Mysteriet människan

Hur kan jag tala om mysteriet människan, annat än som min personliga berättelse om hur jag hela livet ägnat mig åt att söka sanningen?

När var och en av oss iakttar hur andra människor uppträder i vårt samhälle, frestas vi göra den enkla bedömningen att varje människa är ett klokt djur som söker njutning och undviker smärta. Detta är sociobiologernas tragiska misstag, när de hävdar att studiet av djurens uppträdande ger de insikter som är väsentliga för att man skall kunna förstå människornas uppträdande.

Sociobiologen kan lidelsefritt betrakta hela den sociala scenen med dess anhopning av dessa kloka djur i familjer, i skolor, i sociala institutioner som är nöjesklubbar, inom idrotten, i drickandet, i pop och dans och till och med i narkotikamissbruket. Det är så lätt för samhällsvetaren, socialarbetaren och psykiatrikern att leka gud när han eller hon överblickar det som händer i det mänskliga menageriet (the human zoo), för att använda titeln på en bok av Desmond Morris.

Denna frestelse har vi alla. Att känna igen den, och att motstå den, är vishetens begynnelse. Denna vishet kommer helt enkelt genom att vår föreställningsförmåga klarnar. Jag måste till exempel inse att varje annan människa har samma inre erfarenheter som jag. Jag har denna livslånga rad av minnen från min tidigaste barndom, en väldig tankebyggnad av glädjeämnen och lidanden, av förhoppningar och besvikelser, av kärlek och bortstötning, av upprymdhet och nedslagenhet, av ambitioner och besvikelser.

Alla dessa känslor har att göra med specifika minnen, och med sådant som har hänt mig under min livstid. Vi behöver en väl utvecklad fantasi om vi skall kunna fatta att alla andra människor, som vi har att göra med, var och en lever i sin egen unika minnesuppbyggnad, och att vår sociala växelverkan motiveras och färgas av detta.

Denna inledning leder oss till ämnet. Det skulle inte finnas något mänskligt mysterium om var och en av oss bara vore ett uppträdande djur, ens om vi vore utrustade med det medvetande eller den medvetenhet som vi måste erkänna hos de högre djuren. Inte ens en schimpans har några problem med att vara schimpans. Den bekymrar sig inte det allra minsta om den värld den lever i, med undantag för den tillfredsställelse den kan få av mat, kontakter, dominans och könsliv.

När vi ser tillbaka på vårt evolutionära ursprung, kan vi förundra oss över mysteriet med vår enastående utveckling från apliknande förfäder, under de senaste tre millionerna år. Det är ett alldeles tillräckligt stort under att hjärnan blev tre gånger så stor, trots att detta bara är ett förspel till den mänskliga kreativitetens underverk, som kom under de sista stadierna av utvecklingen från våra humanoida förfäder.

Tyvärr har vetskapen om det som hänt under denna utveckling gått oåterkalleligen förlorad, så när som på det man kan sluta sig till av bevarade stenyxor och andra artefakter. Vi kommer aldrig att få reda på hur det allra största undret, skapandet av språket, gick till. Vi kan vara överens om att redan primitiva språk gav stora evolutionära fördelar i fråga om jakt, krig, social sammanhållning och utvecklandet av stenålderns teknologi. Planering av en jakt på stora djur, eller av ett krig, är bara möjligt med hjälp av språkkommunikation.

Men om allt detta kan vi inte göra någonting annat än gissa. De äldsta bevarade dokumenten av ett skriftspråk är inte mer än femtusen år gamla – sumerernas kilskrift. Deras språk var redan ett högt utvecklat kommunikationsmedel, vilket belyses av hjälteeposet om Gilgamesh, som kan jämföras med de homeriska dikterna mer än tusen år senare.

Det är väsentligt att inse att i alla stora litteraturgenrer – poesi, dramatik, romaner, noveller – beskriver författarna inte människokroppars aktion och växelverkan rent materialistiskt. Detta skulle vara lika intetsägande och banalt som beskrivningen av en apkoloni, en bikupa eller en myrstack.

