Den misstänkliggjorda sanningen och toleransen

Ordet ’sanning’ har fått dåligt rykte. Den som gör anspråk på sanning betraktas som naiv och intolerant. Men kan det finnas någon tolerans utan sanning?

Få sanningar är så väletablerade som den att det hör till god ton att betrakta anspråk på sanning som något föråldrat, naivt och intolerant. De filosofiska problemen kring sanningen med stort S har harvats i tänkandets historia intill leda, och uppfattningarna om vari sanning består är legio bland de intellektuella. I den mån som man alls bryr sig om sanningsfrågan längre. Att anspråk på sanning ofta går hand i hand med såväl naivitet som intolerans är dessutom inte svårt att belägga. Trots detta kommer man inte ifrån att sanning och tolerans hör samman med varandra. Vi behöver bådadera.

I detta nummer av Signum publicerar vi en artikel av Harald Schöndorf, professor i teoretisk filosofi i München, om förhållandet mellan sanning och tolerans. Han påminner om några basala insikter kring sambanden mellan sanning och tolerans, vilka i dagens kulturklimat lätt riskerar att hamna i skymundan. Schöndorf visar att ömsesidig tolerans bygger på ömsesidigt erkända sanningsanspråk, och att respekten för medmänniskan undergrävs när tanken på sanningar och absoluta värden går förlorad.

Sanningsbegreppet har under de senaste decennierna genomgått en veritabel devalvering. Under upplysningstiden blomstrade idén om sanningens absoluthet, och den tidiga moderniteten hyllade vetenskapen som kungsvägen till sanning och objektivitet. Universella vetenskapliga sanningar och universella mänskliga rättigheter skulle gå hand i hand. Sanning och tolerans framstod då som varandras kompanjoner. Idag ser det kulturella landskapet helt annorlunda ut.

Modernitetens kritiker har gjort oss uppmärksamma på de historiskt betingade begränsningarna i upplysningsprojektet, och vi har med rätta blivit mer ödmjuka i våra anspråk. Sanningens dyrbara pärlor har visat sig vara mer svåråtkomliga än vi trodde, och själva föreställningen om universella sanningar har med tiden kommit att uppfattas som toleransens direkta fiende. Vi fortsätter visserligen att hylla tanken på tolerans och universella mänskliga rättigheter, men vi får allt svårare att underbygga dem med några universellt giltiga argument. Men om devisen Anything goes blir den cent-rala ledstjärnan i vår kultur, riskerar tole-ransen och respekten för medmänniskan att bli utvecklingens nästa offer. En av vår tids fundamentala utmaningar är därför att få idéer-na om sanning och tolerans att kunna samsas med varandra igen.

Man kan fråga sig om det alls går att ta sin medmänniska på allvar utan att anta att hon gör anspråk på att det som hon säger är sant. Utan sådana antaganden om sannings-anspråk blir kommunikationen människor emellan ointressant och till intet för-pliktande. Det är också därför vi blir så upp-rörda över den suspenderade SSPX-biskopen Richard Williamsons lögner om Förintelsen. Vi utgår från att han menar att hans påståenden är sanna. Och det provocerar oss, eftersom vi själva gör anspråk på att veta att han har fel. Utan det antagandet förlorar Williamsons utsagor sin provoce-rande laddning.

Tolerant kan man bara vara gentemot den som man är oense med, men samtidigt inte likgiltig inför. Eftersom det är mig likgiltigt om grannen har pelargoner eller hyacinter i sin balkonglåda, kan jag utan vidare låta honom göra som han vill med den saken. Men därmed har jag ännu inte visat prov på tolerans. Det är först när hans ställningstaganden får konsekvenser som faktiskt berör mig som jag kan börja förhålla mig tolerant gentemot honom. Tolerans innebär att jag låter honom hållas, fastän hans agerande stör mig och innebär ett ifrågasättande av mina egna övertygelser. Jag accepterar då att han lever enligt andra värderingar och sanningar än mina.

Men frågan är hur långt jag är beredd att sträcka mig, och därmed kommer frågan om toleransens gränser upp på bordet. Någonstans går en gräns där mina egna övertygelser om vad som är sant och rätt sätter stopp för vad jag är beredd att acceptera från min omgivning. Den klassiska prisfrågan är hur den tolerante bör förhålla sig gentemot den intolerante. Att grannen sjunger högt och falskt i duschen på morgonen må vara både sant och enerverande. När jag väljer att stå ut med det visar jag prov på en viss tole-rans. Men det är först när något riktigt viktigt står på spel som toleransens verkliga gränser prövas. Om jag får vetskap om att grannen misshandlar sina barn kommer saken i ett annat läge. Då inser jag att det är oförenligt med mina egna övertygelser att acceptera hans sätt att handla. Då håller det inte längre att säga att alla övertygelser är lika bra och att var och en får bli salig på sin fason. Alla sådana överväganden förutsätter emellertid att jag menar att det går att skilja mellan rätt och fel, respektive mellan sant och falskt.

Historiskt sett har våra moderna föreställningar om tole-rans vuxit fram i samband med religiös tro. Bland de olika religiösa invandrargrupperna i Nordamerika och i det av religionskrigen härjade Europa började man på 1600-talet fråga sig hur man kan leva fredligt sida vid sida fastän man har olika religiösa övertygelser. Steg för steg började man acceptera att den som trodde annorlunda än man själv fick leva efter sin övertygelse.

Det tog århundraden innan principerna om religionsfrihet och tolerans fick rotfäste i det civila samhället och i de religiösa samfunden i Västerlandet. För den katolska kyrkans del var det först genom Andra Vatikankonciliet i mitten på 1960-talet som den entydiga bekännelsen till toleransens prin-ciper slogs fast som universellt förpliktande kyrklig lära. Men det skedde inte genom att man spelade ut sanning och tolerans mot varandra. Toleransen gentemot människor av annan religiös tro motiverades inte genom att man tog tillbaka sina egna sanningsanspråk, utan med hänvisning till respekten för alla människors lika värde – att vi alla är skapade till Guds avbild. Man skilde alltså mellan sak och person, och konstaterade att även den som inte delar kyrkans tro ändå har rätt till respekt och tolerans för sin mänskliga värdighets skull. Beslutet var en milstolpe i katolicismens historia. Kyrkan accepterade därmed varje individs rätt att i frihet själv ta ställning till kyrkans an-språk på att komma med sanningen om li-vets stora frågor. Så kan sanning och tolerans samsas i trons värld.

Låt vara att tolerans i den offentliga debatten inte sällan förväxlas med likgiltighet, och att sanningssträvan ofta förlöjligas på ett relativistiskt manér. Likväl stämmer det att vi varken kan ta oss själva eller vår nästa på allvar utan att göra anspråk på sanning. Lika sant är det att vi heller inte kan leva i fred med varandra utan att vara toleranta. Uppgiften att förena sanning och tolerans består.