Kan ett samhälle vara religiöst neutralt?

När man i dag debatterar möjligheten av ett mångkulturellt samhälle kommer de religiösa frågorna ständigt i fokus. Etniska grupper har inte sällan en gemensam religiös identitet, och det är i många fall omöjligt att skilja mellan religion och kultur, eftersom det är religionen som ger gruppen dess sammanhållning och karaktär.

Inom svensk invandringspolitik har man ofta haft svårt att finna medelvägen mellan sin önskan om snabb integration i det svenska samhället och en motsatt strävan att låta varje minoritet behålla sin egenart. Under årens lopp har detta lett till många inkonsekvenser, också när det gäller de religiösa minoriteterna. Grundförutsättningen, att staten kan förhålla sig neutral i religiösa frågor och låta religiösa eller icke-religiösa samfund och organisationer verka sida vid sida utan att vare sig understödja eller motarbeta dem, är nämligen inte oproblematisk. Finns det något samhälle som har lyckats med att helt och hållet genomföra detta? I varje fall finns det många exempel på motsatsen.

Enhetlig religion för statens bästa

Att statens säkerhet fordrar en enhet i religionen var länge en oomstridd doktrin i Europas furstestater. Enandet av Spanien under Ferdinand och Isabella ledde till att muslimer och judar fördrevs. När Sverige blev nationalstat under 1500-talet skapades en luthersk enhetskyrka, och andra trosriktningar uteslöts. Efter Westfaliska freden 1648 accepterade man allmänt begreppet cuius regio, eius religio: den som härskar bestämmer också vilken religion som skall råda i landet. Endast i Nederländerna förde man en mera öppen politik redan under 1600-talet.

Först genom upplysningens och liberalismens toleransidéer väcktes tanken på en religiöst neutral stat med lika rättigheter för alla trosriktningar. Detta genomfördes sällan konsekvent, och i dagens Sverige intar den forna statskyrkan ännu en särställning genom att vara föremål för en särskild ramlagstiftning. När religiösa minoriteter förs på tal sker det inte sällan utifrån ett kollektivt jämlikhetsideal av samma slag som då homosexuellas partnerskap jämställs med äktenskap eller då jiddisch – som få svenskar har hört talas – räknas som nationalspråk. I det jämlika samhället skall inte enbart individer utan också grupperingar ha lika rättigheter.

Tidig islamisk tolerans

Men är detta genomförbart i praktiken, och vill man verkligen genomföra det? Det stöter nämligen på många uppenbara hinder, och historien bjuder på många talande och oroande exempel. De islamiska länderna hade från början en fungerande modell, som förenade religiös enhet med tolerans. Islam var självklart landets religion, och islamisk rätt gällde för alla muslimer. Men de religiösa minoriteter som ägde heliga skrifter och därmed kunde räknas som ”bokens folk” (det vill säga kristna, judar och parser) kunde få existera som ”skyddsfolk” (dhimmi), och utgöra relativt självständiga enheter med rätt till egen religionsutövning och rättskipning. Förutsättningen var att de underordnade sig den islamiska överhögheten och betalade en särskild skatt. I det moriska Spanien fanns en kulturell samverkan mellan muslimer, judar och kristna med många positiva drag, även om harmonin i denna blandkultur inte bör överskattas. I det osmanska Turkiet, med dess många judiska och kristna minoriteter, var det så kallade millet-systemet helt genomfört och bestod till 1900-talets början.

För många anhängare av minoritetsreligionerna gav systemet möjlighet till en dräglig tillvaro, även om de anvisades platsen som andra klassens medborgare. Men det osmanska rikets upplösning ledde snart till motsättningar och etniska rensningar. Den första stora operationen av detta slag skedde efter Balkankrigen vid 1900-talets början, då grekiska muslimer genom en väldig folkomflyttning byttes mot kristna minoriteter i Turkiet. I det osmanska rikets slutskede begicks fruktansvärda massmord på armeniska och assyriska kristna.

