av JABOK FORSSMED
De breda erfarenheterna av ensamhet och isolering får nu inte glömmas bort för att världen lämnat pandemin. Därför är Noreena Hertz ärende angeläget när hon, från sin egen pandeminedstängda tillvaro, målar isoleringens effekter via såväl berättelser som hårda fakta och pekar på att redan före pandemin befann vi oss i ensamhetens tidevarv. Konsekvenserna av detta påvisas genom en ambitiös genomgång av forskning gällande ensamhetens effekter på såväl psykisk som fysisk hälsa i termer av allvarlig sjukdom och förtida död. Författaren visar i sin bok Ensamhetens århundrade hur även relativt korta perioder av ensamhet kan påverka hälsan negativt – men också spegelvänt hur små stunder av gemenskap kan vara välgörande. Noreena Hertz är professor i företagsekonomi i Cambridge och Rotterdam.
Hertz illustrerar även ”ensamhetens århundrade” via de desperata uttryck för vårt gemenskapsbehov som kommer till uttryck i moderna samhällen: hur ”vänner” kan hyras i urbana miljöer i USA för en stunds småprat och shopping eller hur äldre kvinnor i Japan begår brott med det enda syftet att bli fängslade tillsammans med andra, för att bryta med en tillvaro som blivit outhärdlig.
Liksom flera andra ensamhetsförfattare – som Peter Strang, Sveriges ledande ensamhetsforskare och författare till den förträffliga boken om ensamhet och gemenskap Att höra till – pekar Hertz på evolutionära orsaker till människans gemenskapsbehov. I karga och ogästvänliga miljöer utan modern infrastruktur för värme, mat, hälsovård och fysisk trygghet blev människan ett lätt byte utanför gruppen, vilket gav gemenskapsbehovet. Andra kan se fler skäl för människans gemenskapstörst: för en skapad avbild till en Gud, som i sig själv är relation, öppnar frånvaron av relation i olika riktning därför också dörrar mot dödsrikets intighet och frånvaron av det goda. Oavsett bakomliggande ontologi så innebär den ofrivilliga ensamheten och isoleringen uppenbarligen att leva i konflikt med den mänskliga naturen.
Alienation och separation
Utifrån en bred definition av ensamhet – där också olika former av det som brukar benämnas som politisk alienation sorteras in – pekar Hertz sedan på hur vi i olika sfärer av samhället, och aspekter av våra liv, separeras från varandra och hur relationer nedvärderas och motverkas.
I den ensamma staden, designad för effektivitet, och dess reella eller upplevda tidsnöd blir mötena flyktiga, artigheten minskar, småpratet dör och det upplevs som närmast tvingande att dra sig undan från andra. Hertz berättar om experimentet där präststudenter i storstaden inte stannade för att hjälpa en man som hostande låg på marken i de fall de var i tidsnöd! Inte ens de som fått i uppdrag att strax hålla en predikan på temat den barmhärtige samariern stannade. Hertz menar att det krävs en medveten samhällsstrategi för att motverka urban isolering, såsom att skapa det lilla sammanhangets möten i kulturhus, små butiker och bokhandlar. Men också att vårt eget agerande, om än bara i mikrointeraktioner, spelar stor roll för sådant som glädje och samhörighet i tillvaron. Till och med anställdas policypåbjudna artighet kan spela roll när smårelationerna lyser med sin frånvaro i övrigt.
Kontaktlösheten och hur unga i dag har allt svårare att interagera socialt ges stort utrymme i boken – unga som fastnar bakom skärmar, personallösa butiker och restauranger som inte kräver en enda kontakt med en levande människa (vilka min tonårsdotter, tidstypiskt nog, älskar av just detta skäl).
Författaren djupdyker därefter i effekterna av smartphones och slår fast skillnaden mot tidigare kommunikationsrevolutioner och att de farhågor som då lyfts inte infriats: det handlar om den exempellösa omfattningen. Närvaron av smartphones hindrar de viktiga mikrointeraktionerna med medpassagerare i kollektivtrafiken eller i vårdcentralens väntrum, drar uppmärksamheten bort från arbetskamrater eller bekanta som vi har framför oss, men drar oss också – helt öppet – bort från våra närmaste, som en ”älskare eller härskarinna”. Vi blir ensamma bland andra och vår empatiska förmåga försämras.
