Informationer Frankrike – Litauen

Frankrike

Runt om i Frankrike har 100 000-tals människor samlats under paroller som ”Frihet, pluralism, respekt för olikheter”. Det är vänsterregeringens avsikt att genomföra en skolreform som utlöst dessa väldiga krafter som manifesterats i spektakulära massdemonstrationer som visats upp i TV, exempelvis bilden av en halv miljon människor samlade under jättestora plakat i Versailles.

Motsättningarna mellan de offentliga och privata, till 80 procent katolska, skolorna i Frankrike idag har en mer än hundraårig historia. I det program som Mitterrand gick till presidentval på 1981 förekom också ett löfte om att likrikta det franska utbildningsväsendet. Den främsta drivkraften bakom detta utgjorde och utgör fortfarande den socialistiska lärarkåren som har ett oproportionerligt stort inflytande i partiapparaten. De kräver kort och gott förstatligande av privatskolorna. En realpolitiskt sett omöjlig åtgärd på grund av ekonomiska skäl.

Utbildningsminister Savarys reviderade förslag till skolreform som nu är aktuell som diskussionsunderlag kan indelas i fyra punkter. 1. Man vill kunna samordna offentliga och privata skolor när det gäller att inrätta nya klasser och skolor. 2. Man vill skapa ”en offentlig institution” för att katolska privatskolor och eventuellt även de offentliga skolorna skall kunna styras gemensamt. 3. Man vill diskutera en statlig och kommunal finansiering av privatskolorna. 4. Man vill göra de katolska skolornas lärare till statstjänstemän.

Nationalkommittén för det katolska skolväsendet CNEC (Comité national d’enseignement catholique) diskuterade utbildningsministerns förslag och uttryckte ett djupt missnöje med regeringsplanerna på en likriktning inom skolväsendet enligt punkt två. Man krävde garantier för en fortsatt autonomi för de katolska skolorna och fann den tidsfrist på sex veckor som Savary utfäst för de avslutande förhandlingarna alltför kort.

Visst var CNEC beredd att koordinera utbildningen efter behov och även förhandla om finansieringsfrågor men däremot inte inriktningen mot en gemensam ”skolöverstyrelse” och statstjänstemannastatus för lärarkåren. Där såg man ett försök att minska privatskolornas oberoende. Antiklerikala nationalistkommittén förnyade sina krav på ett fullständigt förstatligande av de konfessionella skolorna. Den socialistiske partiordföranden Joseph Jospin ville tona ner kravet på statligt utbildningsmonopol och uttalade sig i pressen att det fanns viktigare politiska frågor än att reformera skolväsendet. Detta fick anhängarna av fria skolor att ana en taktisk manöver. Enligt opinionsundersökningar står 75 procent av befolkningen bakom kravet på ”Pays libre – école libre” (ett fritt land – en fri skola).

Om det faktiskt förhåller sig så att utbildningsministerns förslag är ett allvarligt hot mot privatskolornas självstyre råder delade meningar i kyrkliga kretsar. Vissa menar att friheten inte är i fara medan andra tolkar motsättningarna som en veritabel kulturkamp.

De katolska biskoparna å sin sida gör inte privatskolornas intressen till sina egna. De säger sig känna ansvar för landets alla katoliker och ser inte Savarys utspel som ett angrepp på kyrkan och religionen utan snarast som ett hot mot föräldrarnas rättighet att fritt uppfostra sina barn och själv kunna välja deras utbildning.

Det är i stället vänstern som dogmatiserat skolfrågan och menar att här skall det verk som skilsmässan mellan stat och kyrka påbörjade 1905 fullföljas.

Frankrikes kyrka som är en av de fattigaste i Europa är på grund av ekonomiska skäl beredd till en tidsenlig modifiering och en kompromiss i skolfrågan för att kunna bevara väsentliga element i konfessionsskolorna. De är inte längre ordensledda institutioner med klerikal religiositet som främsta kännetecken. Nio av tio lärare i privatskolorna är lekmän och läroplanerna följer i stort sett de offentliga skolornas.

Ärkebiskopen i Paris, kardinal Jean-Marie Lustiger, pläderar i en intervju i den katolska dagstidningen La Croix just före den stora Versailledemonstrationen för en fredlig och laglig lösning och för bibehållandet av fria skolor. Det handlar inte om att lägga mer bränsle på brasan utan att garantera rätten att få förmedla vissa fundamentala värden och rätten att fritt välja utbildning. Som resultat av demonstrationer och förhandlingar önskade Lustiger ”ett sådant politiskt klimat i Frankrike i vilket fransmännen kan erkänna varandras legitima rättigheter. En sådan överenskommelse är inte en seger för högern eller för vänstern utan fransmännens egen seger”.

