av JONAS LUNDBLAD
Minnet av de mest betydande musikerna i kyrkans tjänst tar inte sällan den kristna traditionens eget bildspråk till hjälp för att kasta ljus över deras verk. Nathan Söderbloms utkorelse av Johann Sebastian Bach som den femte evangelisten utgör ett välkänt exempel på en sådan teologisk upphöjelse av en musiker och tonsättare. Initiativen kommer dock inte alltid just från teologins sida. Tämligen få nutida musikälskare har hört verk av den kortlivade tonsättaren Alexis de Castillon (1838–1873). Desto mer inflytelserik har denne lärjunge blivit för sin karaktäristik av läraren César Franck (1822–1890): ”Den mannen är alltid något annat än en stor musiker, han får mig ofta att tänka på Fra Angelico. De har sagt att han målade med sin själ, de kunde säga detsamma om Franck, som har en serafs själ.” Uttalandet skulle modifieras och befästas av andra hängivna studenter som utkorade läromästaren till en musikens Pater Seraphicus. Till skillnad från Bonaventura, teologins Doctor Seraphicus, hade Franck inte själv berört kyrkans änglalära och serafernas roll som högst i hierarkin av änglar. I likhet med Thomas av Aquinos förståelse av seraferna såg dock lärjungarna Franck som en budbärare från en högre verklighet. Likt änglarna som kring Guds tron ropar sitt ”Helig, helig, helig” tycktes den parisiske organisten och tonsättaren brinna av en inre eld. En sådan helig eld är samtidigt renande, yttrar sig i ett överflöd av godhet och upplyser inifrån såväl dess bärare som de människor som kommer i kontakt med den.
Trons hyllningar av historiens tongivande gestalter erkänner spår av Guds nåd i en människas liv och gärning. Samtidigt kastar de ljus på vad personen kommit att betyda för kommande generationer. I fallet med César Franck började lovprisningarna redan under hans egen livstid. Efter tonsättarens död 1890 intensifierades idealiseringarna till en nivå där den verkliga personen kom i skymundan för sitt eget symbolvärde. Elevkretsen från Francks orgelklass vid Pariskonservatoriet såg med längtan och vördnad tillbaka, när arvtagarna Charles-Marie Widor och Marcel Dupré som professorer införde ett nytt och striktare fokus på spelteknisk briljans. Louis Vierne, blivande organist i Notre-Dame, tyckte sig ha förlorat en fader som burit och stöttat honom, samt väckt en djupare kärlek till musiken. I det tidiga 1900-talets franska kulturkamp mellan sekulär republikanism och katolsk tradition skrev pedagogen och tonsättaren Vincent d’Indy en biografi där Franck framträdde som postum talesperson för den senare linjen. Därmed blev hjälten en symbol för hur en brinnande katolsk tro förmår förena religion och konst. Genom att ständigt vilja förhärliga Gud ska Franck ha lyckats undgå sin egen tids bristfälliga smak. I stället uppenbarar han enligt d’Indy en levande länk tillbaka till ärevördig musik som gregorianiken, Bach och Beethoven. Tonsättaren Charles Tournemire var liksom Franck organist i basilikan Sainte-Clotilde i Paris och skapade en delvis annan bild, genom en egen biografi och genom att i flera verk tydligt bygga vidare på den tidigare lärarens musik. Med en typiskt romantisk användning av ett johanneiskt bildspråk skildrade Tournemire en musiker som liksom Kristus var i världen, men utan att världen förstod hans storhet. I ett tämligen oblygt litterärt självporträtt flöt bilder av Franck och Tournemire samman i exstatiska skildringar av en genialisk orgelimprovisatör, som i stunden blev en benådad förmedlare av gudomlig inspiration.
När musikvärlden år 2022 högtidlighåller 200-årsminnet av Francks födelse blir det på nytt tydligt att det sedan länge finns en tudelad reception av tonsättaren. d’Indy och Tournemire använde sig av föregångaren i sin egen kamp för en sammanhållen konst på katolsk grund, en visionär men i längden utsiktslös ambition. I det moderna sekulära musiklivets programsättning lever Franck genom ett fåtal men högt skattade orkester- och kammarmusikaliska verk. I en annan musikvärld utgör hans tolv stora orgelverk en hörnsten i repertoaren för världens organister. Många av dem tar sig an den ambitiösa men ändå tämligen hanterbara uppgiften att framföra dem alla under jubileumsåret. Märkesår av det här slaget sätter samtidigt ofta nytt fokus på en tonsättare och kan därmed bredda kunskaperna om såväl gärning som verk. Den följande översikten ger en bild av personen och tonsättaren Franck, bortom efterföljarnas högtflygande symbolvärden, och pekar på ett antal verk som börjat upptäckas först under de senaste decennierna. Flera av dem visar hur 1800-talets franska musikliv möjliggjorde ett mer komplext samspel mellan sekulärt och religiöst än nästa århundrades kamp mellan republikansk och katolsk kultur.
