Hemlöshet och andlig erfarenhet i vår tid

”I en inte ovanlig reaktion på mina kyrkokritiska artiklar har man delgett mig sina upplevelser av andlig hemlöshet; en hemlöshet som tydligen drabbar både dem, som är etablerade medlemmar i ett kyrkosamfund och dem som inte upplever sig höra hemma i någon kyrka. Denna känsla av andlig hemlöshet är ett intressant fenomen . . .” Dessa rader står att läsa i en liten bok med titeln Var finns Gud. – Tankar om andlighetens villkor i dag (Åsak 1983). Författaren till boken är Hans Hof, professor i religionsfilosofi i Uppsala.

Hof gör sig till tolk för en ny religiös erfarenhet i människans – jagets – djupmedvetande som ”ett gränsland där den stora frågan hör hemma”. Problemet är enligt Hof att vår tids religiösa erfarenhet respektive andlighet inte fatt ett språk i kyrkorna och att den därför tvingats emigrera och leva i ett ingenmansland utanför kyrkorna. Denna situation har lett till en växande andlig hemlöshet som kännetecknas av att kyrkans (och teologernas) sätt att tala om grundläggande religiösa frågor och människans (inre) verklighet inte längre har något samband.

Hof förenar i sin bok både kyrkokritiska och mera grundläggande tankar om den religiösa erfarenhetens villkor i dag. Hans diagnos, varför den ”inre religionen” har förlorat sitt samband med den kyrkliga traditionen torde i stort sett vara riktig. Hof anser att kyrkans konfessionellt medvetna teologer har svårt att inse behovet av allmängiltiga referensramar för tolkning av ärvda kristna läror. En utläggning av tron fungerar inte om ingenting sägs hur tron skall sättas i samband med det som är sanning och mening i vår övriga livstolkning. Gud måste höra hemma i ett förståeligt sammanhang och det som sägs i kyrkan måste kunna upplevas som mening som vi kan förstå mot bakgrunden av en acceptabel syn på människan. Felet är – menar Hof – att man håller isär det som är naturligt och mänskligt och det som faller inom området för det vi brukar kalla Guds nåd; dvs. Guds handlande i och för människans frälsning. Enligt Hof har kyrkan i dag blivit en isolerad ö i samhället och i det allmänna medvetandet.

Att erfara sitt liv – vår tids stora fråga

I den senaste tidens diskussion om religion och religiös tro har begreppet ’erfarenhet’ blivit alltmer centralt vilket visar ett starkt behov av att legitimera och att förankra religion och religiös tro i människans medvetande där hon omedelbart – och utan ”mellanhand” – söker erfara meningen med livet. Men samtidigt måste man krasst konstatera att kyrkorna inte lyckats att komma till rätta med en tilltagande hemlöshet och inte förstått ett växande emotionellt tomrum hos många människor. Det finns en påtaglig hunger efter religiös och andlig erfarenhet som märks i ett ökat intresse för österländsk meditation och för psykologin. Detta trots att kyrkorna i västerlandet har en stor rikedom av andlig och mystisk erfarenhet i sin tradition. Detta förbryllande faktum kan delvis förklaras av den roll som religionen spelar i människans tillvaro i historia och nutid. I alla kulturer har religionen en viktig funktion när det gäller att ge mening åt tillvaron och att stabilisera människan inför de många olösta frågor hon ställs inför. Problemet i dag menar många är att religionen förlorat just denna stabiliserande funktion. Det uppkomna existentiella och känslomässiga vakuum fylls ut av nya känslor som övertar den roll som tidigare en transcendent religion innehade. Skälet till att den traditionella religionen försvagats måste sökas i den snabba vetenskapliga och tekniska utvecklingen i västerlandet.

Denna utveckling har kännetecknats å ena sidan av att människan trodde sig kunna komma nära en allomfattande lösning av sina problem och frågor. Utvecklingen var en dröm om ”mänsklig allmakt” (H E Richter). Men å andra sidan har vi i dag insett nödvändigheten att avslöja denna utveckling som en ideologi; vi vet att drömmen om mänsklig allmakt är ett sken som bedragit oss. Ty den vetenskapliga och tekniska potentialen som står till vårt förfogande är i sig själv värdeneutral, dvs. den säger ingenting om vad som är gott eller ont, vad som har värde och vad som är värdelöst, vilken mening livet har och om det nu har någon mening alls. Något tillspetsat uttryckt gäller: när alla vetenskapliga och tekniska frågor redan är besvarade har ännu inte frågan om mitt liv och dess eventuella mening berörts. Kritiker som t.ex. J Habermas understryker starkt att den tekniska och vetenskapliga utvecklingen har en inneboende totalitär karaktär, men samtidigt är den oförmögen att säga något om människans mål och mening. En direkt konsekvens av denna utveckling är människans växande villrådighet i tillvaron, den växande ångesten och den depressiva känslan av att det inte finns något stadigt och varaktigt i livet.

