En berättelse om kristen ickevålds-etik

Publiciteten kring holocaust och dess våldsdåd har varit stor i hela världen. Det motstånd mot det ohyggliga och den kamp för människovärdighet genom vilket mångtusentals människor faktiskt räddades genom heroiska insatser för det goda mitt bland all omänsklighet har sällan omtalats. Bland annat därför förtjänar en bok av den amerikanske judiske professorn och etikern vid Wesleyan University i Connecticut USA Philip Hallie, Lest innocent blod be shed. The story of the village of Le Chambon and how goodness happened there, New York 1979 (nu också på tyska, Neuenkirch 1983) att uppmärksammas. Boken har en märklig tillkomsthistoria och ger en skakande skildring av vad kristen icke-vålds etik kunde åstadkomma i en värld av hat, våld och förintelse i en hugenottisk turistby i södra Frankrike.

Författaren ägnade först åratal åt fenomenet grymhet och tortyr till exempel när de vita förföljde de indianska urinvånarna och senare de svarta i Nord- och Sydamerika. I detta sammanhang samlade han också dokument om de grymheter som begicks i dödslägren under Hitlertiden, om tortyrexperiment med småbarn och hur människor kunde pinas till döds av medmänniskor. Han kände sig avtrubbad av alla dessa det ondas manifestationer och hans förtvivlan började bli övermäktig inför denna avgrund av omänsklighet där all känsla för människolivets värdighet hade utplånats.

I denna situation upptäckte han en dag en kort artikel om en by i södra Frankrikes bergstrakter Le Chambon-sur-Lignon som under Vichyregimen och den tyska ockupationen blev en tillflyktsort för alla slags flyktingar i synnerhet för judar. Byns historia fängslade honom ofantligt och han beslöt att undersöka den och det ovanliga motstånd mot varje grymhet och förföljelse som blivit synligt där. Följande vinter, när den isiga vinden svepte över platån du Velay, Haute Loire for han – såsom förr i tiden flyktingarna – med tåg till den avlägsna bergsbyn och började sina efterforskningar bland de överlevande från Hitler- och Pétaintiden. Resultatet är nämnda bok som också ligger till grund för en film som för närvarande spelas in i USA och Frankrike.

Hallie upptäckte i Le Chambon en by som till 99 procent bestod av protestanter och som redan 1685 när toleransediktet från Nantes upphävdes hade tagit upp 1 000 flyktingar.

Här hade man inte glömt århundraden av förföljelse mot hugenotterna. ”Solidaritet och motstånd” var ett historiskt arv som fortfarande någonstans fanns kvar. Men under 30-talet fick detta arv en ny innebörd. Byn som sedan länge stagnerat fick nytt liv. Detta skedde när en ny kyrkoherde med sin familj 1934 kom dit och den nya pastorn André Trocmé tillsammans med sin deltids pastorsadjunkt Édouard Theis grundade ett privat, oberoende läroverk med studentexamen (baccalaureat), Cévenol-skolan. Skolan utövade en påtaglig dragningskraft och samtidigt sökte sig allt flera flyktingar till Le Chambon. Direktorn för skolan Roger Carcissac fastställde efter kriget att byns befolkning under 30-talet uppgick till 3 000. För uppgiften att under Hitlertiden skydda flyktingarna erbjöd de kring byn utspridda gårdar som omedelbart gränsade till berg och skogar en viktig förutsättning.

Berättelsens medelpunkt är prästgården och det äkta paret, pastor Trocmé och hans hustru Magda, som förkroppsligar den kristna etikens ”vertikala” och ”horisontala” dimension i ett konsekvent motstånd mot det onda och i en helhjärtad insats för det goda. Men hela byn var involverad i detta motstånd. Man skaffade förfalskade identitetshandlingar åt flyktingarna. Varifrån blanketterna kom blev aldrig känt och under livsmedelsransoneringen samverkade alla för att skaffa fram behövliga matkort. Hallie talar om en ”kökskamp” som pågick i hela byn. Det som emellertid intresserade honom mest som professor i etik var hur folket i byn tog med i beräkningen alla ödesdigra följder deras handlingssätt kunde få och hur de överträdde statliga lagar och förordningar till förmån för nästankärlekens främsta bud. ”Vi var nödsakade att ljuga.” Å andra sidan var pastor Trocmé fast besluten att undvika varje direkt lögn även inför hotet om deportation och säker död. Som typiskt anför Hallie ett svar som en kvinna gav polisen: ”Flyktingar finns inga här (de var redan i skogen) och om det skulle finnas några, skulle jag inte berätta det för er.” Ett annat ord som pastor Trocmé själv framhöll för Vichy-prefekten som aviserade spaningen efter judar: ”Vad judar är känner vi inte till. Vi känner bara människor.”

Den som i Hallies bok väntar sig en analys av de historiska och samhälleliga omständigheter som möjliggjorde denna icke-vålds etik i en hel fransk by blir kanske besviken. Det rör sig varken om en avhandling eller en roman utan snarare om en välbelagd berättelse med konkreta situationer där denna icke-vålds etik tog sig uttryck i människornas tänkande och handlande. Hallie skriver inte tidshistoria utan visar på ett fascinerande sätt hur ett kristet icke-våld-motstånd ger kraft åt en hel by och så räddar tusentals människor från en säker förintelse.

Det som då skedde efterlämnar i denna berättelse viktiga frågor om kristet motstånd mot det onda och om en radikal kristen insats för det goda.