av ANNA CAVALLIN
Jag går i skrivande stund i ivrig väntan på den sista berättelsen om lord Peter Wimsey – enligt förlagsuppgifter finns ett fullbordat manuskript färdigt för utgivning, men tidpunkten för dess framträdande i bokhandeln har ändrats flera gånger. Förhoppningsvis kommer boken utges under 2022, eller kanske dröjer det till i början av 2023, men just nu är allt mycket oklart. Men – det är inte från Dorothy L. Sayers, den ursprungliga skaparen av den briljante brottslösande aristokraten som detta manuskript härrör, utan det är Jill Paton Walsh, den Sayers rättighetsinnehavare gav uppdraget att skriva vidare på lord Peters öden och äventyr, som står bakom detta avslutande kapitel i krönikan om den skarpsinnige lorden.
Jill Paton Walsh, eller som hennes fullständiga namn som ogift löd: Gillian Honorine Mary Bliss, levde 1937–2020. Författarbanan anträddes då hon var hemma med sin förstfödda – av tre, i äktenskapet med Antony Paton Walsh – och debuten kom 1966 med den illustrerade Hengest’s Tale. En lång rad titlar för barn och ungdom följde efter denna första, flera av dessa översattes till svenska. Särskilt uppmärksammades fantasyberättelsen A Chance Child (1978), men även hennes skildringar av barns öden under andra världskriget, bland annat i Fireweed (Eld över London) (1969) och Goldengrove hyllades, särskilt för deras nyanserade och inkännande sätt att solidariskt framställa ungas upplevelser.
Paton Walshs första roman för en vuxenpublik, Lapsing, utkom 1986 och har viss självbiografisk grund. Berättelsen utspelas i Oxford bland en grupp katolska studenter i slutet av 1950-talet, en brytningstid. Återkommande skildras i romanen livliga diskussioner kring existentiella frågor om tro och vetenskap, kärlek, förhållanden, världsfreden, hotet från massförstörelsevapen och hur livet kom att gestalta sig efter andra världskrigets slut. Romanens titel syftar på att huvudpersonen – men även andra i gruppen – lämnar kyrkan, blir avfällingar i den bemärkelsen. Här gestaltas trons plats i livet, både i vardagens handlingar och relationer och i förhållande till kyrkan, till de kyrkliga ritualerna och sakramenten, men också till kyrkan som organisation, dess företrädare och hierarki. Ungdomarna i gruppen ser världen genom trons lins, och ställer utmanande frågor om hur en troende katolik ska, kan och bör förhålla sig till livsavgörande frågor. Det är i synnerhet de frågor som rör relationer – kärleksförhållanden och sexualitet, som kommer att bli helt avgörande för romanens unga huvudperson, för hennes tro och tillhörighet i kyrkan.
År 1961 gifte sig Paton Walsh med en kurskamrat från Oxford, likaledes katolik, och deras äktenskap varade fram till makens död 2003. Från och med 1986, då det yngsta barnet fyllt 18, levde hon med John Rowe Townsend fram till dennes död 2014, de gifte sig 2004. I februari 2020 mötte Jill Paton Walsh Nicholas Herbert, 3rd Baron Hemingford, och de gifte sig i september samma år. Bara en månad senare, i oktober, avled hon hastigt och oväntat.
Tidiga vuxenromaner
Efter Lapsing och de fina recensioner som följde, övergick Paton Walsh helt till att skriva romaner för en vuxenpublik och 1989 utkom A School for Lovers. Romanen är en förtjusande, intrikat variation på Mozarts förväxlingsopera Cosí fan tutte där grundintrigens huvudelement är intakta. En äldre, förbittrad och cynisk universitetslärare ingår ett vad med två unga manliga studenter om att de ska försöka förföra varandras trolovade. Parallellt med hur historien om de två paren och deras förväxlingsspel framskrider, får vi också följa studenterna Anna och Thomas, som även de undervisas av den äldre läraren. De dras till varandra, och samtidigt som de diskuterar librettotexten till Mozarts opera, liksom musikens relation till texten och till Mozarts liv, så ifrågasätter och utmanar de lärarens cynism. Det visar sig också att i botten finns en kärlekssorg, då läraren blev bedragen av den han älskade, en man som nu ligger sjuk och som läraren vårdar, samtidigt som han inte kan förlåta honom sveket. Romanen är skriven på ett förföriskt lätt och blommande språk; Oxfords akademiska miljö och stadens omgivningar är precist fångade liksom kontrasterna mellan den äldres livströtthet och ungdomens illusioner och hoppfullhet. Överföringen av librettot till romanform fungerar mycket väl, tillför dimensioner som inte ryms i operan och införlivar samtidigt aspekter av musiken som gör att man som läsare inspireras att lyssna samtidigt. (Tyvärr avskräcker ett gräsligt fult omslag; det bjuder en ett visst motstånd varje gång boken åter ska öppnas!)
