Mycken katolsk historia ryms i arkiven

För den som vill sätta sig in i den katolska kyrkans historia i Sverige efter reformationen känns det som att lägga ett pussel där många bitar fattas. Det finns ingen sammanfattande historik, men däremot har olika författare belyst delar av den. Det är särskilt några böcker som jag vill nämna: Magnus Nyman: Förlorarnas historia (1997), Richard Wehner SJ: Jesuitorden i Norden (1983) och Sankta Eugenia kyrka 1837–1937 (ny uppl. 1968), som för övrigt innehåller mycket mer än vad titeln anger; Barbro Lindqvists Artister, komedianter och fattigt folk: Påvekyrkan under 1700-talet i Stockholm (1989) och Yvonne Maria Werners Världsvid men främmande: Den katolska kyrkan i Sverige 1873–1929 (1996). Men det finns mycket som är opublicerat och som gömmer sig i offentliga och privata arkiv.

Lars Hallberg, som är arkivarie vid Riksarkivet och vår främste kännare av de katolska arkiven, har nu gett ut en bok som visar hur mycket som finns att upptäcka: Främlingar i förskingringen: Katolska öden i arkivens spegel. Han redogör där för arkiven och deras material och presenterar ett stort antal katoliker, från 1700-talets slut till början av 1900-talet, vars liv finns dokumenterade i arkiven. Boken består av ett tjugotal omtryckta artiklar, framför allt ur Katolska historiska föreningens medlemsblad Arv och minne, och det är en stor fördel att de nu finns samlade i bokform. Inte minst viktigt är vad som står om arkiven i slutet av boken. Här finns uppgifter om var i Sverige som man finner katolskt arkivmaterial, och det ger uppslag och vägledning för den som själv vill gå vidare med att forska i svensk katolsk historia.

Som bokens titel anger är det människoöden den skildrar, och i detta sammanhang är detta ofta den bästa infallsvinkeln. Från den tid då katolikerna var en missaktad minoritet i Sverige är det framför allt enstaka engagerade människor, präster och lekmän vars minne har bevarats i arkiven. Det var först genom dissenterlagen 1873 som svenska medborgare fick rätt att övergå till den katolska kyrkan, och långt in på 1900-talet sågs den närmast som en säkerhetsrisk, något som en del polisprotokoll i boken vittnar om. Det fordrades både mod och integritet av den som ville leva ett fullödigt katolskt liv i Sverige.

Till dem som hade viss frihet att leva som katoliker hörde medlemmar av kungahuset. Hallberg reder ut en hel del om ätten Bernadottes många trådar till Napoleons familj, som faktiskt är av viss betydelse i detta sammanhang. När Jean-Baptiste Bernadotte blev kung Karl XIV Johan var han tvungen att anta den lutherska läran, men hans gemål Desirée behöll sin katolska tro. Oscar I:s gemål Josefina blev den mest framträdande gestalten i 1800-talets katolska Sverige och fick lida mycket motstånd från lutherskt håll. Om henne kan man läsa mer utförligt i Gunnel Becker & Kjell Blückert: Drottning Josefina av Sverige och Norge (2007).

Med sig förde Josefina sin biktfader Jacob Laurentius Studach, som mer än andra kom att stå för uppbyggnaden av kyrkans organisation och liv. Han blev apostolisk vikarie 1837, ansvarade för att Sankta Eugenia kyrka i Stockholm uppfördes samma år, och han vigdes till biskop 1865. Hans efterträdare Georg Huber, Albert Bitter och Johannes Erik Müller förekommer i boken, och de för oss fram till 1900-talets mitt. Jesuiter var verksamma i Sverige från 1870-talet, och bland dem finner vi de väl kända Erik Benelius och Bernhard von Stolberg-Stolberg.