Till och med etnologer, som borde veta bättre, tillskriver dansande bin faktiska känslor och tankar. I vilket fall som helst rör det sig om en falsk analogi. Beskrivningen bör gälla en kolonimedlems förmåga att uttrycka sig verbalt – en apas, ett bis eller en myras.

Låt oss lämna dessa absurditeter, och betrakta det kreativa författarskapets underverk, där känslor, tankar, motiv, begär, kärlek, hat, altruism, själviskhet med mera visas upp i de mänskliga karaktärer som manas fram av författaren, som genom ett trollslag, i den berättelse han vävt samman. Det jag vill ha sagt är att vi alla inser att det vi gör bara kan förstås i ljuset av de psykiska eller andliga attribut som är centrala för vårt väsen.

Denna dualistiska tro har betraktats som sunt förnuft sedan de tidigaste redogörelserna vi har av mänskliga motiv hos Homeros, hos försokratikerna och, i synnerhet, hos den store grekiske filosofen Sokrates sådan han finns dokumenterad hos Platon. Descartes (Cartesius) gjorde den allmänt accepterade dualismen klarare genom att skarpt skilja psyket från kroppen och hjärnan, men han medgav likväl att det var nödvändigt att det som skedde i psyket växelverkade med det som skedde i hjärnan, och han hävdade i överensstämmelse med religionen att själen är människans centrum.

Det stora mysteriet var att om man skilde psyket eller själen från hjärnan, hur kunde de då växelverka på det sätt som de förvisso gör när vi uppfattar omvärlden, och när vi påverkar den med en viljehandling?

Materialistisk filosofi

Efter denna cartesianska filosofi med sin doktrin om dualistisk växelverkan, kom det en lång period med en allt starkare och radikalare materialism, som mer och mer dränkte det religiösa begreppet om en andlig tillvaro. Här kommer vi alltså till vår tids dominerande materialistiska filosofi, med tron att varje framsteg i fråga om att förstå hur hjärnan fungerar ger ett parallellt framsteg i fråga om den materialistiska förklaringen av alla våra psykiska erfarenheter som känslor, tankar, minnen och begär – till och med av kärlek.

Man föreställer sig alltså att det naturvetenskapliga programmet skall leda fram till en slutlig

materialistisk förståelse av alla våra psykiska erfarenheter, även de intimaste och heligaste. Denna fruktansvärda vidskepelse fick den ironiska beteckningen ”löftesmaterialism” av den store filosofen Karl Popper, när han eftertryckligt förkastade den.

När jag var sjutton hade jag förkastat den allt genomträngande materialism som förknippades med Darwins teori om människans natur. Jag insåg att den naturvetenskapliga förståelsen av hjärnan då var ytterst primitiv, men att den upphöjdes över allt förnuft som bas för uppbyggandet av en materialistisk filosofi. Och det är den fortfarande.

Som ung läkare bestämde jag mig för att jag skulle ägna mitt liv åt att studera hjärnan, så att jag skulle kunna förstå problemet med psyke och hjärna på ett sätt som var oåtkomligt för filosoferna i deras naturvetenskapliga okunnighet. På så vis kom jag till Oxford som ”Rhodes scholar” vid 22 års ålder, för att studera under Sherrington – den störste neurologen vid denna tid. Till vår stora glädje fick han Nobelpriset 1932.

Jag var oerhört lyckligt lottad som fick samarbeta så intimt med Sherrington under tio år i Oxford, men det var då inte tekniskt möjligt att utföra experiment som hade direkt att göra med problemet psyke och hjärna. Under flera decennier arbetade jag med lägre nivåer av det centrala nervsystemet, för att förstå de grundläggande principerna för hur hjärnan fungerar. I själva verket kunde det ha sett ut som om jag hade glömt bort min ursprungliga avsikt att försöka rehabilitera den cartesianska, dualistiska växelverkansfilosofin, där själen hade en nyckelroll.

