Nicaragua

”Biskop mördad i Nicaragua”, meddelade teleprintrar världen över i slutet av förra året. Sedermera framgick att det var en tidningsanka. Dementin hade dock inte samma genomslagskraft som meddelandet. Bortsett från att själva meddelandet var falskt kom ändå en rad förhållanden i landet att framstå i blixtbelysning.

Vid ett tillfälle flydde 1040 miskituindianer i samlad tropp från sin by Francia Sirpe genom urskogen till Honduras. Med i sällskapet var biskop Salvador Schlaefer, apostolisk vikarie från Puerto Cabezas, som befann sig i byn i samband med en visitation. Ett sådan företag som att fly, talar för att den indianska minoriteten (250 000 personer av totalt tre miljoner) är en osäkerhetsfaktor om inte rentav ett kontrarevolutionärt hot för den sandinistiska regeringen. De relativt autonoma indianstammarna är politiskt engagerade i en rörelse som kallar sig Misurata som har självständighet på sitt program. Deras ledare Steadman Fagoth Müller och 300 anhängare tillfångatogs i fjol för ”separatistiska” tendenser men de frigavs snart på grund av påtryckningar från landets befolkning och internationella indianorganisationer. Många gick då underjorden i Honduras och verkar därifrån kontrarevolutionärt.

Det påstådda mordet på biskopen och flykten påminner också om att indianernas sociokulturella strävanden utsatts för övergrepp av sandinisterna och att de mot sin vilja tvingats att evakueras från strategiskt viktiga och omstridda områden inne i landet.

”Av religiösa skäl” ville de inte längre leva i ett land som var marxistiskt, angav Francia Sirpe-indianerna, när de utvandrade. Bakom detta yttrande far man anta ligger inte någon misstro mot en vänster-ideologi som sådan, utan vad man egentligen vänder sig mot är den uttalat antireligiösa hållningen som inte väjer för öppen konfrontation t.ex. med landets biskopar. De indianer som är kristna, både katoliker och de som tillhör Mähriska kyrkan, anser att Sandinisterna förföljer all religion och att de därmed är deras fiender av två skäl. Hur nära lierade indianerna och kontrarevolutionärerna är i kampen mot regimen i Managua visar hur man förberett flykten. Mellan 100 och 200 misuratamedlemmar överföll de sju regimsoldater som vaktade indianbyn och ledde sedan indianerna till gränsen och minerade därefter återvägen. Denna aktion taxerade Managua som ytterligare ett indicium på ett tilltagande hot från landets omstridda nordöstra delar.

Regeringens överilade sätt att publicera meddelandet om den mördade biskopen kan väl endast förklaras av att sandinisterna är oerhört nervösa. Det faktum att biskop Schlaefer är amerikansk medborgare gjorde att man kunde frukta ett direkt militärt ingripande från USA.

Regeringens skärrade tillstånd kan i sin tur förklaras av ideliga interventionshot och dementier från USA. Bryska åtgärder som till exempel att vägra inrikesminister Thomas amerikanskt visum men även mer seriösa företeelser som Kissingerkommissionens inviter till samtal konsternerar den redan hårt ansatta sandinistregimen. Världsopinionen har alltmera polariserats utan att man egentligen tagit fasta på vad som i realiteten pågår i landet. I Nicaragua råder en mer reflekterad besvikelse men en gemensam nämnare är ”antisomosapolitiken”. Ingen önskar sig tillbaka till tiden före revolutionen. Krigshysterin tycks vara mer utbredd bland partiets ledande än hos folk i allmänhet, ett tecken härpå är det svala engagemanget bland gemene man för allmän värnplikt.

Det spända förhållandet mellan de sju katolska biskoparna som finns i landet och regeringen har visserligen förbättrats under de senaste månaderna på så sätt att man återupptagit kontakten och börjat samtala med varandra.

