Muslimerna i Sovjetunionen

Än i dag betecknar Sovjetunionen de sovjetiska folkslag, vilkas historia och kultur präglats av islam, som muslimska folk. Detta begrepp förefaller vara berättigat, ty än i dag spelar islam där en stor roll, och det är uppenbart att kommunisternas religionsfientliga propaganda bara har fatt begränsade framgångar.

Islam är en sedvanereligion, vilket har gjort det möjligt för islam att överleva även där man stängt moskéerna och medresserna (som är koranskolor och andliga läroanstalter) och drivit bort mullorna (islams skriftlärda och andliga ledare). Hos Sovjetunionens muslimer gick detta så mycket lättare som de undvikit att blanda sig med andra språkgrupper, och i stor utsträckning hållit fast vid sitt nedärvda språk och sin nedärvda kultur.

Den sovjetiska regimen måste i allt större utsträckning räkna med sina muslimska undersåtar. Deras antal ökade, tack vare ett av världens högsta födelsetal, 1959-1979 från 24,2 till 43 millioner. Samtidigt ökade andelen muslimer i Sovjetunionens hela folkmängd från 11,6 till 16,5 procent.

En omedelbar följd av denna tillväxt blev också att i de socialistiska sovjetrepubliker (SSR) och autonoma områden som har muslimsk befolkning steg denna i förhållande till de ickemuslimska grupperna, vilket ger muslimerna större vikt och betydelse, och tränger tillbaka de främmande inflytandena.

Något som hör samman med detta är också en stärkning av muslimernas nationella självmedvetande, så mycket mer som Sovjetunionens kulturpolitik under de senaste decennierna har höjt dessa folkslags bildningsnivå avsevärt. Det är inte utan anledning som Sovjetunionen har börjat frukta att det växande självmedvetandet också skall medföra en tendens till nationell självständighet. Det sovjetiska Centralasien har därför för männen i Kreml i allt högre grad blivit ett problem som kastar sina skuggor över framtiden.

Dessa folkslags demografiska explosion medför dock även andra svårigheter. Människorna måste få mat och utbildning, och det måste skapas nya arbetstillfällen, om det inte skall uppstå en inrikespolitisk oroshärd. Därför har Sovjetunionen i flera år försökt vinna nytt land genom att konstruera väldiga konstbevattningsanläggningar i sovjetiska Centralasien. De ekologiska följderna av en sådan intensiv konstbevattning har dock skapat nya problem på annat håll. Aralsjön hotar att torrläggas, och Kaspiska Havets vattennivå sjunker hela tiden, vilket leder till att salthalten ökar. Även grundvattennivån har sjunkit.

Sovjetunionen försöker möta denna utveckling genom att dirigera om vattnet i de sibiriska floderna, vilket i sin tur kommer att få ekologiska konsekvenser för Sibiriens del. Man har också anledning frukta klimatiska förändringar som kanske till och med skulle kunna påverka Europa.

Andra negativa följder hotar också. Konstbevattningen åtföljs av en hög avdunstning. Luftfuktigheten stiger. På så vis närmar man sig allt mer en kritisk punkt, där till exempel bomullsodlingen, som är Uzbekistans egentliga rikedom, hamnar i riskzonen.

Även anläggandet av stora konstgjorda sjöar far icke önskvärda följder. Jordbävningen 1966, som framför allt ödelade den gamla stadskärnan i Tasjkent, förklaras i dag allmänt med en närbelägen dammanläggning vars vattenmassor fick ett underjordiskt valv att störta samman.

Som man ser har de sovjetiska företagen för att gynna de asiatiska områdenas ekonomiska utveckling sina risker, men man kan inte bestrida att Sovjetunionen under de gångna decennierna har gjort väldiga ansträngningar och en osedvanligt stor insats på detta område.

Ibland talas det i väst om de ”sovjetiska kolonierna”. Vad denna sovjetiska kolonisation har medfört för de muslimska folkens räkning skall framläggas i större detalj nedan. Vi lägger därvid särskild vikt vid den sovjetiska religionspolitiken, ty dessa centralasiatiska folk har sina kulturella rötter i islam, något som alltid har påverkat den kommunistiska politiken gentemot dessa folkslag.

Därvid har också den utrikespolitiska aspekten spelat en icke oviktig roll, ty de sovjetiska muslimerna har under de gångna decennierna alltid varit någonting av en skylt att visa grannarna på andra sidan gränsen, som de är förbundna med genom sin ras och religion.

