Musik för Guds skull

Forskning och reflektion över gudstjänstliv i Sverige har sitt givna forum i årsboken Svenskt Gudstjänstliv, nu inne på den 91:a årgången. I denna finns bidrag från alla olika vetenskapliga fält som berör gudstjänstlivet, inte minst de estetiska vetenskaperna. Den ges ut av Laurentius Petri Sällskapet för svenskt gudstjänstliv.

Vid en snabb överblick kan man notera att Svenska kyrkan i första hand och helt naturligt står i fokus för forskarnas intresse, men i den senaste årgången med temat kyrkoåret finns även bidrag om svensk frikyrklighet och det sekulära fenomenet Halloween. I sitt förord ger redaktören en förtätad beskrivning av kyrkoåret som fenomen: ”I grund och botten är kyrkoåret ett helgande av tiden. Vissa nyckelhändelser i frälsningshistorien och vissa grundtankar i den kristna tron har blivit fästa vid bestämda dagar i kalendern som vore de ädla stenar på ett armband […] Medan jorden roterar runt sin axel och runt solen och skänker oss dagar och årstider, lär vi oss uppleva inte en räcka av dygn utan ett meningsfullt mönster.” Heliga händelser och personer dyker med jämna mellan rum upp och ”överräcker åt oss ett arv från våra förfäder och inbjuder oss att förvalta och berika detta arv för framtida generationer”.

Mot bakgrund av denna beskrivning av det heliga året blir det som katolik både sorgligt och glädjande att läsa den finländske praktiske teologen Hans Andreassons uppsats ”Kyrkoåret i frikyrkligt gudstjänstliv”; han behandlar perioden 1926–2011. I blixtbelysning står här fram hur den radikalare protestantismens många samfund gjort sig helt och hållet urarva vad gäller kyrkoåret. När Andreasson beskriver avvecklingen och utvecklingen av det frikyrkliga kyrkoåret handlar det enbart om utformningen av serier med bibelläsningar. Alla övriga dimensioner av kyrkoåret (böner av olika slag, hymner, fester och fastetider, olika gudstjänstformer, alla estetiska uttryck etc.) är helt frånvarande. Man märker verkligen hur utblottad på yttre uttryck denna kyrkotradition har varit. På senare tid har dock denna frånvaro förändrats genom en tydligare anslutning till utvecklingen i Svenska kyrkans mer rika och mångfasetterade katolskinspirerade tradition, vilket tydligt klargörs i uppsatsen.

Andreasson laborerar i sin text med begreppet ”det svenska kyrkoåret” som något som svävar ovanför konfessionerna. Man skulle ha förväntat sig att man på sedvanligt sätt identifierar det svenska med det svenskkyrkliga, men så är ej fallet här. Det hade varit intressant med en reflektion över hur detta tänks. Förvisso har flera aktörer än Svenska kyrkan som kyrkoinstitution haft intresse av och inflytande över de kyrkliga uttrycksformerna, inte minst de kungliga akademierna och olika statliga instanser.

I årsboken 2015, som har hymner som tema, försöker teologen Ingvar Bengtsson svara på den ofta ställda frågan om det verkligen var superintendenten i Visby stift Israel Kolmodin som skrev sommarvisan ”Den blomstertid nu kommer”. Bengtsson har en mycket intressant idé: han menar sig kunna spåra innehållsliga och språkliga likheter mellan ett så kallat prästbrev på latin, som troligen författats av Kolmodin, och sommarvisan. Han går mycket noggrant igenom visan relativt brevet. Tyvärr blir resultatet inte lika intressant som idén. Den epistemiska modaliteteten, som språkvetarna säger, i Bengtssons text utmärks av ett frekvent bruk av verb och adverb som uttrycker brist på säkerhet: exempelvis ”… möjligen skulle kunna associeras till …”, ”… finns inget som direkt talar mot …”, ”synes förstärka möjligheten …”. Dessa ständiga modifieringar indikerar att argumentationen för tesen att psalm- och brevförfattaren är samma person är svag.

I årgång 2016 bidrar redaktören Stephan Borgehammar med en längre artikel betitlad ”Hymnoden Härdelin”. Den handlar om Alf Härdelin som hymnskapare och -översättare (hymnod), men även om hymnforskaren (hymnologen) Artikeln ger även en mycket koncentrerad helhetsbild av teologen och teologiutforskaren Härdelin. När Borgehammar karakteriserar Härdelin som översättare är det troheten mot originalet som kommer i fokus. Det gäller såväl form (versmått, rim) som innehåll (teologi, bildspråk). Den härdelinska sanningslidelsen krävde detta. Borgehammar visar dock med noggrant närstudium att den konstnärlige Härdelin kunde ta sig vissa friheter. Till uppsatsen finns en bilaga med tre mycket värdefulla tabeller som sammanfattar fakta om de 225 hymner och hymnöversättningar som artikelförfattaren känner till.

Svenskt Gudstjänstlivs recensionsavdelningar är alltid mycket matnyttiga och gedigna. Här anmäls det mesta från svensk och nordisk bokhorisont som ligger inom liturgiforskningens intressefält. Dock finns inte så många internationella perspektiv, men gott nog som det är.

Som vanligt måste det mesta förbigås när man anmäler böcker av detta slag, vilket givetvis inte återspeglar kvaliteten i de oomnämnda bidragen utan endast recensentens intressen. Men eftersom årsboken numera publiceras även elektroniskt med sex månaders fördröjning, kan envar gå in och berika sig med de övriga uppsatserna. Tack vare ett idogt arbete och goda sponsorer har samtliga årgångar av Svenskt Gudstjänstliv gjorts fritt tillgängliga på nätet med sökfunktion: föredömligt enkelt, snyggt och effektivt.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap, vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.