Musiken som ikon

Var går gränserna för den sakrala musiken? Är kyrklig musik, eller religiös musik, alltid sakral? Bör en musik som vill uttrycka en meditativ hållning kallas andlig? Är en musik med kristna titlar alltid religiös? Frågorna är som så ofta fler än svaren. Påfallande är i vart fall den stora framgången under de allra senaste åren för seriös modern musik som inte är skriven för liturgiskt bruk men som direkt anknyter till kristna begrepp redan i titlarna eller i de tonsatta texterna. På skiva har några av dem blivit verkliga bästsäljare. Dit hör den senaste inspelningen av Den tredje symfonin av polacken Gorecki, tidigare radikal avantgardist men nu istånd att nå en stor publik, när han anknyter till polsk folkmusik och katolsk känsla. Ett annat exempel är engelsmannen John Tavener, som i sitt modernistiska tonspråk konsekvent har blivit inspirerad av sin kristna tro.

Inspirationskällor

Tavener föddes 1944 i London och lär härstamma från sin namne, den engelske kyrkomusikern John Taverner (med ett r före n) på 1500-talet. Redan ett av hans allra första verk som framfördes offentligt blev en stor framgång i slutet av 60-talet, The Whale, en kantat om profeten Jona. Tidigare hade han skrivit en prisbelönad kantat om Kain och Abel. Han fortsatte med flera egna rekviem och tonsättningar av dikter av Johannes av Korset, den store spanske 1500-talsmystikern, och skrev också en opera, Therese, om det franska helgonet från Lisieux.

Han hade länge arbetat som organist i en presbyteriansk församling i London, men ett långt sökande efter andlig fördjupning ledde honom till den rysk-ortodoxa kyrkan, dit han konverterade 1977. Hans musik anknyter till den stora ortodoxa traditionen, och själv betonar han det bysantinska draget, men ingen åhörare skulle kunna ta hans verk för annat än nutida; man kan tänka på sådana kompositörer som den amerikanske minimalisten Philip Glass eller den estniskfödde Arvo Pärt (själv ett annat exempel på en modernist som ofta väljer kristna motiv).

Bysantinsk musik är de färresta av oss förtrogna med, även om man har hört exempel på ortodox kyrkomusik – och kanske mest frapperats av skillnaden mellan nasala grekiska tongångar och välljudande ryska; man bör inte heller bortse från annan musik på det forna bysantinska området, nämligen turkisk och arabisk med dess långdragna, ofta klagande toner.

Tavener tar avstånd från västlig konstmusik – vilket hörs – trots all sin beundran för de äldre mästarna. Vad han vill åstadkomma är sakral musik, och den dimensionen saknar han också i kyrkomusiken; som exempel på vad han menar med det heliga i konsten har han anfört sådana byggnader som Taj Mahal, Hagia Sophia, egyptiska gravar med målningar och katedralen i Chartres. Ironiskt nog har den ortodoxa kyrkan i England ingen plats för hans musik, medan den anglikanska kyrkan med sin rika körtradition desto hellre uppför hans verk. Vanligen skriver han för röster, med texter som ofta är tagna från den ortodoxa liturgin eller traditionen, men sitt stora genombrott fick han häromåret (1989) med ett verk för cello och stråkar, The Protecting Veil (så älskat att det länge låg nästan högst på listor över seriösa bästsäljare på CD i England).

Sträng och översinnlig

Hans musik är främmande för västerländsk strukturering med bearbetning av motiven. Hur vacker man än finner den har den föga eller inget av smekande välljud att erbjuda; efter en stund med Tavener kan en rysk kyrkokör kännas som en fysisk njutning, en utsvävning i tillgänglighet. Tavener själv jämför helst sin musik med ikoner, och deras stränga stil långt från allt insmickrande är verkligen på ett liknande sätt inriktad på den askes som hör samman med begrundandet av det översinnliga. Samtidigt ger denna musik en känsla av självfallen riktighet, en äkthet som gör jämförelser ganska meningslösa. Så låter det därför att musiken måste vara just sådan.

Cellon är ett ofta återkommande soloinstrument, och dess sträva uttryck passar musiken. Människorösten behandlas virtuost, med långt utdragna toner utsmyckade med de allra minsta variationer, en krävande men lockande stil. Det orientaliska draget har blivit allt mer markerat.

Ett polyglott Kyrie

Verk av honom finns på skivor från olika engelska bolag. Tidigare rörde det sig mest om körverk, somliga sjungna på engelska, andra på grekiska, med texter som vanligen var tagna från ortodox liturgi. Ett exempel på närmare tjugu minuter är ett ode av den helige Andreas från Kreta, verksam i övergången mellan 600- och 700-talet. Hans stora kanon reciteras på torsdagsmorgonen den femte veckan i fastan, och Tavener har tonsatt det första odet, 1981. Texten är översatt till engelska men har ett omkväde i bönen om Guds förbarmande, som framförs omväxlande på engelska, grekiska och kyrkoslaviska. Kortare, ofta framförda hymner med ortodoxa texter är två från 1985, till Guds moder och till Guds Moders insomnande (den fest vi kallar för hennes upptagelse eller himmelsfärd). Till den anglikanska sångtraditionen hör bruket av Magnificat – Marias lovsång – och Nunc dimittis – Symeons ord inför Jesusbarnet – som Tavener också tonsatt men med ortodoxa inslag liksom i hans julhyllning God is with us; en annan julsång, Today the Virgin, utgår från medeltida visor. I bysantinsk stil har han också tonsatt några rader ur den bibliska beskrivningen av Evas skapande och kallat verket The uncreated Eros, där denna oskapade känsla syftar på Guds egen kärlek.