Denna skylt har också gjort verkan. I början av sextiotalet flydde tiotusentals muslimer från Sinkiang, det kinesiska Östturkestan, till de angränsande sovjetrepublikerna – ibland med sina hjordar. Kineserna reagerade på detta med omflyttningsaktioner. Kineser flyttades till Sinkiang, muslimer från Sinkiang till centrala Kina. Dessa händelser visar tydligt att de östturkestanska muslimerna ansåg att deras anhöriga på den sovjetiska sidan av gränsen hade det bättre, något som också tycks ha varit alldeles riktigt.

De sovjetiska muslimerna drog också nytta av de diplomatiska närmanden som Sovjetunionens regim försökte göra till stater med muslimsk befolkning. Om en sådan diplomatisk offensiv var på gång, så kunde de sovjetiska muslimerna för det mesta räkna med lättnader av något slag, även om dessa inskränkte sig till att de fick begå haddj, den för muslimer viktiga vallfärden till Mecka.

Rent generellt måste framhävas att den sovjetiska politiken mot de egna muslimerna alltid bestämts av mycket olika (och ibland till och med inbördes motstridiga) intressen och sakförhållanden, vilket förklarar varför denna politik inte direkt kan sägas vara särskilt konsekvent. De sovjetiska muslimerna har dock i allmänhet enbart dragit nytta av detta.

De centralasiatiska muslimska folkslagens historia

Fast vi hittills helt enkelt har talat om muslimer, så måste man ändå vara medveten om att dessa varken rasmässigt och språkligt eller kulturellt och religiöst bildar någon enhet. Dessa folkslags historiska utveckling har tvärtom gått i mycket olika banor. Deras nuvarande situation kan därför också bara förstås på ett riktigt sätt om man känner till deras historia. Centralasien erövrades redan på 700-talet av araberna. Muslimska köpmän utbredde sin tro i Östturkestan, och förde också islam till Volgabulgarerna eller tatarerna, som de senare kom att kallas. Då dessas kontakt med kalifatet i Bagdad bröts av de kristna armenierna och georgierna, och av chasarerna där åtminstone aristokratin var mosaiska trosbekännare, utvecklades Kasan till ett självständigt centrum för den ortodoxa islam, där det arabiska språket fortsatte att användas i kulten.

Som följd av den mongoliska invasionen trängde på 1200-talet turkiska stammar in i södra Ryssland. Dessa kom, på samma sätt som krimtatarerna, under det osmanska rikets överhöghet och förblev beroende av detta ända fram till Första Världskriget, även sedan de erövrats av det kejserliga Ryssland.

Besvärligare blev utvecklingen i Azerbajdzjan, som på 1000-talet hörde till seldsjukernas rike, på 1200-talet hamnade under muslimerna och mellan 1500-talet och 1700-talet var ett stridsäpple för Iran och Turkiet. Då det persiska inflytandet segrade till slut, fick också den shiitiska riktningen överhanden.

På 1500-talet fick usbekerna makten i Centralasien och grundade en hel rad inbördes stridande khanat. Vanligen använde sig dessa furstendömen av persiskan som litteraturspråk. Under tiden uppstod dock i Centralasien ett självständigt turkiskt litteraturspråk, medan man annars använde sig av arabiskan eller persiskan, som var främmande språk.

En särskild grupp bildade tadjikerna och osseterna, som på grund av sitt geografiska läge hamnade inom den persiska kulturkretsens område men som ändå förblev islams sunnitiska riktning trogna. Egentligen är tadjikerna usbeker, som har övertagit det persiska språket. Tillsammans med osseterna räknas de därför till den iranska gruppen. Det måste också nämnas att hälften av osseterna var kristna och den andra hälften muslimer.

Under ett långvarigt erövringskrig, som började på 1500-talet med erövringen av khanatet Kasan och som slutade med annekteringen av Turkestan under första hälften av 1800-talet och med besittningstagandet av Buchara och Chiva i början av 1900-talet, införlivades de muslimska folken i Centralasien och Kaukasus med kejsardömet Ryssland, varmed de förlorade sin politiska självständighet. Visserligen hade de fortfarande officiellt religionsfrihet, och muslimsk rättsskipning enligt sharia, men i de världsliga skolorna fick man bara undervisa på ryska.

Trycket från tsarregimen ledde under tiden till att rikets muslimska folk, som under den tsarryska imperialismen för första gången hade fatt en gemensam överhet, började utveckla en viss samhörighetskänsla. Senast under revolutionen 1905 vaknade en panturansk eller panislamisk rörelse.

Muslimska representanter kom också in i duman. Problem kring nationell kultur och uppfostran diskuterades, om än utan resultat. När den provisoriska regeringen tog makten på våren 1917, var den klok nog att vinna stöd bland muslimerna genom vissa liberaliseringar, som bruk av de nationella språken i skolorna.

