammans i olika lokala biskopskonferenser. De franska i synnerhet. I Frankrike finns upp-emot 100 000 anhängare till det beryktade prästbrödraskapet SSPX, mellan hälften och en tredjedel av samtliga anhängare. Rekryteringen sker ofta bland sympatisörer till en ultrahöger, som fortfarande försöker skaka av sig arvet från 1789 och franska revolutionen och som har svårt att stå ut med modernitet, invandring och mänskliga rättigheter.

Dementier fungerar dåligt när medierna funnit ett scoop. Scoopet var förstås SVT:s reportage från diakonvigningen av en svensk i sydtyska Bayern och den vidhängande intervjun med Williamsons förnekande av Förintelsen, två dagar innan exkommunikationen av de fyra biskoparna upphävdes. Bilden av den konservative påven Benedictus XVI har än en gång befästs, oavsett vilka förklaringar som Vatikanen lyckats prestera om hur det hela egentligen gick till.

Det berömda kontaktnät som den vatikans-ka diplomatin äger verkar här ha varit outnyttjat. En antisemitism som sitter så djupt att den tar sig uttryck i förnekande av Förintelsen kan inte förbli oförmärkt för omgivningen. Det är svårt att i efterhand förklara att alla medverkande i Vatikanen skulle ha varit ovetande om de berörda biskoparnas politiska åsikter. Mycket tyder på vattentäta skott, eller höga murar, mellan de olika departementen i Vatikanen.

Vatikanens högste ansvarige presstalesman, pater Federico Lombardi SJ, beklagar i en intervju i den franska dagstidningen La Croix att kurian saknar en aktuell och relevant ”kommunikationskultur”. Det finns ingen kyrklig ”överhöghet” inom medierna, säger han. Kurian måste samarbeta närmare med den egna presstjänsten, och i synnerhet när det rör sig om ”heta nyheter” måste de förberedas för att tabbar ska kunna undvikas framöver.

Det pedagogiska problemet med att förklara innebörden av olika kanoniska statusbenämningar återstår. Men av alla de samlade experterna i Vatikanen måste det finnas några som förmår att på ett begripligt sätt översätta kanonisk terminologi till ett modernt språk som medierna förstår och som de i sin tur kan kommunicera till allmänheten.

Vi kan konstatera att skadan är skedd. Det hjälper föga att Vatikanen krävt att Williamson ska ta tillbaka sina antisemitiska utsagor. Visserligen lär det vara svårt att pådyvla Benedictus XVI något förakt för judarna, men mediernas bild av den påve som under djup tystnad vandrade omkring i Auschwitz i maj 2006 och som höll ett lysande tal om mänskliga rättigheter inför FN i New York i fjol är nu passé och tills vidare ersatt av bilden av en alltigenom konservativ stöt.

Redaktionen för Uppdrag granskning är emellertid värd en eloge. Om inte Ali Fegan hade gjort sin research så grundligt och gripit tillfället till en intervju i flykten, hade möjligen hela historien fått passera ganska oförmärkt och ytterst få fått möjlighet att känna till de högerextremistiska och rasistiska dragen i prästbrödraskapet SSPX. Anonymiteten som denna bokstavskombination en gång representerade är för alltid borta.