Uppväxt
César-Auguste och hans yngre broder Joseph föddes i den växande industristaden Liège, som från 1830 skulle ingå i den nya nationen Belgien. Fadern och bankmannen Nicolas-Joseph kämpade med ekonomiska bekymmer och såg tidigt en väg mot oberoende och framgång för familjen i sönernas musikalitet. Samma år som den nya nationen formerades påbörjade den åttaårige César-Auguste sina studier vid konservatoriet i hemstaden. Pianospel och musikteori, med sikte på att kunna behärska komposition, stod i fokus. Som en sentida Leopold Mozart sökte Nicolas-Joseph lansera sonen som ett underbarn genom att idogt ordna konsertframträdanden, bland annat inför kung Leopold I. 1835 var det dags för nästa steg i utbildningen och familjen flyttade därför till kulturmetropolen Paris. Först två år senare kunde sönerna antas till stadens konservatorium, efter att fadern erhållit franskt medborgarskap. Under tiden framträdde de med ett generellt positivt mottagande vid olika konserter, där César-Auguste uppvisade sin fingerfärdighet i egna och andras tekniskt briljanta pianoverk. Kritiker pekade dock på avsaknad av musikalisk mognad och ironiserade över faderns alltför ihärdiga arbete som impressario. Det kejserligt storslagna förnamn han givit sin äldste son blev ett tacksamt och återkommande tillhygge för den inflytelserike kritikern Henri Blanchard. Ett betydelsefullt erkännande gavs vid 1838 års provspelningar vid konservatoriet, där Franck erhöll ett sällsynt specialpris för sitt pianospel. Ett särdrag var hans tendens att gå långt bortom utbildningens stereotypa krav och improvisera fram större former där olika musikaliska motiv samspelade.
Redan i Liège hade César-Auguste fått lära sig att realisera övningar i harmonilära och kontrapunkt vid spelbordet. Under det första året i Paris hade kortvariga men intensiva studier med den aktade musikteoretikern och tonsättaren Anton Reicha ytterligare stärkt den musikteoretiska grunden för improvisationer. 1842 tog fadern sin begåvade pianist ut ur konservatoriet och återvände till Belgien för att lansera honom som klavervirtuos. Det mest bestående värdet av denna tämligen misslyckade episod var att César-Auguste mötte Franz Liszt, en stor förebild som sedan skulle stötta sin yngre kollega. Tillsammans med andra musikaliska storheter var den kände virtuosen subskribent för utgåvan av Francks Pianotrios op. 1, verk som han även framförde i Tyskland. Vänliga ord från franska och tyska tonsättarkollegor hjälpte dock inte till att sätta bröd på bordet. Tillbaka i Paris drev Nicolas-Joseph sin son till att undervisa och framträda vid familjekonserter, utan ekonomisk framgång men med sjukdomar och psykiska påfrestningar som följd. Oratoriet Ruth var ett försök att nå en bredare publik genom ett större körverk. Uruppförandet 1846 blev dock ingen framgång. Dess orientalism låg visserligen väl i tiden men ett svagt framförande gjorde inte rättvisa åt ett i sig dramaturgiskt lamt verk. Ett par tidiga försök att nå framgång inom den kommersiellt viktiga operagenren blev varken publicerade eller framförda. Historien om den italienske barocktonsättaren Stradella sattes upp först 2012.