1940 skrev min store lärare Sherrington om problemet psyke och hjärna med filosofiskt skarpsinne och poetisk insikt i sin inspirerade bok ”Man on his Nature”. En andlig tro uttrycktes också livligt på 1970-talet av Penfield, sin tids störste neurolog. Materialistiska filosofer och psykologer förlöjligade dock all tro på människornas andliga natur.

Vanligen förnekar de inte att det finns psykiska skeenden. Det är generande och ganska svårt att uttrycka den uppenbara motsägelsen – ”Jag tror inte att det finns någonting sådant som tankar!” Däremot har de utvecklat olika trossatser som erkänner de psykiska skeendena, men som bara tillerkänner dem en helt verkningslös roll, som en ren biprodukt av allt det viktiga som sker fysiskt i hjärnan.

Efter att ha handletts av Sherrington under den tidigare delen av mitt liv, kom jag mycket senare att nära samarbeta med sir Karl Popper. Liksom jag hade han varit dualist sedan sina tidigaste år, men i likhet med mig gav han inte heller uttryck åt sina åsikter i tryck förrän mycket senare. 1945 träffades vi på Nya Zeeland, och ända sedan dess har vi ägnat oss åt en livlig dialog om filosofins och neurologins stora frågor.

När denna dialog hade pågått i trettio år skrev vi tillsammans en bok, ”The Self and its Brain”, som har tvingat alla materialistiska filosofier på defensiven. Vi inser att vi inte kan utrota dem, men de har blivit allt mindre attraktiva efter hand som vårt inflytande spritts i föreläsningar och böcker, och till och med TV-intervjuer. Därför skall jag nu tala om de åsikter som vi har gemensamma, eftersom vi bara är oense på några mindre viktiga punkter, som vi öppet erkänner i förordet till vår bok.

Värld 1 och Värld 2

I vår dualistiska växelverkansfilosofi byggde Popper och jag på den filosofiska huvudströmningen från presokratikerna, som allmänt kallas ”förnuftsfilosofi”, och som förlöjligas under denna beteckning av sådana filosofer som framlidne Gilbert Ryle. Vi tillerkänner samma betydelse åt å ena sidan den fysiska världen – materien och energin i hela kosmos, inklusive människornas hjärnor – och å andra sidan hela spektrumet av våra subjektiva uppenbarelser: sinnesintryck som vi far genom sinnesorganen för syn, hörsel, beröring, lukt och smärta; tankar och känslor; minnen och drömmar; fantasier och avsikter; samt genom den centrala belysningen av vår egen unika existens som människor, som är central för alla våra subjektiva upplevelser.

Denna totala värld av subjektiva upplevelser kallar Popper Värld 2, och han skiljer den skarpt från den fysiska världen, Värld 1. Vi definierar alltså dualismen mycket klart, och drar en tydlig gräns mellan Värld 1 och Värld 2. Dessutom erkänner vi att den moderna neurologin har otvetydigt begränsat växelverkan mellan Värld 2 och Värld 1 till speciella områden av hjärnan, i synnerhet hjärnbarken.

I överensstämmelse med Sherrington kallar vi dessa särskilda områden för ”förbindelsehjärnan”, där Värld 1 och Värld 2 förbinds med varandra i sin cartesianska växelverkan. I överensstämmelse med den moderna neurologin av visar vi dock tron att psyket kan påverka kroppen direkt. Hjärnan fungerar alltid som förmedlare. På så vis omvandlas filosofernas problem med psyke och kropp till problemet psyke och hjärna.

Denna växelverkan mellan psyke och hjärna, över gränsen som skiljer Värld 2 från Värld 1, är otroligt intensiv och komplex. Hur den sker ligger helt bortom vår naturvetenskapliga förståelse, och det kommer den kanske alltid att göra. Saken rör växelverkan mellan materiella och immateriella enheter, och ligger därför utanför naturvetenskapens ramar.

Ändå sker dessa mystiska händelser till och med då vi utför en enkel viljehandling, som att lyfta en kopp för att dricka ur den. Handlingen planeras i psyket – hur man skall ta ett fast grepp om handtaget, hur kraftfull rörelsen behöver vara för att koppen skall lyftas i en jämn rörelse, hur man skall föra den elegant till läpparna, och så vidare.