Också det blivande Jugoslavien (som på sin tid ingick i det osmanska väldet) var ett område med en blandad befolkning av katoliker, ortodoxa och muslimer. Under Titos kommunistiska och icke-religiösa regim hade man intrycket av att dessa grupper kunde leva fredligt tillsammans, men också i detta fall ledde statens upplösning till kaos. De etniska grupperna blev varandras fiender och utsatte oliktänkande för terror av grövsta slag. Den till synes så trygga samlevnaden hade förbytts i outsläckligt hat. De katolska Slovenien och Kroatien undgick i stor utsträckning förödelsen genom att i tid bilda egna stater med relativt homogen struktur, och det så kallade rest-Jugoslavien (Serbien och Montenegro) fick likaså en ortodox dominans som tryggade sammanhållningen. Men Bosnien och Kosovo, med sin etniska och religiösa mångfald, utgör alltjämt en krutdurk som när som helst kan explodera i nya blodiga konflikter.

Ännu efter andra världskriget talade många om Libanon som en stat där de religiösa grupperingarna existerade i harmonisk samverkan. Detta kom helt på skam under de fortsatta inbördeskrigen, då Beirut lades i ruiner. På samma vis är den israeliska staten officiellt icke-religiös, men religionen spelar en uppenbar roll i motsättningarna mellan israeler och palestinier. Judiska och islamiska övertygelser är drivkrafter bakom både palestinska självmordsbombningar och ockupationsmaktens övertygelse om att landet rätteligen är deras. I dag väljer en betydande del av de kristna i Mellanöstern att utvandra, hellre än att utsättas för de inbördes striderna.

Etniska konflikter och rensningar tycks ha blivit ett återkommande svar på försöken att skapa ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Inte heller de nordligare delarna av Europa har gått fria, något vi ständigt bevittnar i konflikterna mellan protestantiska unionister och katolska republikaner i Nordirland. Vi vet nu att premiärminister Edward Heath på sin tid planerade en omfattande etnisk rensning. Katolikerna skulle tvångsförflyttas till republiken Irland, och Nordirland skulle bli en homogent protestantisk stat. Kanske hade förhållandena blivit lugnare, men till vilket pris?

Exemplet USA

När vi i dag föreställer oss en religiöst neutral stat är det främst USA som vi har i tankarna, och landet har också spelat en roll som förebild för svensk invandringspolitik. Etniska och religiösa grupper tillåts här samexistera under förutsättning att de inordnar sig under USA:s demokratiska författning. Staten är officiellt religiöst neutral (så till exempel förekommer inte morgonbön eller religionsundervisning i statliga och kommunala skolor), men den visar respekt för de religiösa samfunden och deras rätt att existera. Denna religiösa neutralitet är delvis skenbar. Orden In God We Trust som devis på mynten, och försäkran so help me God vid avläggande av vittnesed visar att det åtminstone finns en ytlig religiös fernissa. I krissituationer, som efter 11 september 2001, tas alltid tron på Gud fram som en enande politisk faktor.

Amerikanska domstolar har på sistone sökt driva den religiösa neutraliteten längre. I Kalifornien har man genom domstolsbeslut velat avskaffa the pledge, den patriotiska bekännelsen till USA, som är tradition i de flesta skolor, detta på grund av formeln one nation under God, som anses oförenlig med statens religiösa neutralitet. Förbudet strider helt klart mot de flesta amerikaners önskemål, men det visar hur svårt det är att dra gränser för en religiös neutralitet utan att hamna i absurditeter.

Av detta följer ett annat problem. Staten kan vara religiöst neutral, men hur förhåller det sig med dess företrädare? Politiker och beslutsfattare står ofta själva i en religiös eller icke-religiös tradition, något som medvetet eller omedvetet påverkar deras ställningstaganden och inte gärna kan förbjudas. Total religionslöshet krävdes visserligen av funktionärer i kommunistiska länder, men detta var inte uttryck för någon neutralitet utan innebar tvärtom att staten bekände sig till ateismen som den enda godtagbara åskådningen.