Den tomhet som uppkommit har på ett inträngande sätt analyserats av C E Brattemo, psykoanalytiker och prof. i psykologi i Uppsala i en intressant artikel i Vår Lösen (9, 1983) där han pekar på ”några drag i nutidens andlighetsansikte”. Vad många ”psykoanalys- och terapiaspiranter frågar efter är inte främst bot för … psykiska besvär … Vad de frågar efter gäller snarare hjälp till rekonstruktion av livsutformningen, att formulera sin egen historia bildligt talat och att finna något att leva för. Allt fler verkar vara haverister i tillvaron … Det är inte psykologins bot och bättring man söker, inte psykoanalysens personliga kunskap eller ’visdom’ utan upplevelse (min kurs.) Dess baksida är upplevd avsaknad av ett autentiskt liv; man är invärtes tom . . .”

Om analysen beträffande ett tilltagande existentiellt och emotionellt vakuum stämmer – och mycket talar för att så är fallet – då inser man också varför de s.k. nyandliga rörelserna i dag finner en så gynnsam jordmån i vår kultur. De är ett löfte om att människan i sig själv kan finna vägen till verkligheten, till sin egen inneboende livsenergi, till ökat självförverkligande, till frid och harmoni. I sammanhanget inte oväsentligt är att detta tillstånd kan uppnås med en viss teknik, genom meditation eller andra lämpliga metoder som också omfattar kroppen. Vad som här utlovas är att människans alienation i vår teknisk-vetenskapliga kultur kan hävas och att en mening i tillvaron kan finnas i människans upplevda kontakt med sin egen verklighet och hela verkligheten. C E Brattemo talar i detta sammanhang om ordet ’’sug”: ”sug som efter en livnärande modersmjölk som ger liv och mening åt ens tillvaro”.

Vår tids erfarenhet – en erfarenhet av Guds frånvaro

Bortfallet av en mening med tillvaron och erfarenheten av att leva i ett tomrum är i den västerländska kulturen inte något nytt fenomen. Det finns många vittnesbörd som talar om en sådan tendens i den västerländska kulturen. Det nya i dag är att denna känsla har blivit ett massfenomen. I en liten, komprimerad bok (Das Licht des Nichts) analyserar B Welte, prof. i religionsfilosofi i Freiburg, den nya erfarenheten som erfarenheten av Guds frånvaro. Enligt Welte kännetecknas den i dag förhärskande religiösa erfarenheten av att alls inte ha någon religiös erfarenhet, dvs. erfarenheten av att inte alls beröras av det gudomliga eller av Gud. I denna erfarenhet återspeglas det faktum att världen har blivit autonom – självtillräcklig. Bortfallet av den religiösa dimensionen i människans erfarenhet utgör i själva verket kärnan i vår tids sekularisering. Till detta kommer – enligt Welte – ett faktum som gör att vår situation tycks sakna utväg: vi är inte längre medvetna om de orsaker som lett till att vi lever ”utan horisont” i ett ”iskallt universum” (Nietzsche). Omedvetenheten om den västerländska kulturens växande nihilism (erfarenheten av intet, erfarenheten av att det inte finns något värde att leva för) har kommit att bli något av ett öde: det tycks inte finnas någon utväg. Av denna smygande sjukdom drabbas både kristna och icke-kristna. Många litterära vittnesbörd talar om en sådan smärtsam erfarenhet.

Den viktiga frågan som ofta ställs i dag är trots allt: Finns det en väg ut ur denna situation? Finns det trots allt en antydan om en ny gudserfarenhet, som vill vara trogen denna jord och som inte vill förneka vår tids erfarenhet? Kan vi få erfarenhet av det gudomliga genom att vi i en smärtsam insikt måste göra den moderna erfarenheten av Guds frånvaro till vår egen?