Den första i serien deckare med universitetssjuksköterskan Imogen Quy som huvudperson, The Wyndham Case, utkom 1993, sammanlagt kom det att bli fyra. Här är det universitetsmiljön i Cambridge som utgör sceneri för kriminalgåtorna, med ett persongalleri bestående av studenter och professorer, och där sjuksköterskan i kraft av sitt yrke kan röra sig fritt mellan den akademiska hierarkins olika nivåer. Hon är en person som alla anförtror sig åt, och utgör därmed en tacksam och högst användbar aktör i en deckare. Serien om Imogen Quy blir också som en sorts förövning till den senare lord Peter Wimsey-romanen, The Late Scholar som just utspelas i universitetsmiljö, i Oxford, lord Peters och Harriet Vanes alma mater, och där collegets sjuksköterska har en liten men avgörande roll i handlingen, som liksom i The Wyndham Case också kretsar kring ett äldre manuskript.
Trons svårfångade karaktär
Året därpå publiceras den roman som kanske sticker ut mest i Paton Walshs författarskap, Knowledge of Angels. Efter upprepade refuseringar utgav hon boken på eget förlag; så småningom förvandlades motgången till en framgångssaga, då boken både kom att sälja väl och kvala in på den svårtillträdda korta listan för Bookerpriset 1994. Här återknyter Paton Walsh till den existentiella tematiken om tro och tvivel i första romanen för vuxenpublik, Lapsing, men förlägger handlingen till en geografisk plats som bär vissa likheter med ögrupper som hör Medelhavsländerna till, i synnerhet Balearerna och Kanarieöarna – ortsnamnet Grandinsula ger en fingervisning, och till en tidpunkt som, med tanke på inkvisitionens närvaro, kan preciseras till någon gång under 1500-talet. Med tanke på att det är en inkvisition som sägs vara underställd Rom så är det lite oklart om det är den spanska eller den romerska som avses, men det är inte heller det väsentliga, då romanen snarast rör sig inom en sorts science fiction- eller fantasysfär, vilket också det mycket positiva omdömet från genrens grand old lady, Ursula K. LeGuin, bekräftar. Men Knowledge of Angels är också en allegorisk berättelse om trons mysterium och om avsaknaden av tro, om vem som tror och vem som tror sig om att vara troende, om huruvida tron är medfödd eller inlärd, uppväckt eller tillägnad, sann eller tillgjord.
I centrum står två personer, båda ateister i bemärkelsen att de inte ingår i den trons kretslopp av böner, riter och andlig praktik som alla i omgivningen är involverade i. Romanen skildrar så deras olika relationer till tron och omgivningens relation till deras tolkade avsaknad av tro. Den ene, Palinor, är en vuxen man som fallit överbord i havet utanför Grandinsula och blir räddad. Han uppger sig komma från en plats som ingen på ön hört talas om, och som saknas på de kartor som finns tillgängliga – men dessa kartor visar inte heller Grandinsula – och han är inte troende, åtminstone inte enligt de mått och med de medel som detta mäts i på ön. Den fromme munken Beneditx ger sig tillsammans med kardinalen Severo in på projektet att bevisa Guds existens för Palinor, inte minst eftersom det annars är deras skyldighet att rapportera honom som ateist för inkvisitionen, varvid han kommer att torteras och brännas på bål. Den andra är barnet Amara som vuxit upp hos vargar och som tillfångatas och i förstone behandlas mer som ett djur än som människa. Severo beslutar att försöka sig på ett experiment och se om Amara kan tämjas så pass att det går att utröna om hon har insikt om Gud, även sedan hon vuxit upp bland vargarna som en av dem, språklös och springande på alla fyra. Så, Palinors och Amaras öden utgör ändpunkterna i ett spektrum av reflektioner kring trons natur, samtidigt som alla i deras närhet dras in i ett skeende som ingen riktigt kan kontrollera. Båda representerar, men på skilda sätt, avvikelser i civilisationsgrad – beroende på med vems blick man ser. Det framgår att Palinor är högst kultiverad, med vittgående kunskaper om odling och arkitektur, mat och dryck och andra sinnliga njutningar, men att han kommer från ett kulturellt sammanhang där den kristna tron helt saknar betydelse. Amara är språklös, i bemärkelsen att hon inte behärskar något bekant talat tungomål, men hon har kunnat kommunicera på sätt som fungerat i det sammanhang hon befunnit sig, hos vargarna. Så i hennes fall blir tillägnelsen av människospråket också en väg till tron – samtidigt som de som vill leda i bevis att hon har en medfödd tro inte får avslöja någonting genom att använda ord som förknippas med trosutövningen, för att bevara hennes totala oskuldsfullhet och göra upptäckten av den medfödda tron desto mer övertygande.
