Kristen manlighet hos tre

Det av Riksbankens jubileumsfond stödda tvärvetenskapliga projektet ”Kristen manlighet – en modernitetens paradox: män och religion i en nordeuropeisk kontext 1840–1940” leds av professor Yvonne Maria Werner i Lund (se Signum nr 1/2005). I Signum nr 7/2008 har tidigare anmälts den av henne 2008 utgivna volymen Kristen manlighet: Ideal och verklighet 1830–1940. Den nu anmälda boken av Inger Littberger Caisou-Rousseau kan ses som en uppföljning med mer renodlat litteraturvetenskaplig inriktning.

Tre författare står här i blickpunkten. Skillnaden kan tyckas vara stor mellan romantikern Almqvist, åttiotalisten Strindberg och nittiotalisten Selma Lagerlöf. Men det visar sig att det finns mycket som förenar dem, inte minst när det gäller synen på mannens förhållande till den kristna tron. Det skall med en gång sägas, att boken har sin styrka i en närläsning av texter som redan har blivit nästan sönderlästa.

Svårast har det kanske varit med Almqvists Drottningens juvelsmycke. Tintomara kan knappast ses som en man, i varje fall inte i ordets vanliga mening. Hon (han) är en androgyn och överskrider som sådan inte endast en sexuell utan även många andra gränser. Hon/han är en uppenbarelse utöver tillvarons alla motsatser och kontraster. Kristendomen känner Tintomara inte till, ”hedning” är ett ord som används åtminstone en gång. Samtidigt är gestalten inte fientlig mot kristendomen utan känner en dragning till Kristus, där dödsmystiken är ett viktigt inslag. Tintomara flyr alla inskränkande bestämningar som hotar figurens frihets- och självständighetsbehov. ”Medan mannen på hävdvunnet vis ensam representerar det mänskliga hos Strindberg, illustrerar Tintomara – som både kvinna och man, eller varken det ena eller det andra – det kvalificerat mänskliga med kristna implikationer.”

Fiskeriintendent Axel Borg i Strindbergs roman I havsbandet är entydigt ateist. En jämförelse mellan Tintomara och Axel Borg kan synas mycket vågad, men är inte omöjlig. Tintomara befinner sig i sitt naturtillstånd före religionen, Borg är efter religionen – men just där möts de. De nietzscheanska övertonerna hos fiskeriintendenten får inte överdrivas. Han framstår visserligen som något av en Herkules i skärgården, men ju mer hans manlighet – och ateism – framhålls, desto mer undermineras de båda. Hur slutet av romanen skall tolkas är ovisst (dör Borg?), men han klarar sig inte utan ett Fader vår.

Om Tintomara inte är kristen, Axel Borg klart antikristen så måste Karl-Artur Ekenstedt hos Selma Lagerlöf rimligen vara kristen – han är ju präst i Svenska kyrkan. Löwensköldstrilogin hör kanske inte till hennes numera mest lästa böcker – det skulle egentligen ha kommit en fjärde del med hjältens namn i titeln – men är nog så intressant ur detta perspektiv. Men både hans ställning som präst och hans manlighet blir i hög grad problematiska. ”En riktig karl” är ett återkommande uttryck hos Lagerlöf. Karl-Artur Ekenstedt vill vara en Kristi efterföljare fullt ut, men när detta ideal skall omsättas i praktiken vill det sig inte. Marknadsprästen Ekenstedt utmanar löjet. ”Både Gud och en kvinna måste gripa in för att Karl-Artur till sist skall bli en kristen man.”

På ett fängslande och övertygande sätt har författaren till denna bok analyserat problemet kristen manlighet i tre stora svenska romaner. Resultatet förefaller vara övertygande. När det gäller Tintomara sägs det att hon gör korstecknet över sig strax före sin avrättning. Här kunde det kanske ha påpekats att korstecknet var obligatoriskt i Svenska kyrkans dop fram till 1811 års kyrkohandbok och att prästen Almqvist måste ha varit medveten om den debatt som följde på dess borttagande. Likaså är det något förvånande att Margareta Brandby Cösters antagande av en ”luthersk” livsförståelse hos Selma Lagerlöf accepteras utan diskussion (för en recension av Brandby Cösters avhandling, se Signum 7/2002).

En mer allmän invändning gäller bokens form. Den sekundärlitteratur som författaren har fått sätta sig in i är enorm (särskilt om Almqvists roman), och hon förtjänar all erkänsla för att ha gjort detta. Likväl är det något tröttande när läsaren på två sidor intill varandra möter följande: ”Eva Adolfsson kommer fram till”, ”Johan Svedjedal liknar Tintomara vid”, ”Horace Engdahl hävdar”, ”Anna Cavalllin lyfter fram”. Trots allt är man mera intresserad av vad författaren själv anser, och det är ibland svårt att få grepp om. Det hade varit en fördel om åtminstone den större delen av denna diskussion hade förvisats till notapparaten. Och hela stenbrottet behöver kanske inte tas med.

Bokens yttre form är annars mycket tilltalande. Titeln är synnerligen välfunnen och omslaget pryds av en vacker gravyr av en engelsk expedition till Spetsbergen. Att läsa denna bok är att göra en spännande resa i svensk litteratur under hundra år. Den resan medför många insikter.