Hundratals millioner nervceller är inblandade i denna enkla handling. Vi har nu goda indicier för att det immateriella psyket påverkar den materiella hjärnans nervceller inom ett speciellt område, det kompletterande motoriska området under hjässan, och ger instruktioner för detaljerade handlingar i tid och rum.

Alla våra viljehandlingar bygger på de erfarenheter vi gjort under vårt liv, både i psyket och i hjärnan. Det håller nu på att öppnas ett väldigt naturvetenskapligt fält i utforskandet av växelverkan mellan psyke och hjärna i samband med alla våra upplevelser och handlingar. Den dualistiska växelverkansteorin avgränsar alltså en stor rikedom av mycket utmanande problem för naturvetenskapliga undersökningar.

Framtiden är obegränsad, men ju mer vi vet, dess mer måste vi erkänna att Värld 2:s subjektiva erfarenheter aldrig kan reduceras till det som sker i hjärnan i Värld 1, vilket är ”löftesmaterialismens” program. Det kommer alltid att förbli vidskepelse.

Minneströmmen

Nu kommer jag till den mystiskaste av alla våra erfarenheter, nämligen det unika som var och en av oss inser när vi överblickar vår tillvaro i den långa minnesströmmen från våra tidigaste hågkomster. Denna unika individualitet är central för vår tillvaro, och erkänns som sådan till och med av materialisterna. De erbjuder två förklaringar: För det första pekar de på de unika genetiska instruktionerna i det befruktade ägget som bygger upp kroppen och hjärnan i var och en av oss. Detta visar sig dock vara befängt osannolikt. Med den förklaringen är chansen att jag – eller du – finns till lika med noll. Sannolikheten för att just den zygot som bygger upp din eller min hjärna och kropp är mindre än ett mot 10 upphöjt i 30 000.

Dessutom förklarar denna teori inte att enäggstvillingar skiljer sig från varandra, trots att de delar en och samma zygot. Som ni vet har ett par enäggstvillingar så lika kropp och hjärna att man på engelska kallar dem ”identical twins” – identiska tvillingar. Ändå är de helt separata andliga varelser.

För det andra hävdar de att den avgörande faktorn i vår unika natur ligger i de erfarenheter vi samlat under vårt liv. Jag kan gärna gå med på att mitt uppträdande, mina minnen och faktiskt hela innehållet i mitt inre medvetna liv är beroende av de erfarenheter jag samlat under mitt liv; men hur extrema förändringar som än kan åstadkommas av omständigheterna, så skulle jag ändå vara samma jag som kunde spåra sin kontinuitet bakåt i minnet till de tidigaste hågkomsterna i ettårsåldern, samma jag i en helt annan dräkt. Det skulle inte vara fråga om att ett jag eliminerades, och ett nytt skapades.

Eftersom materialistiska lösningar inte kan förklara att jag upplever mig själv som unik, tvingas jag tillskriva en övernaturlig andlig skapelse det unika i mitt psyke eller min själ. För att uttrycka förklaringen i teologiska ordalag: varje själ är en ny gudomlig skapelse som ”fästs” vid det växande fostret någon gång mellan befruktningen och födelsen.

Det är vissheten i min inre kärna av unik individualitet som nödvändiggör den ”gudomliga skapelsen”. Jag hävdar att ingen annan förklaring är hållbar – varken den genetiska unikheten med sitt fantastiskt omöjliga lotteri, eller miljöskillnaderna som inte avgör ens unikhet, utan bara modifierar den.

Relevant för mina förklaringar är Pius XIIs uttalande i hans encyklika ”Humani generis”. Jag utgår från pater Ronald Knox” engelska översättning (1952) som säger att ”Kyrkans lära lämnat evolutionsdoktrinen som en öppen fråga, så länge den begränsar sina spekulationer till människokroppens utveckling från annan levande materia som redan existerar. Att själarna är omedelbart skapade av Gud är en uppfattning som den katolska tron ålägger oss”. Detta är exakt den tro jag har givit uttryck åt.