Teknik och arbete
Noreena Hertz borrar förtjänstfullt i data om hur sociala medier är kopplat till ensamhet, där de senaste rönen tycks visa inte bara korrelation (att ensamma använder sociala medier mer) utan också kausalitet (att sociala medier gör oss mer ensamma). Hon hävdar att sociala medier gör att världen upplevs mer hotfull och mindre vänlig, är beroendeframkallande och särskilt skadliga för barn samt driver polarisering, trakasserier och mobbning. Enligt Hertz kan en strid mot dem inte vinnas på individnivå utan genom omfattande reglering, och hon går så långt som att kräva förbud mot alla sociala medier som inte bolagen kan visa inte är beroendeframkallande. Hennes radikala förslag har många problem, men det är också slående hur underdiskuterade de sociala mediernas och datajättarnas påverkan på våra liv är i Sverige.
På liknande sätt tar författaren sig an arbetsliv respektive relationella robotars påverkan på ensamhet: Hårda arbetsvillkor, långa arbetsdagar (och därmed mindre tid för nära relationer) och oregelbundenhet (om du inte vet när du ska jobba kommer du inte träna knattelaget), men också distansarbetet (bara i förbigående nämns de positiva effekter som distansarbete kan föra med sig vad gäller tid för relationer), liksom hur övervakning av anställda kan skapa maktlöshet i vilket ensamhet kan frodas.
Robotarnas relationella substitut kan aldrig vara svaret på ensamhetskrisen, enligt Hertz. Interaktiva robotar kan förvisso lindra isolering, men också ändra vårt sätt att betrakta våra medmänniskor: ju mindre vi umgås med medmänniskor, desto sämre riskerar vi att bli på det: när vi har artificiella alternativ kommer vi lägga ned mindre av den möda och tid som krävs för en mänsklig relation. Det riskerar i sin tur att det blir färre tillfällen att öva våra ”demokratiska muskler” såsom samarbete och kompromiss. Och att lämna mer omvårdnad av exempelvis äldre till robotar riskerar att leda till mindre av omsorg om varandra över huvud taget.
I ett av bokens mer uppseende- och tankeväckande kapitel driver författaren tesen att ensamhet hos människor skapar en möjlighet för populistiska och främlingsfientliga rörelser att växa genom att både kapitalisera på känslan av övergivenhet och isolering, som de dessutom söker förstärka, men samtidigt erbjuda en slags gemenskap. Hertz lägger här samman studier av hur exempelvis anhängare till Donald Trump har låg grad av civilsamhälleligt engagemang med forskning som pekar mot att ensamhet ökar rädsla.
Alltför grund analys
Ensamhetens århundrade är en närmast ursinnig uppgörelse med det som separerar oss från varandra. Hertz slutsats är klar: alla måste vakna och inse vidden av problemet. Ensamheten är inte en individuell fråga, utan en fråga som måste hanteras på såväl individ- som samhällsnivå.
Om detta är jag enig med henne. Insikten om att ensamhet inte kan reduceras till ett individuellt problem, utan måste ses som ett strukturellt samhällsdito är avgörande för att kunna jaga ensamheten på flykten.
Väl på denna samhällsnivå anklagar dock Hertz de ”konservativa” respektive ”vänstern” för att ha en alltför svartvit syn på orsaker och lösningar på ensamhetens problem, men begår själv samma misstag när hon svepande i ett tröttande kapitel lägger den absoluta lejonparten av skulden för ensamheten på ”nyliberalismen” och dess påstådda omvandling av relationer till ”transaktioner”.
Kritiken mot överdriven och otyglad kapitalism och individualism är förstås inte utan poänger, exempelvis vad gäller ensamhetens utbredning i dagens stora städer där människor med gigarbeten och dubbla jobb får offra tid för relationer för sin överlevnad, men med tanke på bokens bredd i övrigt så framstår Hertz analys som väl grund, även om det i sig inte är så förvånande att en författare som sedan millennieskiftet slagits mot kapitalism, storföretagens inflytande i världen och beskrivits som ”Englands svar på Naomi Klein” ser Thatcher och Reagan som de stora bovarna i ensamhetsdramat.