När så en av inkvisitionens utsända anländer till ön ställs allt på sin spets – människor förlorar tron, övertalas att förmedla att de är troende, tvingas att svika dem de stått närmast, eller inser att deras liv varit byggt på lögn och fåfänga. Slutvinjetten är oerhört elegant, där ett helt skeende öppnar sig, en fortsättning på romanen i bara ett stycke, föranlett av vad som planterats tidigare. Liksom i Lapsing förs lärda och ingående diskussioner i samtal och reflektioner kring tron, och olika klassiska teologiska bevis presenteras, utmanas och förkastas eller godtas. Inga svar är enkla, hela tiden finns nivåer av nyanser närvarande, och ingenting avfärdas lättvindigt. Det är hela tiden fascinerande och tänkvärt, samtidigt som Paton Walsh verkligen skriver fram levande personer, och skapar en intrig som är lika tätt knuten som en deckares, men utan kriminalberättelsens förlösande upplösning, där läsaren ges tillfredställelse och trygghet genom att ordningen återställs. Så här framträder en avgörande skillnad mellan Jill Paton Walsh som deckarförfattare och författare utan genreprefixet: genren medger inte det tragiska eller ambivalenta slutet på samma sätt. Romanen Knowledge of Angels utgör också en del av en röd tråd, om än inte alltid synlig, i Paton Walshs författarskap, just när det gäller förhållandet till tron. Även om hon personligen lämnade den katolska kyrkan, så finns diskussionerna och reflektionerna kring tron och trosrelaterade frågor kvar i hennes verk; inte alltid så tydligt som i Knowledge of Angels, men att en gång ha haft denna tillhörighet i gemenskapen lämnar spår. Det går också att utläsa av de biografiska uppgifterna om henne att hennes make inte ville gå med på skilsmässa då de vigdes katolskt, även om de levde separerade sedan det äldsta barnets myndighetsdag, och hon hade inlett ett förhållande med en annan man. Uppenbarligen accepterade Jill Paton Walsh detta, och gifte inte om sig förrän den första maken avlidit. Det är uppgifter som, om än knapphändiga, berättar sin egen historia om hur katolicismen fortsatte att prägla hennes liv även sedan hon själv lämnat församlingen.
Det förflutnas närvaro
I romanen The Serpentine Cave (1997) skildras det förflutnas påverkan på nuet i berättelsen om Marian, medelålders, frånskild, med två barn: Alice, musiker, viola, och Toby, börsmäklare med en skugga över sitt namn. Marians mor Stella, konstnär och bohem, får en stroke, och dör så småningom, och romanen handlar om hur Marian tillsammans med de vuxna barnen ger sig ut på en resa, till St Ives i Cornwall, och tillbaka till det förflutna. Marians far har alltid varit okänd för henne – även om det visar sig, då sonen Toby till utseendet är så slående lik andra människor i den lilla staden, att han kom från St Ives. Orsaken till att hans identitet aldrig avslöjades för Marian hänger samman med en tragedi, då en livräddningsbåt kapsejsade i en storm vid den tid då Stella levde i staden. Havet utgör en stark närvaro – liksom i Lapsing, i den del som handlar om det evakuerade London-barnet och som också utspelas i Cornwall; ljuset, ljuden av havsvågorna, sjöfåglarna, båtarna, och även i Knowledge of Angels utgör havet som omger ön där allt händer, en stark och påtaglig närvaro. Atmosfären i en sådan ort som levt av och invid havet, levt på fisket, och senare på turismen när fisket gått sämre, och som varit attraktivt för konstnärsbohemen som kunde bo billigt och måla de fantastiska vyerna.
The Serpentine Cave är lite tvekande och blek till en början, men växer nästan omärkligt i styrka för att på ett lågmält intensivt sätt visa sig handla om livsavgörande händelser och närmast försynt skriva fram stora känslokast och avslöjanden, genom att göra dem nedskruvat realistiska och nyanserade. Teman som berör konstnärskap gestaltas: vad är det man offrar för att kunna ägna sig åt konstnärligt utövande? Vilken är drivkraften att uttrycka sig konstnärligt, i musik, måleri och skulptur? Vad är meningen med livet? Är det kärleken? Men vilken? Den till en partner, eller till barnen? Vad betyder det, som barn, att vara någons livsmening? Vad betyder ett ögonblicks beslut – som får konsekvenser för ett helt liv? Hur går det att leva med ett val som innebär en börda av skam och skuld? Och vad innebär det att vara en överlevande, när andra dog? Alla dessa frågor gestaltar och arbetar romanen med – på ett stillsamt sätt som nästan bara märks som en rörelse i ögonvrån, men som växer i intensitet allteftersom.