En tilltalande analogi är att betrakta kroppen och hjärnan som en enastående dator, som har skapats av den biologiska evolutionens fantastiska process. Analogt kan då själen eller psyket betraktas som datorns programmerare. Var och en av oss som programmerare är född med sin dator i dennas inledande embryotillstånd. Vi utvecklar den under hela livet.

Den lär sig. Den är vår intime följeslagare i allt vi företar oss under hela livet. Den tar från världen och ger till världen, som inkluderar våra jag. De stora mysterierna finns i vår skapelse som programmerare eller upplevande jag, och i att var och en av oss under hela livet har att göra med sin egen dator, och därmed arbetar över gränsen mellan Värld 2 och Värld 1.

Tillvarons mening

Vårt liv här på jorden och i kosmos ligger bortom vår förståelse i fråga om de stora frågorna. Hur blir kosmos till? Hur kommer det sig att vi över huvud taget existerar? Hur kommer det sig att vi finns till just här och nu? Vilken mening har vår tillvaro? Finns det någon tillvaro bortom vårt nuvarande liv? Vi måste vara öppna för en djup och dramatisk mening med vårt liv här på jorden, en betydelse som kan komma att uppenbaras efter dödens omvandling.

Människan har gått vilse ideologiskt i vår tid. Det är detta som har kallats mänsklighetens dilemma. Hur ofta dränks vi inte i onda händelser i världen, som återges av massmedia? Detta onda förövas av stater, eller av terroristligor och organisationer, eller av enskilda individer. Människornas inneboende godhet och anständighet är det nästan ingen som förkunnar i den öronbedövande kakafonin. Däri ligger vårt dilemma.

Vår ideologiska förvirring är en oerhörd utmaning för alla idealister, kreativa skribenter och tänkare, att känna igen detta onda och att bekämpa det med hjälp av dess motsats: förtrycket i tyranniska stater med det öppna samhällets frihet, lögn och bedrägeri med sanning, fanatism med resonlighet, terrorism med fred, de maktlystnas högmod med ödmjukhet, dyrkandet av det fula med skönhet.

Jag tror att många naturvetare har gjort ett högmodigt försök att få oss att tro att vi bara är betydelselösa djur som har uppstått av en slump på en betydelselös planet som försvinner i den stora kosmiska väldigheten. Detta budskap framförs av J. Monod, en fransk naturvetare som blivit profet, i hans bok ”Chance and Necessity”.

Detta är inte vetenskap. Det är scientismens falska filosofi, ett slags science fiction.

Naturvetarna bör inse att mycket är okänt i fråga om hur våra hjärnor fungerar och är uppbyggda, i fråga om förhållandet mellan hjärna och psyke, i fråga om den kreativa fantasin och i fråga om det unika med själen eller psyket, och bli mycket mer ödmjuka.

Jag har berättat om mina livslånga ansträngningar att förstå en människa, nämligen mig själv, som en erfarande varelse. Jag lägger fram detta i förhoppning att det skall hjälpa människor att leva sina liv med mod, tro och hopp. Jag ber att vi skall kunna utveckla en förvandlande tro på meningen och betydelsen med det här underbara, ja otroliga äventyret, som var och en av oss far här på våra vackra och sunda jord, som i sin tur bara är ett stoftkorn i galaxernas oändliga kosmos.

På grund av mysteriet med våra väsen som unika och självmedvetna existenser kan vi hoppas då vi sätter vår egen mjuka, känsliga och flyktiga personliga erfarenhet mot den omätliga rymdens och tidens fasa och väldighet. Tar vi inte del av meningen, där det annars inte finns någon mening? Upplever vi inte, och fröjdar vi oss inte åt gemenskap, glädje, samdräkt, sanning, kärlek och skönhet, där det annars bara finns ett likgiltigt universum? Vi agerar i ett övernaturligt drama. Var och en av oss människor är ett mysterium.

Övers. Gunnar Gällmo