Jesuitorden

För sex år sedan utkom på svenska den tjeckiske författaren Jiri Sotolas roman ”Hälsa ängeln” där jesuiten Vojtech Had spelar en huvudroll. Romanen fick stor genomslagskraft och utkom bl.a. som ”Månadens bok”. Nyligen presenterade svensk TV en filmatisering av James Clavells roman ”Shogun” som också utkommit i svensk översättning (1977, 1981). Också här spelar jesuiter en framträdande om än tvivelaktig roll. Redan vid 1970-talets början konfronterades det svenska folket med filmen Exorcisten efter William Peter Blatty’s roman med samma namn. Max von Sydow spelade Exorcisten på ett övertygande sätt så som vi mer eller mindre alla har en uppfattning om att en jesuit ska se ut. ”När han kom in i gästhemmets vestibul skrev han sitt namn i liggaren. Damiens Karras, skrev han. Granskade det efteråt. Något var fel. Trött erinrade han sig och tillade: SJ.” Jag ville nämna de här inslagen i svenskt kulturliv av det triviala och just därför viktiga skälet att detta är den yngre bildade svenska allmänhetens möte med jesuiter. Den äldre, och av det skälet som det påstås verkligt bildade svensken, bär dessutom på det alltmer borttonande kulturarv och kollektiva medvetande för vilket det var klart att ”jesuitisk” betyder ”bedräglig, lömskt hänsynslös” (Nordisk Familjebok 3:e uppl 1946, Bd 10 sp 1067).

Först sedan jesuitorden bedrivit verksamhet i Sverige i 100 år kunde en mer omfattande monografi om jesuitorden presenteras på svenska och då på Svenska kyrkans allrasommest officiösa bokförlag SKEAB (Bengt Ingmar Kilström – Lars Rooth, i Jesu sällskap. Perspektiv på Ignatius och hans orden, 1979).

Strax före jul utkom så en ny bok i ärendet, Albert Ebneters, Jesuitorden, Katolska bokförlaget, 1983 (original Benziger 1982). Ebneter är själv jesuit och redaktör för den schweiziska tidskriften Orientierung. Han har bl.a. låtit publicera sig i ekumeniska frågor och skrivit en intressant Karl Barth-studie.

När jag först bläddrade igenom den här boken måste jag medge att jag blev ganska tveksam. Bildmaterialet har ett och annat att önska. En helsidesbild på en glasdörr med texten ”Bureau of Asian Affairs” har fått bildtexten ”Asienkontoret i Manila som samordnar de 5 000 jesuiternas arbete och apostolat i fjärran östern” (sid 64).

Steg två var en kritisk genomläsning och granskning av hur det historiska materialet behandlades. Man konstaterar då snabbt att mycket saknas. En framställning av jesuitordens roll från i den från Tridentinum utgående reformationen, dess betydelse för barockkulturen, lite konkret om de misstag som orden begått, lite om relationen till/bråket med (välj själv) de andra ordnarna osv. Ett och annat citat som understryker ordens betydelse är väl historiskt sett litet tveksamt, t.ex. det från Johann Gottfried Herder: ”Nästan varje vetenskap står i skuld till jesuiterna.” (sid 46). När Ebneter sedan tar upp frågan om jesuitordens strukturbegrepp (t.ex. ”blind lydnad” sid 68 f, ”det hemliga förbehållet” sid 73) blir han lätt ohistorisk och apologetisk. Han säger hur de ska tolkas, inte hur de eventuellt praktiserats. Nu tror kanske någon att jag tycker att det här är en dålig bok. Det tycker jag inte. Boken ska nämligen inte, såvitt jag förstår, läsas som en historisk framställning utan som ett försök att Panga den ignatianska spiritualiteten sådan den på olika sätt förverkligats eller avsetts förverkligad på olika områden. Som sådan blir Ebneters framställning i sin enkelhet häpnadsväckande intressant. Vad allt kretsar omkring är två poler: Den absoluta lydnaden mot Gud, konkretiserad i ordensstrukturen och en absolut frihet att förverkliga denna lydnad, en frihet som relativiserar och anpassar formerna för ordens inte bara sätt att arbeta utan mer än så, dess sätt att existera. Positivt har detta tagit sig uttryck på så gott som alla mänskliga erfarenhetsområden från enorma inkulturationsprojekt som i Kina på 1600-talet (sid 440) och i dagens Sydamerika (sid 80f) till ”jesuitteater” (sid 450) till Barnabas Cobos lärdomar om hur man kan hålla tillbaka malaria (sid 47). Negativt har det inneburit ständiga uppgörelser med kyrkoledningen alltifrån Ignatius av Loyolas egna fängelsevistelser genom ingripanden från inkvisitionen (sid 16) över ritstriden (sid 42f) fram till Jesuitordens upplösning 1773 (sid 76).

Parentetiskt kan man väl fråga sig hur man ska se på det faktum att orden faktiskt levde kvar under den tid den var upplöst av påven. Formellt återställdes den inte förrän 1814. ”En märklig och för jesuiterna nådig skickelse ville att två icke-katolska makter, det protestantiska Preussen och det ortodoxa Ryssland, inte lät kungöra upplösningsdekretet inom sina områden . . .” (sid 77). Hur det nu än var så upplöste Clemens XIII orden utan förbehåll och för en lutheran kan det väl vara tillåtet att antyda att orden faktiskt kom att överleva tack vare dess ohörsamma präster …

För att än en gång återvända till Ebneters framställning av Jesuitordens spiritualitet finns ytterligare ett drag som han klart framställer och som egentligen är grunden också till lydnads – frihetsmotivet som antyddes ovan, nämligen Guds förhärligande; inte som en abstrakt princip eller ideologi (sid 27) utan som det konkret gestaltats i Kristi konungsliga kallelse (sid 26ff)

Ignatius av Loyola stod liksom Luther och Calvin på randen till den nya tiden. Mitt i alla olikheter finns det likheter dem emellan (jmfr sid 20). När i dag också lutheraner och calvinister tvingas ut i det pluralistiska samhället är det mellan representanter för de tre grupperna dialogen ofta förs på världsnivå. Och det är ganska märkligt.

För den som vill komma lite närmare jesuitordens spiritualitet, livet i spänningen mellan lydnad och frihet, till Guds större ära, är Ebneters bok om Jesuitorden ännu ett trappsteg att beträda.