Fången, hönan och undret

Från den stunden hade jag ingen annan näring än livets bark.

En annan vakt gick sin runda, och han kom in i fängelset där jag satt. Han var protestant. Han arbetade som militärpolis och han var protestant. När han fick se mig så där, vid dörren, sa han ”Å, min Gud” och så kom han in.

– Min broder, sa han, du är arresterad, inte sant?

– Jo.

– Hur många dagar har du varit här?

– Ungefär en månad, ja, det stämmer. Omkring en månad.

– Stackars vän! sa han åt mig. Jag har aldrig arbetat med fångar förut. Det är första gången jag har råkat ut för det. Jag har arbetat på fabriker, jag har arbetat som vakt på banker, på varuhus, på lager. Det är mitt jobb. Inte att vakta fångar. Stackars vän! Jag skall be med dig.

Och så började han be med mig. Han la ned sitt gevär, och så sa han:

– Min Gud, jag anförtror min broder åt dig. Endast du vet om du kommer att återskänka honom livet, eller om han här kommer att börja ett nytt liv.

Han började be. Han började hjälpa mig. Det gav mig styrka. När vi hade bett tillsammans, sa han till mig:

– Det är bäst att du inte tänker på din familj eller på dina vänner. Om du är guerrillero så är det för att du inte kunde handla på något annat sätt. Om du inte är guerrillero, var då Guds vän! Gud skall hjälpa dig. Han skall hjälpa dig i den här världen. Gud skall handla med dig efter sin vilja. Jag är med dig.

Så gick han. Framemot midnatt gav han mig ett glas vatten, ett litet glas vatten åt var och en av oss, med majstunnbröd (tortillas), två eller tre tunnbröd, ett stycke bröd åt var och en av oss. Men det kunde han bara göra när det var hans vakt. Vaktpassen är på tjugofyra timmar. Tolv timmar på dagen, tolv timmar på natten. När han var klar med sitt pass var det en annan som började sitt, en av de värsta.

Han ville skära näsan av mig

Han gjorde på så vis att han lät mig vända på mig medan han hotade mig med gevärskolven. Han var specialist på tortyr. Han ville skära näsan av mig med sin dolk. Han satte den mot mig som om han tänkte göra det.

– Min broder, sa jag åt honom, om jag visste nånting skulle jag säga dig sanningen. Men eftersom jag inte vet nånting … jag vet bara att jag har hamnat här av rent förtal. Förtal från människor, från människor som gjort mig så mycket ont, jag vet inte varför. Det är det bara Gud som vet.

Och så började jag be till Gud där jag stod framför honom. Och han sa åt mig: – Vad nu? Ditt svin! sa han åt mig, varför ber du till Gud?

– Därför att jag gärna vill.

– Vill du att Gud skall komma hit och rycka dig ur våra händer? Här kan ingen komma in. För oss finns inte Gud. Det finns inte någon Gud! Det du håller på med är rena apkonsterna. Bara dumheter. Du kan inte rädda dig på egen hand, för om du vill rädda dig, om du vill att Gud skall leta reda på dig här, så tjänar det inte nånting till. Du kan hålla på och be hela natten, men det kommer då inte att rädda dig.

– Hör på, du missförstår mig! Om Guds vilja råder över mig här så kommer han antingen att en dag rycka mig ur era händer och befria mig, eller också dör jag. Det har jag sagt åt honom. Det är Guds vilja. Guds vilja kan visa sig på båda sätten. Antingen blir jag fri, eller också försvinner jag från den här världen. Men det är Guds vilja som avgör vilket det blir, inte din.

– Du ser mycket trosviss ut, sa han åt mig. – Ja, jag är katolik.

– Jaså, du är katolik … Nå, då skall vi se. Seså! Vad vet du om Guds ord?

Och så läste han för mig några verser ur Guds ord. Han frågade mig om den goda sådden och om senapskornet. Han sa åt mig:

– Vad vet du om säden? När mannen började så senapskornen och när en del föll i den goda jorden, en annan del på vägkanten, en annan del på de steniga ställena … vad betyder allt det där egentligen? Jag fattar ingenting. Jag skulle gärna vilja veta vad det betyder.

– Bra. Det som föll på de steniga ställena, svarade jag, det är såna hjärtan som ditt, det är så hårt, ja, som ditt hjärta som är så hårt att ingen kan ta emot Guds ord, och än mindre mitt, därför att ditt hjärta är hårt som sten.

Då sa han:

– Och jorden då, vad är den för något?

– Det som föll i den goda jorden, det är de ödmjuka som finns här i världen. Jorden, det är den som producerar, det är den som bär frukt. Vetet har såtts och skördetiden kommer. Det är de ödmjuka människorna, de som arbetar, de som lider här i jämmerdalen.

