Gustav Vasas Sverige contra biskoparnas

Varför vann Gustav Vasa och reformationens män över den katolska kyrkan i Sverige till synes utan nämnvärt motstånd? Varför bildade de svenska biskoparna inte enad front mot de nya idéerna? Varför protesterade inte det enkla folket, som inte rimligtvis ägnade frågorna om sola scriptura och tro contra gärningar något större intresse, mot importen av nya kyrkliga beteenden?

Frågorna låter sig ställa men är inte alldeles lätta att besvara. Möjligen är de lätt anakronistiska och utgår från förutsättningen att Luther började sitt verk i akt och mening att skapa en ny kyrklig denomination, ett arbete som tog sin tid men så småningom lyckades i norra Europa. Så var det ju inte. Luther ville reformera den ena, heliga, katolska och apostoliska kyrkan, men han utlöste en process som han i början inte rätt gärna kunde ana omfattningen av. Och därför förstod de inblandade kanske först efteråt, försent, att schismen var ett faktum, till synes irreparabelt, och resultatet var ett antal kämpande konfessioner som skulle splittra Europa och världen.

Sveriges sista katolska ärkebiskopar, bröderna Magnus, var de som kanske med störst konsekvens, om än med föga framgång, ledde kampen mot Gustav Vasa och i det längsta hoppades på tyrannens omvändelse – kung David hade ju ångrat sig, och Theodosius hade gjort avbön inför kyrkofadern Ambrosius – men de måste agera fjärran från hemlandet, och deras ärkebiskopstitlar förblev just titlar efter brytningen med kungen omkring 1530. Men i fast förvissning om att den som har rätt också får rätt – eja vore det så – inledde de ett propagandakrig på två fronter. Dels den litterära: Johannes med sin historia om goternas och svearnas konungar, till en större del fria fabler, där den ondsinte kung Gostagus spelar en tydlig roll som Gustav Vasas mytiske arketyp, och Olaus med sin stora historia om de nordiska folken, möjlig att läsa i svensk översättning och till stor del också läsbar, inte minst tack vare sina njutbara träsnitt. Dels, och detta är inte lika välkänt, som kyrkopolitiker med de naturliga ambitionerna att störta kungen och återinföra katolsk tro i sitt fosterland.

Nu har bröderna sent omsider fått den behandling de förtjänar, nämligen det första ärliga försöket att framställa deras livsverk med sympati, utifrån deras egna perspektiv. Kurt Johannesson, den outtröttlige litteraturhistorikern som aldrig väjer för det stora och det svåra, har nu skrivit boken om dem under titeln Gotisk renässans. Hans tes är, att texter från medeltid och renässans ofta utformats enligt retorikens principer, som produkter av vissa retoriska situationer, inte i första hand som uttryck för vad författarna själva så att säga privat tyckte eller kände. Bröderna, i första hand Johannes, har beskyllts för fullständig bekymmerslöshet med sanningen och sannolikheten. Och man är benägen att instämma i det omdömet. Men riktar man anklagelsen mot dem, att de har en rik fantasi men ingen heder och heller inget allvar, så bedömer man dem i varje fall inte med renässansens måttstockar. De kämpade för en rättvis sak emot en heretisk usurpator, menade de, och de gjorde det med den tidens accepterade medel, en historieskrivning som var en gren av retoriken, inte en torr krönika över en rad fakta. Johannes Magnus ville uppvisa hur de agerande personerna i sina liv förverkligade en konsekvent linje på gott eller ont, hur deras handlingar fick vissa förutsebara konsekvenser. Så blev historien en konkret och pragmatisk undervisning, en moralitet androm till uppmuntran eller varnagel, i synnerhet då för dem som länkade Sveriges öden. Den svenska historien skulle vara en furstespegel för Gustav Vasa och hans söner. Historieskrivningen är för Johannes Magnus och hans bror en politisk handling i ord och just icke en opartisk krönikörs oengagerade beskrivning.

Så utgick renässansens historiker från samhällsinstitutionerna och samhällsrollerna för att ge en åskådlig bild av deras väsen och ideala funktioner. Johannes Magnus väljer att utgå från ärkebiskopsstolen i Uppsala för att tolka Sveriges historia och de samtida politiska och konfessionella konflikterna utifrån dess perspektiv. Härtill passar som hand till handske renässansens dominerande tanke, att allt en gång fatt sin sanna och ideala gestalt, som senare degenererat och därför måste återställas – jämför den interkonfessionella polemiken, där man på båda sidor utifrån denna maxim drar sina egna slutsatser.

Detta bildar utgångspunkt för Johannessons undersökning, och läsaren kan naturligtvis begripa hur slipstenen drogs utan att riktigt kunna bringas att omfatta tidens retoriska ideal, som merendels leder tanken till Sovjetencyklopedien. Men det är tydligt att Johannesson själv, som innehar en forskartjänst i retorik, vill göra allt för att framställa sina hjältar i en sympatisk dager. Han är så förälskad i sitt ämne att han rätt ofta rycks med av renässansretoriken; med denna anmärkning vill jag ha sagt att boken Gotisk renässans hade kunnat skrivas pregnantare och med större distans till ämnet. Den är verkligen mycket medryckande och vällustigt skriven, som allt vad Johannesson åstadkommer. Men en och annan läsare, hade i likhet med anmälaren, önskat en mindre apologetisk ton. Men den invändningen är kanske inte mycket mer än en smaksak.