Lord Peter Wimsey
Genom uppmärksamheten som Bookernomineringen för Knowledge of Angels gav, och vidare att hon i serien om Imogen Quy bevisade sin skicklighet i att komponera deckargåtor, gavs Jill Paton Walsh i uppdrag av rättighetsinnehavarna till Dorothy L. Sayers litterära kvarlåtenskap att färdigställa det ofullbordade, efterlämnade manuskriptet om lord Peter Wimsey. Tillräckligt mycket fanns redan skrivet för att Paton Walsh skulle kunna avsluta Thrones, Dominations 1998, och därefter följde ytterligare tre romaner med lord Peter och Harriet Vane som huvudpersoner. Jill Paton Walsh var i ungdomen en stor beundrare av Sayers böcker, och inspirerades att söka till Oxford efter hennes föredöme. A Presumption of Death (2002) baseras på de bidrag Sayers publicerade i tidningar under andra världskriget, där olika medlemmar av lord Peters familj skriver brev till varandra. Romanen som Paton Walsh sammanställde med detta utgångsmaterial från Sayers utspelas i den lilla by där lord Peter och Harriet tillbringade sin smekmånad i Busman’s Honeymoon. The Attenbury Emeralds återkopplar till det fall som blev lord Peters allra första som privatdetektiv, och som nämns i Sayers egna romaner, men aldrig utvecklas ytterligare. Den hittills sista romanen av Paton Walsh, The Late Scholar låter lord Peter och Harriet återvända till det Oxford de båda studerade i, och där Sayers Gaudy Night utspelas.
När en annan författare skriver vidare på ett redan etablerat, klassiskt och väl läst verk är det inte alltid som resultatet blir så lyckat som i det här fallet. Det är uppenbart hur Paton Walshs djupa, och kärleksfulla, kunskap om Sayers verk avspeglas i de fyra romanerna om Wimsey hon arbetat med. Små nyanser och detaljer plockas upp från de tidigare berättelserna och infogas i vidareskrivningarna, och Jill Paton Walsh är så väl bekant med karaktärerna, och lika förtjust i dem som Sayers själv. Som läsare, och Wimseyfantast, var jag till en början skeptisk och orolig över att jag inte skulle känna igen dessa karaktärer som jag blivit så fäst vid, eller att stilen i gåtornas uppbyggnad inte skulle vara på samma eleganta och intrikata nivå som det Sayers skrivit. Men oron visade sig ogrundad, inte minst för att Paton Walsh både är så väl inläst i Sayers verk och känner hennes värld utan och innan, och för att hon som författare i egen rätt också är så mångfasetterad och besitter en vidsträckt kunskap inom en rad områden. Det är ju också en del av deckarförfattarens specialitet: den encyklopediska inläsningen i ett nytt område – vare sig det gäller kunskap om medeltida manuskript, förhållandena i skyddsrum under krig, eller detaljerade kunskaper om kroppars förruttnelseprocess eller växelringning i en engelsk kyrka på landsbygden. Jag känner igen min lord Peter och min Harriet Vane hos Paton Walsh; deras citatspäckade samtal, deras känslor för varandra, deras karaktärsdrag och egenheter. Det är också mycket roligt att få veta hur det går för alla de andra, för Bunter, änkehertiginnan Honoria Lucasta, för den vilde Saint George, för Peters och Harriets tre söner, för Harriets väninnor från före äktenskapet. Så får vi veta mer om hur det äktenskapliga livet för Harriet och lord Peter gestaltar sig, och hur tillvaron i huset Talboys ter sig under andra världskriget. Paton Walsh plockar med fingertoppskänsla upp händelser, detaljer och minnen från de tidigare böckerna och infogar i de senare, så att på det viset införlivas hennes verk i den textväv som Sayers påbörjade. Det är en märklig situation för en författare att på detta sätt inte bara inträda i sina fiktiva karaktärers medvetande för att trovärdigt gestalta dem, utan att också försätta sig i en tidigare levande, verklig, författares sinnesstämning och tänkesätt för att försöka återskapa dennas sätt att skapa. Det blir en extra dimension av fiktion som läggs ovanpå den berättelse som romanen utgör. Samtidigt är det ju också på ett vis att betrakta som bara ytterligare en aspekt av den skapande verksamheten för en författare.
Så, förhoppningsvis talar ryktena sant, så att den allra sista boken om lord Peter Wimsey snart finns för denna ivrigt väntande läsare inom en inte alltför avlägsen framtid, och den kommer inte att göra mig besviken. Tills vidare går det också bra att läsa om både Sayers egna böcker om lord Peter Wimsey, och Paton Walshs – eller att lyssna på dem som ljudböcker, med utmärkta engelska röster som inläsare. Eller varför inte titta på tv-serierna, som bland annat går att hitta på Youtube!
Anna Cavallin är fil. dr i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 7/2022, s. 19–23.