Hela tiden var jag fruktansvärt hungrig, ja, jag skulle ha kunnat äta vad som helst. Och han gav mig inte ens ett stycke tunnbröd. Ingenting, ingenting. Som tur var kunde jag be till Gud. Jag kom ihåg det där stället i Apostlagärningarna där Petrus och Paulus hade kastats i fängelse.

Ack, om Gud ville göra nånting för mig! Om Gud ville göra ett under!

Allt det där kom jag ihåg. Jag kom ihåg Paulus när han blev förföljd, när han kastades i fängelse, och hur han hade blivit räddad. Jag kom också ihåg det där bibelstället, vad är det nu det heter … ? Ja, ni vet, den där mannen som slukades av en stor fisk. Jag kom ihåg Jona. Hur Gud hade räddat honom när han låg i den stora fiskens buk. Jag kände mig också som om jag hade blivit uppslukad av alla de där människorna i militärzonen, där jag befann mig.

Jag bad Gud att han skulle rädda mig. Den natten koncentrerade jag mig mycket, mycket, mycket. Och jag kände att Gud hjälpte mig mycket i mitt bryderi. Klockan måste ha varit ett på natten. Jag hade satt mig för att be till Gud. Det kunde väl ha varit en och en halv timme som jag hade suttit och bett till Gud. Och sen kände jag hur nånting föll över mig, över hela kroppen. Nånting mycket svalt. Det var som om jag fatt en stöt, som om jag hade skälvt till i hela kroppen. Det var som en tröst för mig som höll på att dö. Och jag sa:

– Min Gud, sänd till mig vilket som helst av dina barn för att ge mig nånting, för att lindra den hunger som sliter sönder mina inälvor!

Dagen därpå bad jag till Gud igen. Klockan var ännu inte tio på morgonen, nej då. Jag såg på det lilla fönstret i väggen i rummet där jag satt. Ett litet fönster. Och då tänkte jag att det nog skulle börja hända saker i rummet. I samma ögonblick lade jag märke till en sak. En höna hade flugit upp i fönstret och försökte ta sig in genom det. Hon föll ned från fönstret, på min sida av väggen. När hon hade fallit ned sökte hon i nästan en minut efter ett litet hörn, och så la hon ett ägg. Hönan la sitt ägg …

Jag hade svårt att nå ägget, för jag hade händerna kedjade. Jag hade svårt. Tänk er, hönan kom fram till mig och la ägget där, på golvet. Som de måste göra en gång om dygnet, utan uppehåll, la hon sitt ägg vid mina fötter. Och så började hönan kackla …

Det är kaptenens höna

En officer kom in. När hönan fick syn på honom flög hon upp. Hon blev rädd och började flyga fram och tillbaka. Officeren sa:

– Ni där, vad är det som går åt hönan? Om den lägger ägg här så se till att tala om det för mig, för det är kaptenens höna.

Sedan gick han ut och stängde dörren efter sig. Jag lyckades få tag på ägget. Jag tog ägget i händerna. Det första ägget som hönan lade! Dagen därpå, vid samma tid, lade hönan ett ägg till … När hon kom in, hönan, kom hon fram till mig. Jag smekte henne, den fina lilla hönan. Hon la sitt ägg. Jag tog ägget med det samma, medan hönan ännu var yr, för man blir yr när man lägger ägg. Yr, den stackars hönan! Sedan flög hon med ens upp i fönstret och började kackla där ute. Två minuter senare kacklade hon där ute.

När hönan la ägg åt mig, vet ni, då frågade jag mig var jag kunde lägga skalen så att ingen hittade dem.

Den hönan gav mig mat i sexton dagar. Sexton ägg som hönan la åt mig nedanför mitt fönster. Jag mådde så bra! Hon hjälpte mig så varje gång som jag åt ett av hennes ägg! Jag tänkte alltid på Gud. Jag tackade Gud. Det var något stort som Gud gjorde för mig.

Jag bestämde mig för att jag skulle be om ett under till. Jag bad om ett till, för mina kusiner, eftersom Gud gjorde sådana saker för mig. För min kusin, min stackars kusin, som också satt i fängelse samtidigt som jag.

Han hade sagt en massa saker mot mig, min kusin. När man frågade honom ”vad vet du om din kusin?” svarade han:

– Å, min kusin, han är guerrillero.

Det tvingade de honom att säga. Å, det är så sorgligt! Det var det min kusin sa, min stackars kusin! Min Gud, det gör mig så ont när jag tänker på min kusin.

– Vad vet du om din kusin?

– Min kusin, han är guerrillero, svarade han. Men det var ren lögn. Det var för att han skulle slippa torteras.

– Var stred din kusin någonstans?

Han ville inte lida själv, så han började prata och svarade ja på en del frågor och nej på en del. En hel vecka höll han på och pratade på det viset. För mig var hoppet ute. Min kusin erkänner allt det där, och det är därför jag skall dö.