Säkrad försörjning
Vid konservatoriet hade César-Auguste studerat för orgelprofessorn François Benoist och kunde 1847 säkra en utökad försörjning som assisterande organist i kyrkan Notre-Dame-de-Lorette. Samma år hade den 25-årige musikern möjlighet att gifta sig utan faderns välsignelse. Det följande äktenskapet med den tidigare pianoeleven Félicité Desmousseaux innebar ett dramatiskt brott med föräldrarna. Han bröt samtidigt med faderns ambition att skapa ett kommersiellt pianolejon och vägrade att fortsätta använda tillnamnet Auguste. César var ännu relativt ung men saknade nu en tydlig karriärväg, vid sidan av undervisning och enstaka engagemang som ackompanjatör. Orgelspelet skulle gradvis utgöra en allt större del av hans konstnärliga identitet och försörjning. 1851 erhöll Franck uppdraget som huvudorganist i kyrkan Saint-Jean-Saint-François-au-Marais, efter att församlingen först hämtat sin nye kyrkoherde från hans tidigare arbetsplats. Här kunde han utveckla sitt liturgiska spel och improvisationskonst vid ett förstklassigt instrument av tidens störste orgelbyggare, Aristide Cavaillé-Coll. Som Franck själv noterade erbjöd denna orgel en klangpalett som närmade sig samtidens orkester. Han blev under 1850-talet omhuldad av Cavaillé-Coll som en av de organister som bäst kunde uppvisa de nya instrumentens musikaliska potential. En rad uppdrag följde vid invigningar och demonstrationer av prestigefulla nya orglar. Tidens utveckling inom orgelbyggeriet åtföljdes av motsvarande nivåhöjning inom det franska orgelspelet, där belgaren Jacques-Nicolas Lemmens etablerade nya krav på teknisk behärskning och ett pedalspel som förmådde återuppväcka Johann Sebastians stora orgelverk.
1858 upphöjdes Franck till organist vid den nybyggda basilikan Sainte-Clotilde, som snart försågs med en tremanualig orgel av Cavaillé-Coll. Inledningsvis hade han även ansvar för körsång och komponerade snart även en fullskalig mässa, till vilken han senare fogade sitt mest älskade verk, kommunionssången Panis Angelicus. En rad mindre liturgiska körverk från tiden var länge nästan helt bortglömda, liksom tre kantater över gammaltestamentliga teman och en större sättning av Kristi sju ord på korset från 1859 som upptäcktes först på 1950-talet.
Insatserna vid orgeln i Sainte-Clotilde utgjorde grunden för den mogne Francks berömmelse och hans postuma symbolvärde som en musikalisk kyrkofader. En lång rad mindre liturgiska verk härstammar från 1850-talet, även om de publicerades först i samma våg av postuma hyllningar som d’Indys biografi. Det var dock improvisationerna under och efter mässorna som skilde ut Franck från andra organister. Med sin musikteoretiska skolning förmådde han fördjupa det musikaliska värdet i denna konstform och moderniserade tonspråket. En klarhet med återklang av Bachs kontrapunktiska linjer förenades med en högromantisk atmosfär och harmonik.
Musikaliskt erkännande
Francks utveckling av orgelspelet manifesterades i en samling av Sex stycken, publicerade 1864, som av Liszt värderades som jämlika med Bachs främsta verk. Här återfinns de klassiskt avskalade styckena Fantasi i C samt Preludium, Fuga och Variation, en tonmålande Pastoral och en utåtriktad Final. Prière är ingen bön i strikt liturgisk mening utan använder sig av romantiskt rika klanger för att fånga en överväldigande subjektiv erfarenhet av religiös transcendens. Med den storslagna Grande Piéce Symphonique grundläggs den franska traditionen att skriva fullfjädrad symfonisk musik för orgeln. Manuskriptet till verket finns numera i Stiftelsen Musikkulturens främjandes samlingar i Stockholm. Franck var under resten av 1860-talet upptagen av orgelspel och medverkade i bygget av flera av Cavaillé-Colls mest storslagna instrument. I Paris fördjupade han kontakterna med tyskspråkiga förnyare av katolsk musik med symfoniska dimensioner, främst Liszt och Anton Bruckner. Nu lades också grunden för den grupp av hängivna elever, sedermera kallade ”Franckister”, som skapade bilden av sin änglalike mästare.
1872 nådde Franck det officiella erkännandet att bli kallad som ny orgelprofessor vid Pariskonservatoriet. Han kunde tillträda året därpå, efter att det först visat sig att han utan egen vetskap om saken saknat franskt medborgarskap sedan sin egen myndighetsdag. Undervisningen var osystematisk men med högt ställda krav på studenternas förmåga att improvisera i större och avancerade former. Därmed kom orgelklassen att utvecklas i riktning mot komposition, en tendens som tillsammans med studenternas hängivenhet väckte irritation bland lärarkollegorna. Vid sidan av de nämnda Vierne och d’Indy tillhörde tonsättarna Henri Duparc och Ernest Chausson den grupp som samfälligt kallade läraren ”Fader Franck”.