Framväxten av ensamhetens århundrade får nog anses ha fler orsaker, som också går längre tillbaka i tiden: jordreformer, industrialisering, urbaniseringen och med den förändrade familjestrukturer. Norm- och värdeförskjutningar såsom synen på familj och relationer, inte minst på 1960- och 1970-talet. Krav på ökad rörlighet och minskat deltagande i folkrörelser. Och nog har det länge funnits ett tilltagande självförverkligandeideal som går bortom ”nyliberalismen”.
Att göra
Men trots dessa stora samhälleliga förändringar har ensamheten alltför länge betraktats som ett individuellt problem – och gör så fortfarande. Min bild är dessutom att Sverige tycks ha en längre startsträcka för att ta sig an ensamheten som samhällsproblem än andra västländer – som Storbritannien med sitt nationella projekt för att minska densamma. Den svenska överideologin – omhuldad från höger till vänster – om att det offentliga ska lösgöra oss från varandra och göra oss till fria individer, om än beroende av det offentliga, har sannolikt stått i vägen för mer av politisk ambition att främja goda relationer och mer gemenskap. Samtidigt tycks det inte vara så att en utbyggd välfärdsstat i sig ger mer ensamhet, utan snarast det motsatta.
Därtill har människans materiella och fysiska behov dominerat över de sociala, själsliga och andliga när vi i Sverige utformat reformer och värderat framsteg. Som Thomas Andersson Wij uttrycker det: ”Vi har fyllt alla rum till bredden, men det ekar tomt ändå.”
Vi har inte tillräckligt byggt och planerat för gemenskap, vi har nedvärderat familj och relationer, eller i vart fall inte främjat dem. I vården har en personcentrerad vård först på senare tid fått genomslag och i äldreomsorgen har kvarboendeprincipen drivits hårt och personalens möjligheter att bygga relationer med omsorgstagarna värderats lågt, för att nämna några uttryck för detta.
Det finns mycket att göra och Hertz bok pekar också på lösningar. Det är i sig välgörande: med andra beslut i vår enskilda tillvaro och i våra politiska rum kan tillvaron bli mer gemenskaps- och därmed människovänlig. Enskilda kan aktivt praktisera gemenskap. Företag kan investera i gemenskaper, politiker kan planera om städer för mer gemenskap (som exempelvis uppstår när gatuutrymme används på andra sätt än biltrafik), vi kan gemensamt uppmana techjättarna att ändra algoritmerna och framför allt ta in ensamhetens problem i olika sfärer. Hertz pläderar även för en samarbetsinriktad kapitalism som också levererar sociala värden – en ”vänligare och mer omtänksam kapitalism”. Det är ett synsätt som återfinns i exempelvis katolsk sociallära.
Ensamhetens århundrade är en ambitiös, omfångs- och bitvis väl ordrik bok, med en imponerande notapparat som underlättar egna fördjupningar. Men analysen av orsakerna framstår som enögd och bokens styrka – bredden – är också dess svaghet. För genom att sortera in en stor mängd problem under sin egen (alltför) breda definition av ensamhet, blir också boken mindre specifik och i stycken mer allmänt samhällskritisk.
Bokens förtjänster överväger dock svagheterna och ärendet är synnerligen angeläget. Läkemedelsindustrin lär nu vara i full färd med att ta fram ett ”ensamhetspiller” för att minska ensamhetens skadeverkningar. Ett tydligare exempel på hur människan ska skyddas från konsekvenserna av att hennes grundläggande behov förtrampas står knappast att finna. Uppenbart är att ensamheten behöver ses som det samhällsproblem det är, och att dess motgift, gemenskap, måste främjas brett och att detta är en uppgift för oss var och en – och tillsammans som samhälle.
Noreena Hertz: Ensamhetens århundrade. Så återtar vi känslan av att höra ihop i en splittrad värld.
Natur & Kultur 2022, 393 s.
Jakob Forssmed fil. mag., riksdagsledamot för Kristdemokraterna.
Ur Signum nr 7/2022, s. 15–18.