Ur begravningstexten – översatt – för en präst i den grekiska kyrkan har han tagit texterna till FuneralIkos, medan hans stora verk Ikon of Light extatiskt besjunger det gudomliga ljuset med en text av den helige Symeon med binamnet Den nye teologen, verksam på 900-talet. Här har Tavener valt delar av en text som sjungs på originalets språk, bysantinsk grekiska (med modernt uttal).

Också engelska dikter har Tavener tonsatt för kör, som de i England ytterligt välkända dikterna av Blake om tigern och om lammet och en dikt av barockpoeten George Herbert, Love bade me welcome. En modern grekisk kortdikt av Seferis på originalspråket kompletteras med bibliska fraser på engelska och Herre förbarma dig på kyrkoslaviska; liksom i Taveners korta cellostycke Thrinos (Begråtande) är det en elegi över en avliden vän.

Maria med slöjan

Genombrottet i slutet av 80-talet kom däremot med ett rent instrumentalt verk, The Protecting Veil, fyrtiofem minuter för cello och stråkar, en musik inför vilken kritiker naturligt tog till begreppet ”andligt” för att karakterisera den. Texten syftar på en ortodox fest för Jungfru Maria med den beskyddande slöjan, ett begrepp som har en västlig motsvarighet i skyddsmantelmadonnan. Det är musik som gör intryck av sin egen, puritanskt avskalade kraft, men den är inspirerad av kyrkoåret: de åtta olika avsnitten anknyter till festen för slöjan som ram kring scener ur Jungfru Marias liv: hennes födelse, bebådelsen, Jesu människoblivande, hennes klagan vid korset, Jesu uppståndelse, hennes himmelsfärd. Tavener har själv jämfört anordningen med en ikonostas som föreställer dessa fester – och tillfogat att stråkarnas avslutande glissandi står för Marias tårar över världen. Likaledes instrumentalt är ett kortare verk om Den botfärdige rövaren.

Det rena skådandet

Människorösten dominerar hans drygt timslånga verk från 1990, med fragmentariska texter tagna ur Johannes-evangeliet, We shall see Him as He is. Detta löfte – från det första Johannesbrevet – anger den skimrande och svindlande tonen i en musik som han själv beskriver som en rad ikoner. Kör och solister sjunger uttrycksladdade ord ur evangeliet med tonslingor av orientalisk karaktär och förmedlar en känsla av hängiven glöd; lyssnare associerar ibland till böneutroparens tonfall. Det första avsnittet, ”ikonen”, talar om den som fanns före tiden, den andra om anden som stiger ner, den tredje om bröllopsfesten och vinet, den fjärde om försäljarna utdrivna ur templet, den femte om brudgummen, den som har bruden, den sjätte om henne som ger att dricka och som har haft fem män (alltså den samariska kvinnan), den sjunde om de sjuka vid dammen, den åttonde om nattvarden och förrädaren, den nionde om korset, medan den tionde blandar anropet Kom med den grekiska texten för titeln, Vi skall skåda honom sådan han är, och den elfte varierar dessa tankar och böner.

Maria av Egypten

Texterna var utformade av en engelsk rysk-ortodox abbedissa, Moder Thekla, som han länge har samarbetat med. För en operafestival i Aldeburgh 1992 ledde detta till en opera med motiv från ökenfädernas tid, Mary of Egypt. Den berättar legenden om Maria av Egypten, en omvänd sköka som blev en stor botgörerska i öknen (en berättelse som kan jämföras med den västerländska traditionens utformning av gestalten Maria Magdalena). Mot hennes syndiga liv som ledde till den största kärlek ställer operan en from men kärlekslös asket, Zossima, och upprepar gång på gång sitt ledmotiv ”Vägarna till frälsning är fler än en”. Även denna musik låter människoröstens exotiska tonslingor förmedla intensiv hängivenhet, med fragment från grekisk liturgi i den engelska texten; kritiken var delad, kanske som en reaktion mot kompositörens stora tidigare framgångar. En asketiskt färgad mystik är inte lätt att leva med för den som själv har en annan världsuppfattning, men en lång rad beställare håller Tavener i verksamhet.

Inspelade verk

Här har sådana verk behandlats som finns på skiva och därigenom är tillgängliga för en intresserad publik; körerna The Tallis Scholars och Choir of St George’s Chapel, Windsor Castle, har ägnat var sin skiva åt hans musik för kör, medan enstaka sånger finns på skivor med blandad engelsk kyrkomusik, t.ex. en som fyndigt heter Från Taverner till Tavener. The Protecting Veil finns inspelad tillsammans med hans Thrinos och Brittens tredje svit för cello, The Repentant Thief finns på en miniskiva, We shall see Him as He is fyller en skiva och Mary of Egypt kräver två skivor, som för övrigt kompletteras med en intervju med Tavener.

Ikon i ljud

Ikonen är en bild i färg och form av den övernaturliga världen, och redan Taveners beteckningar på flera verk visar att han vill ge en motsvarande bild av det gudomliga med hjälp av musiken; här finns en Ikon av ljus, de olika texterna ur Johannes-evangeliet är numrerade ikoner, operan har undertiteln En ikon i musik och dans. Hans kompositioner kan alltså betecknas som musikaliska ikoner, en bild som sjunger, en för sinnena fattbar meditation i toner. Framgången visar att han har nått fram också – förmodligen huvudsakligen – till en publik utanför den tradition som han själv har valt. Hans egen andlighet leder lyssnaren till en upplevelse som det kan kännas naturligt att också kalla andlig, eller i varje fall i stånd att lyfta över en själv.