Litauen

Egentligen hade vårt grannland Litauen förväntat sig ett påvebesök i samband med 500-årsminnet av den helige Kasimirs död. Av olika skäl blev det inte så. Påven firade minnesgudtjänst i Peterskyrkan tillsammans med 20 000 troende, däribland 2000 exillitauer iförda röd-vita nationaldräkter. Utresetillstånd för litauer som ville delta i festligheterna i Rom medgav inte de sovjetiska myndigheterna. Motiveringen var att jubileumsfirandet lätt skulle kunna urarta till en ”antikommunistisk demonstration”.

Vid mässan i Peterskyrkan som var en stor solidaritetsmanifestation med Litauens katoliker koncelebrerade företrädare för tretton biskopskonferenser med påven. Vidare deltog 17 kardinaler och c:a 30 ärkebiskopar och biskopar. Allt för att visa sin solidaritet med de troende i Litauen som ”möter så svåra hinder och underkastas så stora prövningar i en omgivning som negligerar kristna världen”.

Cirka 90 procent av befolkningen är katoliker. Samtliga sex stift saknar biskop. Fyra apostoliska administratörer ansvarar för stiftsledningarna. Några biskopar har yrkesförbud däribland biskop Julionas Steponavicius som påven 1979 utnämnde till kardinal ”in pectore”. Flera präster sitter fängslade bland andra Alfonsas Svarinskas och Sigitas Tamkevicius, båda dömda till tioåriga fängelsestraff. Mer än 132 000 litauer har överöst sovjetmyndigheterna med krav om att dessa personer skall friges, vilket betyder att var 23:e litauer har undertecknat någon petition i frågan. Publikationen ”Cronik” berättar vidare att samtliga undertecknare registrerats av KGB och att bötesbelopp om 50 rubel utdömts för dem. Justitieministern har dessutom hotat med rättegång. De båda fängslade prästerna tillhör en katolsk kommitté för religionsfrihet, som arbetat i fem år och under denna tid dokumenterat 50 statliga övertramp av religionsfriheten. (För en utförligare beskrivning av de troendes situation i Litauen hänvisas till Signum 1983/3.)

Det aktuella festföremålet, Litauens skyddspatron den helige Kasimir är kanske inte så känd utanför Balticum. Han var son till den polske kungen Kasimir IV som också var storfurste av Litauen och Elisabeth av Österrike, dotter till kejsar Albrecht 11 av Habsburg. Kasimir blev Polens kronprins sedan hans äldre bror fatt ärva den böhmiska kronan. Redan som ung fick han ta del av sin fars regeringsbestyr. Mellan 1481 och 1482 bevisade han sin kompetens som Polens statsöverhuvud medan hans far residerade i Litauen. Han bragte under denna tid ordning i Polens finanser, återbetalade statsskulden, fick rådande banditvälde under kontroll, avskedade vissa hovmän från sitt palats i Kraków och förbättrade därmed atmosfären vid hovet. Han återupptog kontakten med den Heliga stolen. Under hela denna verksamhet förde han ett asketiskt liv. Under sin konungsliga skrud bar han botgörardräkt. Han sov på bara golvet, bad ivrigt och visade stor barmhärtighet mot de fattiga. Hans valspråk löd: ”Hellre dö än synda.”

Redan under hans livstid levde ryktet om hans helighet. När han dog av tuberkulos den 4 mars 1484 fördes kroppen till Vilna och bisattes i katedralen där. Redan 1517 påbörjades kanonisationsprocessen av påven Leo X som skickade en nuntie till Litauen för att utfråga Kasimirs samtida. Kort därpå helgonförklarades Kasimir.

Vördandet av den helige Kasimir fick tidigt en politisk dimension. När ryssarna 1518 skickades en stor här för att erövra Litauen skulle den bemötas av en liten skara litauer som emellertid hindrades av floden Dynas översvämning. I detta läge, berättar legenden, uppenbarade sig en vitklädd ryttare på en skimmel och ledde litauerna över den forsande floden. Ryttaren identifierades som Kasimir. Allt framledes betraktades Kasimir som Litauens skyddspatron i synnerhet i kampen mot ryssarna. Under skyddspatron strider lärde också ryssarna känna den helige Kasimirs betydelse för Litauen. Efter tsarens ockupation 1 795 förbjöds all vördnadsbevisning för detta helgon. Kasimirkatedralen i Vilna omvandlades till en rysk-ortodox kyrka. När Sovjet under Andra världskriget ockuperade Litauen blev katedralen konstmuseum och silverskrinet med helgonrelikerna placerades i Peter och Paulkyrkan i Vilnas utkant.

Nu går katolikerna i Litauen och hoppas på ett påvebesök om tre år i stället då man firar rninnesjubileum av landets kristnande. Påven tycks själv hoppas att kunna företa en sådan resa. Vid Kasimirjubiléet uttryckte han något som kan tolkas i den riktningen: ”Man kan säga att hela världskyrkan tillsammans med biskopen i Rom och Petri efterträdare beger sig på en pilgrimsresa till Vilna där Litauens skyddspatron vilar.”