Bolsjevikernas nationalitetspolitik

Oktoberrevolutionen 1917 innebar en djupgående förändring för de muslimska folken. Visserligen hade V.I. Lenin så sent som den 10 april 1917 förklarat: ”Den oinskränkta rätten att bryta sig lös, den största möjliga lokala (och nationella) autonomi, i minsta detalj utarbetade rättsgarantier för de nationella minoriteterna – det är det revolutionära proletariatets program.”

Men redan ett år senare företrädde Lenin en väsentligt modifierad tes, som nu lydde: ”Ingen enda marxist kan, utan att bryta mot marxismens och hela socialismens grundsatser, bestrida att socialismens intressen står högre än folkens självbestämmanderätt.”

Denna nyorientering är knappast ägnad att förvåna, för de nya herrarna i Kreml stod redan mot slutet av 1917 inför en utbrytningsrörelse. Muslimska nationalister, basmatjerna, försökte återvinna sin nationella självständighet. Deras förtrupp, som efter oktoberrevolutionen hade utropat Turkestans självständighet i Kokand, likviderades genast av Röda Armén. Detta var dock bara början. Först 1926 kunde Sovjetunionen kuva de sista basmatjerna, och så sent som 1929-1939 föll basmatjer in i Sovjetunionen från andra sidan gränsen.

Det förtjänar att nämnas att 1920 till och med turkestanska kommunister försökte grunda en turkisk republik med ett turkiskt kommunistparti. De blev snabbt utrensade. För den jakutiska Sakha Aimakh-rörelsen gick det inte bättre. Även de nationella rörelserna i Altai och Kaukasus krossades.

Stalin hävdade redan 1920 att randområdenas lösgörelse stod ”i skarp motsättning till folkmassornas intressen”

”. . . alldeles bortsett från att randområdenas lösgörelse skulle undergräva det centrala Rysslands revolutionära makt, som är en sporre för befrielserörelsen i väst och öst, skulle randområdena efter sin lösgörelse inte kunna undvika att hamna i den internationella imperialismens träldom.”

När Röda Armén 1920 annekterade de båda emiraten Buchara och Chiva, som Sovjetunionens regim tidigare hade garanterat full suveränitet, blev det helt klart hur det stod till med de nationella minoriteternas en gång i tiden högtidligt utropade oavhängighet.

Så länge kommunisternas makt över de muslimska folkslagen inte var tillräckligt konsoliderad, var de däremot återhållsamma med angrepp mot islam. Muslimerna fick till och med fortsätta att skipa rätt enligt sharia. Denna tolerans var dock bara en uppehållande manöver, för redan på den tolfte partikongressen 1923 rådgjorde man om hur man bäst skulle gå till väga mot islam på Sovjetunionens territorium.

Man talade om ”medeltida fördomar, som i förbindelse med religionen utnyttjades i kontrarevolutionära syften”. På denna kongress föddes för övrigt också ”Sällskapet av kämpande gudlösa”, som dock inriktade sig mot alla religioner, inte bara mot islam.

Det står helt klart att Sovjetunionens regim framför allt fruktade de panislamska tendenserna. Redan de turkiska folken i Sovjetunionen tillhörde ju fyra olika språkområden, vilket gjorde det praktiskt taget omöjligt för dem att förstå varandra. Koranen kräver som bekant på flera ställen att de troende skall hålla ihop mot de otrogna, och föreskriver till exempel i åttonde suran en ömsesidig understödsplikt. Islam som förenande bro mellan de olika muslimska folken måste vara en vagel i ögat för Sovjetunionen. Därmed hade sovjetregimen ett givet anfallsmål, ty redan de gamla romarna styrde sin multinationella statsbildning enligt principen ”söndra och härska”.

Efter segern över basmatjerna kände den sovjetiska regimen sig stark nog att våga sig på ett nytt kraftprov. Dessutom hade också Sovjetunionens utrikespolitik förskjutits från öster till väster, sedan de muslimska folken inte som man hoppats hade blivit världsrevolutionens bärare i Orienten. Tvärtom hotade allt mer ett inflytande i motsatt riktning, varvid än en gång den gemensamma tron var den drivande kraften. 1928 inledde Sovjetunionen därför en stort upplagd attack mot islam. Måltavla blev framför allt böneplatserna och mullorna. Tusentals moskéer stängdes, och de andliga ledarna fängslades. I Turkestan iscensatte kommunisterna sina första stora skådeprocesser mot muslimska ledare. 1937 hade de flesta moskéerna slagits igen. Några andliga läroanstalter kunde det inte vara tal om längre. De förbjöds. 1940 räknade man redan med att 50 000 mullor hade fallit offer för förföljelsen. Detta var dock inte nog.