Så mycket större anledning då att framhålla bokens i mitt tycke främsta förtjänster: att levande framställa brödernas patetiska kamp för katolicismen i Norden och hur denna intensiva lobbyverksamhet möts av kyrkoledningens oförmåga, oförstånd och likgiltighet. Inför det tridentinska konciliets öppnande verkade Olaus Magnus oförtrutet för sina planer att få påven och konciliet att fördöma besluten från riksdagen i Västerås och framför allt ”det vedervärdiga lilla konciliet i Örebro”, att få Gustav Vasa avsatt och exkommunicerad och Sverige införlivad med kyrkostaten, så som – tillägger Olaus rörande hoppfullt – man påstår att det tidigare förfarits med England, Ungern och Sicilien på grund av liknande brott.

Olaus kampanj möttes av en förströdd välvilja från kyrkofurstarna, som var överhopade av andra och som de menade långt viktigare problem. När konciliet efter otaliga förvecklingar kommer igång i Trients katedral den 13 december 1545 har av det dåtida katolska episkopatet om ca 500 medlemmar endast fyra ärkebiskopar, från Aix, Palermo, Uppsala och Armagh jämte 21 andra biskopar hörsammat kallelsen, varav en enda från Tyskland. Olaus Magnus var liksom ärkebiskopen av Armagh landsflyktig och beroende av påvligt underhåll. Han saknade allt verkligt politiskt inflytande, men arbetade på ett hedersamt sätt vid konciliet. Höjdpunkten i hans liv kommer den 2 juni 1547, då han far officiera vid sessionen i Bologna vid den inledande mässan och slutligen uppläsa det nyligen beslutade dekretet. Större än så blev inte denne siste katolske Uppsala ärkebiskops inflytande, bortsett från hans publicistiska verksamhet. Påvarna kunde eller ville inte vidta de åtgärder som bröderna Magnus föreslog, och deras vädjanden förklingade ohörda. Kyrkans strukturer var långt ifrån ändamålsenliga. Alltför ofta invecklades biskoparna i ändlöst käbbel om ekonomiska privilegier och jurisdiktionella tvister. Alltför ofta var de utmärkta administratörer men helt utan klarsyn när det gällde tidens andliga ödesfrågor. De var chefer men inte herdar.

Men låt inte denna dystra iakttagelse överskugga att Johannesson i hög grad lyckas förmedla en levande bild av ytterst vitala renässansmänniskor, förvisso de enda svenskar på sin tid som kunde dra till sig Erasmus’ eller Karl V:s uppmärksamhet, de enda svenskar som räknade påvar och kardinaler som personliga vänner och som kunde diskutera historia och geografi med den tidens celebriteter på området. De var i trängre mening förvisso kyrkans män, men som goda katoliker var de inte bara intresserade av religion utan av denna världens realiteter. De beskriver sitt hemland med exotiska undertoner för att väcka sydlänningarnas intresse för de märkliga folken i Norden, och de har långtgående planer på gruvdrift, handel och jordbruk; de vill kort sagt rycka upp Sveriges ekonomiska liv. De fullföljer i så måtto renässansbiskopen Hans Brasks intentioner, han som ville bygga hamnar och kanalsystem för att Sverige skulle hävda sig mot Lybecks monopolsträvanden, han som skickade kaniken Petrus Benedicti ut på kontinenten för att ta reda på det senaste inom pappershantering, pumpteknik, vattenledningsdragning, romersk bokföring, moderna språk, glasframställning, apotekskonst och nyare byggnadstekniker. Genom denna sin nyfikna och frustande Weltfreude skiljer dessa bröder sig fördelaktigt från de trist moraliserande andans män som omger Gustav Vasa. Det är ett givande tankeexperiment att föreställa sig vad biskoparnas Sverige hade blivit om de hade fatt ta över landet efter Gustav. Vårt land hade i varje fall inte blivit tråkigare.

Till slut ett par iakttagelser av de båda bröderna, omdömen som trots sin ålder fortfarande bevarat hela sin giltighet:

Johannes Magnus låter i ett fingerat tal av Hemming Gadh denne karakterisera danskarnas språk: ”Inte heller värdigas de tala som människor. De liksom hostar eller formar orden mitt i strupen och bemödar sig att tala så, att den övre läppen förvrids åt vänster och den undre åt höger – de tror sig vinna en märklig ära genom att vanställa ansiktet på detta märkliga vis.”

Och en resignerad anmärkning av hans yngre broder Olaus, som ibland å den venetianske patriarkens vägnar förrättade den heliga konfirmationen: ”Vilka sköna skapelser av Gud är icke dessa flickor, om de blott kunde och ville förbli utan förfalskad färg.”