Nyheten om den mördade biskopen visar – när ingen tid fanns för diplomatisk retorik – hur svag kyrkan egentligen är. Ett samtal kunde först komma till stånd när biskoparna informerades från Honduras att biskopen möjligen ännu levde och det kunde påvisas hur starkt världskyrkan reagerat och man därifrån krävde dementi och att flyktingarna inte skulle angripas.

Biskop Schlaefer yttrade sig mycket återhållsamt från Honduras. Han tog inte politisk ställning utan upplyste endast om sin pastorala skyldighet att tillsammans med en nordamerikansk kapucinmunk och två diakoner från Nicaragua följa med byinnevånarna på deras flyktväg eftersom man enträget bett honom därom och gjort honom uppmärksam på den riskabla minerade tillbakavägen.

Den västtyska hjälporganisationen Adveniats ledare biskop Stehle var mycket snabbt på plats i Managua och han kunde påvisa världskyrkans reaktion och förmedla kontakt mellan landets biskopar och regimen och han kunde också påpeka kyrkans solidaritet med befolkningen.

En fördel som skulle kunna befrämja kyrkans politiska kontakter är skiftet på ordförandeposten i den nicaraguanska biskopskonferensen. Den nye ordföranden har ännu ingen politisk profil medan den tidigare var en av de hårdaste kritikerna av sandinistregimen.

Lyckligtvis kunde denna gång en mellanamerikansk kris undvikas. Journalisternas rapporter om händelseförloppet visar hur polariserat det politiska tillståndet är i Nicaragua. Omdömena om den kyrkliga utvecklingen i detta centralamerikanska land går heller inte fria från ideologiska fixeringar.

Dom Helder Camara

Ärkebiskop Camara från Olinda och Recife firade nyligen sin 75-årsdag. Vid den åldern skall enligt kyrkans förordning alla biskopar söka pensionering. Camara säger själv att ”tanken på ålderdom och död har han efterhand kunnat förlika sig med, men att lämna stiftsledningen känns svårt”.

1931 prästvigdes han och han blev hjälpbiskop i Rio de Janeiro 1952. Under Andra vatikankonciliet blev Camara känd över hela världen när han i ett öppet brev anmodade sina bröder i biskopsämbetet att lägga av sina biskopsinsignier eftersom de liknade maktsymboler. Han förordade dem att avstå från hög levnadsstandard och materiell rikedom för att på så sätt närma sig de människor som de skulle tjäna.

Själv bar han syn för sägen när han inredde sin bostad i tre små rum i anslutning till sakristian i sin biskopskyrka. Hans trovärdighet förstärkes också av hans yttre uppenbarelse, en kortväxt man i svart talar med ett enkelt kors av trä. Stora lyssnarskaror världen över har hört honom tala. Han pläderar för en kristet inspirerad socialism. Varken de rika i Brasilien eller industriländernas kapitalister, inte heller de stora multinationella företagen har undgått hans kritik. Han kom att ibland kallas den ”röde ärkebiskopen” och han möttes själv av kritik även från inomkyrkligt håll. Hedersdoktor har han blivit vid fem universitet och sin vision av en frälst, rättvis värld har han formulerat i många böcker. Camara har ofta påpekat sambandet mellan rustningsutgifterna och världens fattigdom.

Basgrupperna i Brasilien har han alltid ansett viktiga och han kallar dem för ”ett fredens vapen”, en gemenskap för människor utan skyddsnät. Endast en sådan maktlös gemenskap utan våld, kan skänka befrielse. Brasiliens mäktiga försökte först tiga ihjäl honom och 1969 blev en av hans närmaste medarbetare mördad. Han gillar inte den personliga uppmärksamhet som han ofta mött. ”Jag är inte mer värd än den åsna som vår Herre red in i Jerusalem på,” yttrade han en gång för några journalister. Fromhet och ödmjukhet präglar hans väsen. Pliktskyldigt har han nu lämnat in sin avskedsansökan till påven.