Söndra och härska: alfabetsbytena

Sovjetunionens verkliga genidrag för att rycka loss de muslimska folken från deras kulturella och religiösa rötter kom dock 1928-1929. Då infördes ett latinskt alfabet för de turkiska folken, som dittills inom litteraturen hade använt sig av tjagataj som gemensam skrift.

Att den arabiska skriften avskaffades betydde att folken en generation senare inte längre kunde läsa sina religiösa skrifter. Det var inte för intet som första upplagan av den stora sovjetencyklopedin definierade den arabiska skriften som ”den muslimska religionens alfabet, och ett av verktygen för förslavandet av massorna genom prästerskapets förmedling”.

T. N. Kary-Nijasov förkunnade redan 1942 triumferande: ”Tack vare den framgångsrika utvecklingen av det usbekiska folkets socialistiska kultur dör de ord som har religiöst och rituellt ursprung ut och försvinner ur det aktiva ordförrådet. Vår tids ungdom förstår dem inte längre.” Även de olika turkiska folken hade nu svårt att förstå varandra. När Sovjetunionen gjorde sin skriftändring räckte det inte att bara införa ett enda nytt alfabet. I enlighet med Stalins påstående att de muslimska folken inte bildade någon enhet behandlades de olika turkiska dialekterna som självständiga språk, som 1928 alla fick vart sitt alfabet. De fonetiska olikheterna återgavs med olika bokstäver, och på så sätt förintades också det gemensamma skriftspråket hos de turkiska folken i Sovjetunionen.

I hur hög grad man här medvetet konstruerade fram olikheter för att söndra de olika folkslagen från varandra märker man särskilt bland de iranska språken, där den föregivna skillnaden mellan persiskan, tadjikiskan och den afghanska Kabuldialekten bara är en sovjetisk fiktion.

De drabbade folkens förbittrade motstånd mot de nyheter de inte ville ha tjänade inte någonting till. Den sovjetiska regimen visste vad den gjorde, och dessutom kunde den alltid försvara sig med att det sedan inte dröjde så länge förrän Kemal Atatürk på samma sätt införde det latinska alfabetet i Turkiet, med motivationen att det lämpade sig bättre än det arabiska för att återge de turkiska ljuden. När däremot Sovjetunionen bara tio år senare tvingade igenom att det latinska alfabetet ersattes av det kyrilliska, som också anpassades efter de enskilda språken, fanns det bara ett tänkbart motiv, nämligen ett försök till förryskning.

Förryskningssträvandena kom också till uttryck i behandlingen av modersmålet i skolundervisningen. Det tydligaste exemplet på detta är Turkestan. 1938 infördes ryskan som obligatoriskt ämne i de turkestanska skolorna. 1956 förklarades ryskan till och med vara Turkestans andra modersmål, varpå nästa steg blev att turkestanernas egentliga modersmål trängdes bort från schemat allt mer, och till slut blev frivilligt ämne.

Ryskans ställning stärktes också av invandringen av storryssar, bland vilka kadrerna till största delen rekryterades. Här har dock senare skett vissa förändringar till den inhemska befolkningens fördel. För övrigt var det aldrig särskilt många som gav upp sitt modersmål till förmån för ryskan, medan däremot kunskaperna i ryska som första främmande språk blev allt bättre.

Brott mot den leninistiska nationalitetspolitiken

Låt oss nu än en gång vända blicken mot den sovjetiska religionspolitiken. I början av fyrtiotalet fanns på Sovjetunionens territorium bara 1312 öppna moskéer. Alla andliga utbildningssäten hade stängts. Andra Världskriget gav till en början även muslimerna vissa lindringar, i varje fall så länge den kommunistiska regimen kände sig hotad och var tvungen att motivera också sina muslimer att ställa upp i försvarskampen.

Det var dock långt ifrån alla av dessa som kämpade särskilt ivrigt för sina förföljares sak. När sedan lyckan vände sig till Sovjetunionens fördel igen räknade Stalin bort alla de muslimska folkslagen, som han misstänkte sympatiserade med hans fiender eller ville återuppliva de nationalistiska strävandena. Det var inte utan anledning som den statliga säkerhetstjänstens 600 000 man starka trupp var oumbärlig för kampen vid fronten för det var under deras vapenhot som mer än en million muslimer med brutalt våld tvingades flytta från sina hemorter.