Gör ett under till för mig

Så då bad jag till Gud. Jag sa:

– Herre, fast du redan har gjort så mycket, fast du redan har gjort så många under, far du lov att göra ett till för mig! Vad var det jag ville? Vad det var jag bad om? Jag sa åt Gud:

– Gud, gör det undret att du ändrar på min kusin, att du ändrar på det han säger!

Det var inte bara för min egen skull. Det var också för de andra, som man tvingade honom att anklaga. Han hade till exempel lämnat information om en 55-årig kvinna, en änka som hade kommit och hälsat på mig.

– Och den där kvinnan, vem är det? frågade soldaterna min kusin.

– Hon? Hon lagar maten, hon går till marknaden och köper ris och kyckling. Och när han kommer klockan åtta på kvällen, då ger hon honom hans mat och så tar han den med sig till bergen.

Jag bad Gud:

– Gud, gör så att min kusin kommer på andra tankar, gör så att hans samvete vaknar igen! Gud, gör också detta under, nu genast, för att jag behöver det, för att fyrahundra eller femhundra andra människor också kommer att dö här. Ja, herre!

Det bad jag Gud. Och allt jag bad Gud om, det gav han mig. Ja.

Åttonde dagen, vid elvatiden på förmiddagen, hörde jag Diego. Diego, så heter min kusin. Det är hans namn.

Soldaterna sa åt honom:

– Idag blir du förhörd för sista gången. Sedan är du fri. Och alla som du har angivit skall dö. Men du kommer inte att skickas tillbaka till din by. Du kommer att skickas någon annanstans, så att du inte blir dödad. För om de far reda på det som skall ske, då kommer de också att veta att det sker därför att du har talat. I så fall kommer de att ta livet av dig.

Jag tänkte att det var ren lögn. Sedan sa soldaterna till honom:

– Du måste säga oss sanningen, i dag, för sista gången.

När det hade gått så långt bad jag till Gud. Och min kusin sa så här:

– I går, allt det jag sa om att de är guerrillero, och han också, herrn, alla som hade kommit för att fråga mig om det, de hörde noga på. Men jag måste tala om att jag sa det där för att jag skulle få någonting att äta, för att jag inte skulle bli torterad. Det var lögn alltsammans.

Så sa han, min kusin. För att han skulle få någonting att äta, för att han inte skulle bli torterad. Då blev soldaterna rasande. Min kusin fortsatte: – Visst är jag en lögnare. Jag erkänner att jag har ljugit. Allt jag har sagt är osant. Om ni vill döda mig, så döda mig.

Stackarn, han började gråta. Han upprepade alltsammans, och så började han gråta. Min Gud, det var räddningen för mig! Och inte bara för mig, för alla de andra också.

– Jaså, du ljög! Alla de senaste dagarna! Och i dag då?

En officer kom dit. Han var inte säker på om allt var lögn, om det var sant eller inte. Till slut sa han:

– Ja, i går fick jag intrycket att du ljög för mig. Nu skall din kusin inte dö. Men du, du skall dö därför att du är en lögnare. Bind fötterna på honom!

När jag såg att de började slå min kusin, sa jag till Gud:

– Å Gud, om han ljög så var det för att han inte kunde handla på något annat sätt. Gud, hjälp honom!

De band honom till händer och fötter. Bredvid dem fanns en brödugn. De kastade in honom i ugnen. Sedan satte de stenar framför ugnsluckan så att han inte skulle kunna ta sig ut. Stora stenar. De barrikaderade ugnen.

– Där inne dör han, sa de.

De gav honom ingenting att äta, ingenting alls. Och han hade suttit i fängelse nästan femtio dagar! Han var alldeles slut. Det fanns ingenting mer att göra.

Någon kom in och sa till mig:

– Du, jag tror att ni skall dö allihop. Om inte i dag så i morgon. Ni blir arkebuserade allesammans. Överlämna er åt Gud, pojkar. I dag är sista dagen som ni är här. Överlämna er i Guds händer. Stunden är inne att ta emot Gud!

Strax därpå kom zonchefen förbi. Han sa: – De kommer inte att döda er.

– Jag ser att de här männen har lidit mycket. Vi

skall se vad vi kan göra för dem. Vi skall tänka på saken.

Där satt vi och visste inte om vi skulle bli dödade eller inte. Men vi bad till Gud. Min kusin släpptes ut ur ugnen. Han hade kraftigt skägg, och jag också, och vi alla, för vi hade inte kunnat raka oss på två månader. Min kusin, han var alldeles svart, för ugnen var mycket smutsig.

Två officerare kom.

– Han måste få mat. Ge mat åt de där båda! Annars dör de.

Sedan fick vi mat. En man – jag vet inte om han var sjukvårdare – sa:

– Se upp så ni inte äter för mycket!

Zonchefen kom strax därpå. Han talade inte om sanningen. Men en av soldaterna, en vän, talade om för oss att vi skulle bli frisläppta och inte dödade.