I år, då den katolska sångboken Cecilia tas i bruk i sin fjärde version, är det intressant att läsa om hur den första gången kom till. Jesuitpatern Edward Wessel kom till Sverige 1885. Han var särskilt intresserad av kyrkosång, och med tiden började han planera en katolsk sångbok. (Det fanns redan flera sångsamlingar tryckta, men ingen som var gemensam för kyrkan i Sverige.) Det fanns ingen tillgång på svenska katolska psalmdiktare, och man fick nöja sig med översättningar från tyska till tyska melodier, men Wessel lade ner mycket arbete på orgelsättningarna, och när den första Cecilia kom ut 1902 lades en grund för den katolska församlingssången i Sverige. Wessel skrev helt realistiskt att det snart måste bli en ny upplaga, och att man då skulle behöva rensa ut några av de mindre lyckade sångtexterna. Nåja, det dröjde ända till 1950 innan den nya upplagan såg dagens ljus, och det finns nog inte mycket kvar av Wessels sånger i dagens Cecilia. Men vad han gjorde var utan tvivel ett pionjärarbete som inte skall glömmas.

Kyrkans försök att vinna svenskfödda unga män för prästämbetet under 1800-talet var inte någon lyckosam historia. Den katolska pojkskolan i Stockholm väckte somligas intresse för att söka prästutbildning, och vi kan också se vilka utländska seminarier som stod till buds. Men ansträngningarna var oftast förgäves. Påfallande många av prästkandidaterna avled redan i tjugoårsåldern – det var väl den grasserande lungtuberkulosen som tog ut sin rätt – andra lämnade seminariet och gick skiftande öden till mötes. Det var egentligen bara en av dem som kom till nytta för kyrkan i Sverige, Josef Popp (prästvigd 1864). Andra blev verksamma utomlands, till exempel Anton Svensson, som prästvigdes 1874 och blev kyrkoherde i Detroit, Michigan.

En annan väg till prästämbetet tog Karl Karlén, som Hallberg utförligt beskriver. Han hade tidigare varit komminister i Halland, upptogs i den katolska kyrkan 1874 och prästvigdes redan två år senare. Från 1882 till sin död 1903 förde han en ensam tillvaro som katolsk präst i Vadstena. Karlén sågs med misstro av sina överordnade och omvände inte en enda själ till den katolska tron, men han vann allmän respekt både för sig själv och för sin kyrka, och han samlade många till katolska föredrag i sitt hus – det sista där han bodde kallas fortfarande Vatikanen bland ortsborna.

Det fanns också några svenska kvinnor som sökte sig till ordenslivet utomlands. Elisabeth Åderman från Norrtälje (d.1906) blev S:t Vincentsyster i Amiens som syster Antoinette. Charlotta Ehrenpohl från Enslöv i Halland (d.1914) blev som syster Catharina den första birgittinen från Sverige efter reformationen (i Maria Hart i Weert, Holland). Maria Wilhelmina Lugn blev 1878 upptagen bland Elisabethsystrarna i Neisse (nuvarande Nysa i Polen) och hette sedan syster Adelheid. Hon slöt sig till Elisabethsystrarna i Malmö 1888–1898 men lämnade åter Sverige och tillbringade större delen av sitt återstående liv på Capri, där hon avled 1936.

Hallberg berättar en del om den lilla katolska gemenskapen i Åmmeberg i västra Närke, vars kyrkogård fortfarande är bevarad. Det finns minnen av flera sådana invandrargrupper som en tid kunde bli små katolska enklaver med möjlighet att fira mässan, i varje fall så ofta som tillfälle gavs. Andra exempel är de som byggde kapellet i Sörforsa (i Hälsingland) och kyrkan i Bromölla (i Skåne), och sådana grupper är värda ett särskilt studium.

Mer kända än de flesta i denna bok är den sjungande familjen von Trapp som många har fått en romantiserad bild av i Rodgers & Hammersteins The Sound of Music. På sin flykt från Österrike kom de till Stockholm i mars 1939; de återkom i juni och stannade till september. Under sina Sverigebesök höll de två konserter på Musikaliska Akademien och en i Uppsala domkyrka. Biskop Müller ordnade en tillfällig bostad åt dem i ett hus på Ekerö som numera är stiftsgården Marielund.

Tyvärr måste jag till sist komma med några kritiska anmärkningar. Hallberg redogör mer för arkivens uppgifter än för de olika personernas historia, och det leder inte bara till upprepningar; det får också livsödena att försvinna i mängden av mer eller mindre relevanta utvikningar, och läsaren måste ofta slå fram och tillbaka i boken för att hitta den röda tråden. Det är synd, därför att innehållet är ofta verkligt intressant och inspirerar till vidare studier.