Mystik och gudsbilder hos Sven Delblanc

Finns det en frihet som inte urartar till anarki och bestialiskt självsvåld, och finns det en ordning som inte leder till förtryck och tyranni? Det var en frågeställning som Sven Delblanc brottades med i hela sitt författarskap, mer eller mindre tydligt. I Livets ax, självbiografin från 1991, tecknas bilden av den sadistiske fadern som blir manifestationen av en gud som njuter av att plåga sin mänsklighet. Och Jesus gick alltid förbi barndomshemmet med dess utpinade och skräckslagna innevånare. Mitt i detta mörker upplever Axel, bokens huvudperson, stunder av ljus och närvaro, det blommande körsbärsträdet i skogen som blir symbol för att det finns något annat, en närmast mystisk upplevelse av ljus och av tillvarons enhet och sammanhang.

Som ett resultat av ett seminarium för ett drygt år sedan har en antologi givits ut: Mystik och gudsbilder hos Sven Delblanc, red. Lars Ahlbom och Helene Blomqvist. Boken innehåller artiklar förutom av redaktörerna även av Jean Paillard och av Ylva Eggehorn. Texter av Sven Delblanc själv är insprängda mellan artiklarna.

Lars Ahlbom skriver bl.a. om Delblancs religiösa inställning och konstaterar att han i sin person förenade ”en extatisk mystiker och en skeptisk rationalist”. De mystiska upplevelserna kunde aldrig formuleras i ord. Verkligheten kan aldrig helt och fullt förstås bara med hjälp av förnuftet. Ideologier och trosläror blir för honom ”provisoriska verktyg som vi alltid måste vara beredda att ompröva.” Alla ideologier stelnar lätt till dogmatiska system, som Delblanc hyste stor skepsis mot. Ahlbom konstaterar vidare att Jesusgestalten var viktig för Delblanc, men att det var Jesus som jordisk människa, inte som Guds son, en mystiker som förmådde förkroppsliga kärleken i handling.

Jean Paillard tar upp Jesusbilden i romanen Änkan, en roman som blev avfärdad av en nästan enig kritikerkår som tantsnusk och därmed ett ovärdigt alster av Delblanc. Maria, romanens huvudperson, följer en kurs i skapande svenska vid universitetet. En skrivuppgift är att på högst tio sidor skriva en novell om en historisk personlighet. Maria relaterar i sin novell ett samtal mellan Johannes döparen och Jesus, där Johannes Döparen varierar Storinkvisitorns argument från Dostojevskijs roman Bröderna Karamazov. Johannes Döparen inskärper: ”Bara med makt kan vi hålla människor i lydnad och tro”, medan Jesus ”bjuder människor att tro och underkasta sig lagen genom ett fritt val”. Vad vore en framtvingad lydnad värd? Johannes anser dock att Jesus överskattar människorna och deras dröm om det goda. Samtalet har avlyssnats av en kvinna, som förkastar bådas argument. ”Ensam visste jag sanningen”, säger hon, ”att min ende mästares namn var Otro”. Maria i Delblancs roman instämmer i dessa ord. Gud är död för henne. Hon är änka efter sin man Justus, men hon är också änka efter Gud.

I boken återges två brev till Jean Paillard från Delblanc, där han uttrycker sin tacksamhet över att någon har förstått vad han velat säga med sin roman. Han tillfogar i ett PS: ”Aktualiserar inte boken ett allvarligt problem – hur ska en kristen dikt, konst och dikt, eller i mitt fall en religiöst engagerad dikt överhuvud vara möjlig om man antingen vill [ha] gipsavgjutningar av Thorvaldsens Jesus eller övertydliga predikningar från protestantiska predikstolar? Var inte medeltidens stora kristna konst så vildsint grotesk och plump och irreverent som man kan tänka sig, vad har Änkan för anstötligheter som inte Albertus Pictor överträffar?

Jag tror ingalunda Änkan är det enda alternativet. Bernanos och Mauriac utpekar andra, men det värsta hotet idag är den eviga anemi, som inte minst protestantismen tynar bort i.”

De mystiska erfarenheter som omtalats ovan avklingade sakta för att helt försvinna när Delblanc blivit 30 år. Det är då han börjar skriva, kanske som en tillflykt undan de alltför svåra minnena och pessimismen. I en understreckare i Svenska Dagbladet, publicerad på julaftonen 1988, tar han upp det omöjliga valet mellan frihet och ordning men poängterar att det inte är författarens sak att ta ställning, inte heller att uttolka sina egna verk. ”Det är läsarens uppgift att läsa och att själv tänka.” Diktarens uppgift är att ”vara sann, inte uppbygglig och dygdig” och att ”aktivera till moralisk rannsakan”. Han slutar sin artikel med att fråga om han är ensam om att tycka att det är angeläget att ”diskutera människans tragiska och omöjliga val mellan Ordning och Frihet med följdproblem som Ansvar – särskilt konstnärens och den intellektuelles – och Skuld”. Eftersom ingen tycks förstå vad han menar eller vill säga med sina böcker ter det sig ”under sådana omständigheter skäligen meningslöst med en fortsatt produktion”.

Mystik och gudsbilder ger på c:a 100 sidor en intressant belysning av viktiga problemkomplex i Sven Delblancs författarskap. Risken med en renodling av de teman som anges i titeln är förstås att man lätt kan göra föremålet för analyserna alltför ”from” eller religiös. Lars Lönnroth har i en temperamentsfull recension av boken i Svenska Dagbladet den 13 januari 2003 framhållit hur falskt det blir att ”försöka göra honom till en religiös eller rentav kristen förkunnare”. Han kunde vara både ”hädisk, upprorisk och raljerande i sin inställning till kyrkan”. Det är förvisso sant, men inställning till kyrka och officiell kristen tro är en sak, sökande och erfarenhet av förnuftets otillräcklighet en annan. Delblanc låter sig knappast fångas in i någon fålla. Därtill är hans författarskap alltför varierat.