Religiös erfarenhet idag

Om vårt andliga läge inte ger oss något annat val än att söka ”legitimera” och förankra religionen och religiösa tro i vår mänskliga erfarenhet – då blir tre frågor av stort intresse. Dessa frågor kan lätt kännas igen i Hofs tidigare nämnda bok.

1. Finns det någon möjlighet att nå religiös erfarenhet i dag?

2. Kan man tala om den religiösa erfarenheten, kan man ge den ett språk som på ett meningsfullt sätt kan användas och förstås av både religiösa och icke-religiösa?

3. På vilket sätt kan det gudomliga erfaras? Kan Gud erfaras s a s ”direkt” eller kan vi bara förnimma spåren som inte är Gud själv?

Beträffande den första frågan om möjligheten att nå religiös erfarenhet i dag, anser Hof, att vägen måste gå genom det mänskliga medvetandet. Genom sitt medvetande lever människan inte i en isolerad monad utan hon lever i en verklighet i vilken naturen och människans medvetande bildar en enhet. I den religiösa erfarenheten kan därför enigt Hof människans medvetande och hennes kropp inte stå mot varandra utan det är genom kroppen som människan blir medveten om sin natur och därmed om hela den verklighet av vilken människan är en del. Medvetandet blir här en mötesplats, där människan möter verkligheten och framför allt: verklighetens grund. Med hjälp av meditation eller liknande teknik kan man få erfarenhet av människans verklighet och erfarenhet av en verklighet bortom den vulgära erfarenhetsvärldens. Detta ’möte’ sker alltså inte i den konkreta omedelbara upplevelsens medvetande utan i djupmedvetandet: ”Och för det öga, det seende som utmärker djupmedvetandet i oss, öppnar sig den dimension av verkligheten som uppfyller och omsluter allt, tillvarons yttersta enhetlighet” (sid 66). ”Finns det i det perspektivet någon plats för det vi kallar Gud?” (66)

Den andra frågan: den ovan skisserade vägen medför en fara att allting höljs i en ordlös tystnad eller i en okontrollerbar känslovärld. Om den enligt Hof möjliga erfarenheten inte bara skall tillfredsställa subjektiva behov utan ha betydelse för vårt andliga läge, är det nödvändigt, att ge den inre erfarenheten ett språk genom vilket vi kan tolka och förstå de inre upplevelserna. Detta språk måste därför stå i förbindelse med den inre världen, det måste dessutom få de inre erfarenheterna att stämma överens med de i vår kultur givna, dvs. de kristna traditionerna. Hof understryker med all önskvärd tydlighet att detta språk måste vara ett instrument för kommunikation och inte de få invigdas vishetslära. Därför kräver han att detta språk måste kunna tillåta ”religiösa och icke-religiösa att förstå dess mening och låta den kristna uppenbarelsens – möjliga – innehåll möta oss oförkortat” (56). På denna punkt utövar Hofs bok en stark och berättigad kritik av kyrkans språk. Han anser att det kyrkliga språket inte längre står i förbindelse med den i vår tid förekommande erfarenheten. Det har blivit tomt, intetsägande, den reducerar verkligheten i stället för att låta den komma till tals. Kyrkorna liknar enligt Hof alltmera en från vår tids erfarenhet isolerad ö.

För det tredje: ”Är vår mänskliga erfarenhet sådan att den kan fungera som en väg till Guds verklighet?” (66)? Hof menar att det i dagens teologi råder en illa dold kris på det mest centrala av alla dess områden: i frågan om Gud. Han skisserar tre ”dilemman”, tre principlösningar som man lätt kan återfinna i dagens teologi. a) en protestantisk typ som gör klyftan mellan himmelens Gud och jordens människa så absolut att det inte kan finnas någon mänsklig väg till Guds verklighet. Människans enda chans att nå Gud är att Gud meddelar sig själv – något som (enligt denna teologi) sker i den kristna förkunnelsen. Men svårigheten är och förblir här att själva gudsuppfattningen etablerar en (absolut) klyfta mellan Guds och människans verklighet. – b) En katolsk typ av teologi söker nå Guds verklighet genom att man knyter Guds verklighet till något i vår mänskliga verklighet, t.ex. Gud som det yttersta villkoret för moralen och friheten. Mänsklig frihet har sin yttersta grund i Guds verklighet: detta visar sig inte omedelbart utan i en reflektion över vad mänsklig frihet innebär: dess gränser och dess gränsöverskridande dynamik. Hof anser emellertid att inte heller här finns svaret på frågan: Vad och var är det gudomliga, som utgör grunden för mänsklig frihet. – c) Stort intresse tilldrar sig i dag mystiken som en väg på vilken människan når Guds verklighet. Mystisk erfarenhet säger Hof ”är erfarenhet av medvetandets kontemplativa stillhet och klarhet”, ett tillstånd genom vilket det mänskliga medvetandet försätts ”bortom gränsen för tankens verksamhet och det subjektiva jagets begränsning” (69).