Under 1870-talet utvecklades även professorns egen musikaliska stil. Det ambitiösa och Kristuscentrerade oratoriet Rédemption fallerade vid sitt första framförande 1873, till en följd av dåliga förberedelser men möjligen också på grund av sin intrikata struktur av skilda tonarter. Året därefter hörde Franck förspelet till Wagners Tristan och Isolde, vars harmonik satte tydliga spår i kommande verk. Les Éolides från 1876 är det första av en serie intrikata och färgstarka symfoniska dikter över litterärt material. 1878 färdigställdes Tre Stycken för orgel, närmare bestämt till invigningen av Cavaillé-Colls nya instrument till det storslagna Trocaderopalatset. Efter tio års arbete stod det stora oratoriet Les Béatitudes (Saligprisningarna) färdigt år 1879. Också detta verk fick ett svagt första framförande och även de mest lojala lärjungarna undrade om inte ämnesvalet i sig skapade alltför stor monotoni för ett så omfattande verk. En Pianokvintett från samma år blev en betydligt större framgång.
Under 1880-talet förfinades Francks stil ytterligare, trots motstånd från den egna familjen som önskade en mer lättillgänglig stil. En mörk magi präglar de symfoniska dikterna Le Chasseur maudit (Den förbannade jägaren) och Les Djinns, medan en erotisk sensualitet hörs i Psyché. Wagnerism och spår av samtidens skandinavism hörs i den stora operan Hulda, satt i norsk medeltid med text av Bjørnstjerne Bjørnson. Som Francks första opera att framföras offentligt gavs den 1894, men en komplett uppsättning gjordes så sent som 1994.
Slutet
Vincent d’Indy skulle i sin biografi sätta fokus på Francks så kallade cykliska form, där de betydande musikaliska motiven i flersatsiga verk växer fram som varianter av varandra. Pianoverket Preludium, Koral och Fuga uppvisar denna tendens, som framträder allra mest tydligt i 1886 års Violinsonat för stjärnviolinisten Eugène Ysaÿe. Cyklisk form präglar även Francks stort anlagda Symfoni i d-moll från 1888, hans enda standardverk i moderna orkestrars repertoar. Här blandas tendenser från tonsättarens orgelspel med ambitionen att skapa renad symfonisk musik i Beethovens efterföljd. Därefter lyckades Franck skriva operan Ghiselle och avsluta sin enda Stråkkvartett innan han i juli 1890 råkade ut för en olycka, då den vagn han färdades i kolliderade med en större lastvagn. Under sin konvalescens skrev den hyllade organisten sin svanesång i form av Tre koraler för orgel. Här sammanfattas Francks legendariska improvisationskonst i stort anlagda fantasier över egna koralliknande teman. Under följande höst utvecklades en förkylning till lungsäcksinflammation med dödlig utgång.
Många av Francks tidigare misslyckade körverk och operor framfördes med större framgång decennierna efter hans död. Den engelska körtraditionen tog upp flera av de andliga verken, samtidigt som orkesterverken framfördes av franska, brittiska och amerikanska ensembler. För d’Indy var det viktigt att visa att den främsta moderna musiken var fransk och att Franck var Beethovens store arvtagare. I motsatt riktning framställdes tonsättaren under andra världskriget som en genuint tysk musiker, eftersom familjen hade sådana rötter och talade tyska i hemmet. Några år efter kriget förblev hans musik populär, inte minst i Storbritannien, som ett sorts nostalgiskt minne av en förlorad värld.
Under den följande högmodernismen och decennier präglade av ett radikalt avant-garde fanns inget större utrymme för Francks själfyllda musik. Sedan 1990-talet har ett större intresse vuxit fram, där fler och fler tidigare förbisedda verk tagits upp. Inte minst finns en ny grogrund för de estetiskt komplexa symfoniska dikterna, operorna och de religiösa körverken. Många konserthus spelar under årets jubileumsår Francks symfoni eller hans Symfoniska variationer för piano och orkester. En belgare som förenade fransk identitet med tysk kultur har också visat sig vara kompatibel med Europeiska unionens ideal. Till syvende och sist är det ändå bland organister som arvets låga brinner starkast. I Francks musik har de en repertoar som förenar lyrik och dramatik, samt en djupt känd andlighet med ett tonspråk som utnyttjar hela sin samtids romantiska uttrycksmedel.
Jonas Lundblad är organist, teolog och musikforskare.
Ur Signum nr 7/2022, s. 11–15.