I Chrusjtjovs berömda tal mot Stalin den 25 februari fick detta följande dokumentära belägg: ”Så mycket ohyggligare är de gärningar som skedde på Stalins föranstaltande, och de svåra brotten mot leninismens grundsatser om den sovjetiska statens nationalitetspolitik. Därmed avser vi massdeportationen av hela folkslag, inklusive alla kommunister och Komsomolmedlemmar, utan något som helst undantag. Dessa deportationer dikterades inte på något sätt av militära bevekelsegrunder.”

Chrusjtjov räknade upp de folkslag som i slutet av 1943 och början av 1944 hade sänts i landsflykt av Stalin: karatjajerna, kalmuckerna, tjetjenerna och ingusjerna, samt balkarerna. Bortdrivandet av krimtatarerna glömde Chrusjtjov dock bort att nämna, för där var hans egen insats inte oansenlig. Medan de övriga folken rehabiliterades 1957, och fick återvända till sina nedärvda hembygder, har Krimtatarerna och de mesjetiska turkarna än i dag inte fått denna rätt.

Stalins eftergifter åt muslimerna

Det är tydligt att Andra Världskriget gav mycket mindre lindringar åt muslimerna i Sovjetunionen än åt de kristna grupperna, som fick Stalin att gå med på betydligt större eftergifter. Det fanns visserligen också några muslimska religiösa ledare som då Andra Världskriget bröt ut tog avgjord ställning för Sovjetunionen, framför allt Abdul Rahman Rasulavej från Ufa, som sedan i folkmun bara fick heta ”Sovjetmuftin ”, men som officiellt betecknades som ”Chef för de islamiska religioncentras i SSSR centralråd”. I denna egenskap uppträdde han offentligt med prosovjetisk och antinazistisk propaganda, och anklagade bland annat nazisterna för just de brott som Sovjetunionen redan hade gjort sig skyldig till, till exempel för att ha bekämpat religiösa och nationella seder och bruk.

1943 upprättade muslimerna i Centralasien och Kazakstan en egen religionsförvaltning med säte i Tasjkent. Dennas ordförande, mufti Isjan Babachan, och hans son Sia al-Din övertog därmed rollen som främsta talesmän för Sovjetunionens muslimer.

Även muslimerna i Transkaukasien fick 1944 en egen förvaltning i Baku. Dennas ordförande, Scheich ul Islam Ahund Aga All Sade, sattes av Sovjetunionen in framför allt i propagandan hos de persiska och irakiska shiiterna. Därtill bör påpekas att muftiatet i Baku inte bara ansvarar för shiiterna. Även sunniterna i Transkaukasien är underställda detta. Därför är alltid ordföranden shiit, men vice ordföranden sunnit. Samexistensen mellan shiiter och sunniter under en gemensam administration tycks ske friktionsfritt under de yttre omständigheternas tryck, vilket inte är fallet på andra håll.

Efter Andra Världskrigets slut upprättades slutligen också i Buinaksk ett religiöst råd för de troende i Dagestan och i norra Kaukasus. Inflytandet från muftin i Ufa begränsades därmed än en gång enbart till Europa och Sibirien. De fyra andliga direktoraten är officiellt ansvariga för de sovjetiska muslimernas religiösa intressen.

Jämte upprättandet av en administration tillät regimen också att en rad moskéer öppnades igen. 1947 lär de än en gång skall ha varit 3 000, bland annat också i de ryska storstäderna, där framför allt tatariska minoriteter bodde. Till och med två andliga högskolor, så kallade medresser, fick återupptaga sin verksamhet: Mir-i-Arab i Buchara 1947 och Barak-Chan i Tasjkent 1956.

I Buchara kan man studera i fem år. Först därpå kan studenter som vill fortsätta sina studier flytta till Tasjkent. Varje år avslutar 50-60 studenter vid de båda högskolorna sina studier, ett antal som inte på något sätt täcker behovet av muslimska andliga ledare. Besökare förvånas dock om och om igen över den moderna anda som råder vid dessa högskolor.

De sovjetiska muslimerna har lärt sig under förföljelserna. Islam visar i Sovjetunionen – liksom för övrigt också i Jugoslavien – en betydligt modernare och öppnare andlig hållning än i andra länder. Otidsenliga bruk släpps under omständigheternas tryck, andra anpassas. Detta har dock även kommunisterna lagt märke till, och givit dem anledning till nya angrepp. Om den religionsfientliga propagandan intensifierades igen omedelbart efter Andra Världskrigets slut, så skärptes den avsevärt än en gång efter 1954.

Övers. Gunnar Gällmo