Men inte heller detta tillstånd är platsen där Gud låter sig finnas. Detta tillstånd kan fungera som en ”förgård” där våra föreställningar om det vi kallar Gud kan bli genomlysta fram till klarhet, i detta tillstånd kan medvetandet nalkas den verklighet vi kallar Gud … men denna verklighet är inte identisk med medvetandet och dess tillstånd. Gud far inte uppfattas som något inom det mänskliga medvetandets ramar. Gud är inte ett psykologiskt medvetandetillstånd (69/70).

Lösningen på gudsproblemet ligger enligt Hof trots allt i det mänskliga medvetandet, närmare bestämt i dess möjlighet till transcendenserfarenhet. Med detta menar Hof en ”erfarenhet i medvetandet, att man i medvetandet har en gräns … en gräns för jag -medvetandet, en gräns bortom vilken medvetandet inte kommer”. Och ”det som öppnar sig vid denna gräns bortom medvetandet, bortom vår kunskap det kan vara platsen för det vi kallar Gud. Den gränsen och det gränslandet kan vi inte uppleva någon annanstans än i vår egen mänskliga verklighet” (69/70). Att betona denna gräns har avgörande betydelse för hela gudsfrågan, ty erfarenheten av denna gräns i människans medvetande innebär på en och samma gång att Gud inte ingår i vår verklighet samtidigt som vi ”ser” det som ligger bortom denna gräns. Det är just det vad erfarenheten av en gräns innebär. Att sudda ut eller att försöka kringgå denna gräns i den teologiska eller den filosofiska reflektionen förstör det sanna sökandet efter Gud. Att förnimma denna gräns ligger inom vår erfarenhet. Men samtidigt ”öppnar” gränserfarenheten blicken för det som ligger bortom denna gräns, som vi emellertid inte kan erfara direkt utan bara negativt, som något som Gud inte är.

Erfarenhetens gräns

Hans Hofs bok skall åtföljas av ett större arbete i samma ämne. Men redan den föreliggande boken ger anledning att uppmärksamma en rad intressanta och i vår tid brännande frågor. Han har inte bara riktat uppmärksamheten på det fenomen som han kallar ’andlig hemlöshet’ i vår tid, utan han ställer en rad viktiga frågor som i den tilltagande endimensionella verkligheten av i dag blir alltmera brännande. Till dessa hör frågan om den svårtolkade religiösa erfarenheten. Om min erfarenhet alltid är min erfarenhet, hur kan då det Andra, det gudomliga erfaras? Hur kan vi vara säkra på att vi i vår egen erfarenhet inte ohjälpligt förblir inlåsta i ett rum med ’stängda dörrar’? Hof har valt att avsluta boken precis där siktet inriktas på ”gränslandet bortom mitt medvetande’’. Vad Hof till sist efterlyser är en filosofi och en teologi som vågar tala om Gud som inte är en del av vår verklighet men som likväl visar sig tillhöra den. Han vet att verkligheten till syvende och sist är en – trots den erfarna gränsen, som i grunden inte är någon annan gräns än den mellan Gud och människan. Frågan efter denna gräns förefaller vara den egentliga testfrågan på vad mänsklig erfarenhet i grunden är – i en kritisk distans till vår tids jakt efter jag – centrerad erfarenhet. En indisk (!) teolog, nu verksam i Rom, har uttryckt problemet med stor precision i ett anförande riktat till sitt lands biskopar: ”Förnimmelsen av Gud och förnimmelsen av omvärlden och av universum förutsätter jagets förnimmelse. … När förnimmelsen av det egna jaget inte låser in sig i sin egen självtillräcklighet är den redan det transcendentas närvaro.”