Statens värdegrund och religionernas

Vidare måste staten som sådan ha en värdegrund för sina beslut. Ibland sammanfaller den med olika religiösa värderingar men ibland inte. Jämställdheten mellan män och kvinnor, så som den uppfattas i Sverige, är inte förenlig med traditionellt islamiskt synsätt. Just islam har på senare tid blivit en svår nöt att knäcka för den som vill ge alla religioner samma rättigheter i vårt land. Men också andra frågor som aborter eller homosexualitet visar att bekännelsen till en religiös mångfald är svår att förena med officiella statliga värderingar. Inte heller kan motsättningar utan vidare undertryckas. Det skulle vara ett flagrant brott mot religionsfriheten om de religiösa samfunden reducerades till kultföreningar utan rätt att framföra åsikter även i kontroversiella samhällsfrågor.

Mot religiösa och etniska gruppers rättigheter står de enskilda individernas. Den vanliga svenska uppfattningen att religion är en privatsak bryter sig skarpt mot de religiösa kollektivens intressen. Mycken aktuell debatt har handlat om enskildas rätt att handla i strid med värderingarna i den religiösa grupp de tillhör. Det har särskilt aktualiserats genom islamiska flickors familjekonflikter i Sverige, som i värsta fall har slutat i uppmärksammade hedersmord. En genomförd religionsfrihet är till för att skydda både individens och gruppens rättigheter, och när dessa båda kommer i konflikt med varandra är en ren neutralitet inte möjlig. Den måste då underordnas samhällets värderingar, som i vissa fall är långt ifrån självklara.

Antireligiösa åskådningar

Till samhällsbilden hör att det också finns konsekvent antireligiösa åskådningar, som inte utgör någon stark opinion i Sverige, men som inte sällan finns i bakgrunden. Man möter ofta uppfattningen att reli-gionen är en auktoritär och samhällssplittrande faktor och att den därför inte är önskvärd i ett demokratiskt samhälle. Förhållandena i världens skulle vara långt mer harmoniska, menar man, om religionen inte fanns. Man bortser då från att religionen inte utgör något isolerat fenomen (som den kan tyckas vara i Sverige) utan ingår som väsentlig del i komplicerade kulturmönster och för många utgör livets högsta värde.

Somliga sätter sitt hopp till sekulariseringen och menar att kristna, judar, muslimer och andra med tiden kommer att bli alltmer likgiltiga inför sin tro. Sådant kan vi redan iaktta i olika storstadsmiljöer. Men sekulariseringens slutliga seger är långt ifrån viss. Under det gångna århundradet har olika religiösa rörelser tagit ny fart, eller framträtt i former som vållat nya samhällsproblem. Den islamiska fundamentalismen är ett talande exempel på detta.

Den religiöst neutrala staten kan söka mildra motsättningarna genom lagstiftning i enskilda frågor. Förbuden för muslimska kvinnor att i olika sammanhang bära huvudduk, eller för sikher att bära turban i stället för hjälm vid vissa arbeten är exempel på detta. Då och då diskuteras det utifrån medicinsk synpunkt om den judiska eller muslimska omskärelsen av pojkar skall förbjudas, i varje fall i sin traditionella form. Den rituella judiska slakten är sedan länge förbjuden, detta av omsorg om slaktdjuren. Det skotska parlamentet diskuterar för närvarande ett förbud för katolska fotbollsspelare att göra korstecken under pågående match, detta för att inte protestantiska åskådare skall retas till ilska och eventuell huliganism. (Det finns nämligen fotbollslag som är katolskt respektive protestantiskt dominerade.) Nyligen förklarade JK att det inte är brottsligt att trycka nya upplagor av bibeln på svenska, trots att där finns uttalanden mot homosexualitet. Det är kanske avsett att vara ett generöst bud, men är snarast oroande. Vilken statlig censur kan förväntas i framtiden gentemot litteratur som inte är politiskt korrekt?

Religionsfrihetens gränser

Det är inte svårt att finna rationella skäl att förbjuda religiösa bruk, om man så vill. Är det inte ohälsosamt att lägga sina måltider så som muslimerna gör under Ramadan? Är inte kyrkklockor störande för omgivningen, särskilt för de icke-troende? Skall verkligen sikher få bära kniv, något som deras religion påbjuder? (Det är ett symboliskt föremål, inte något mordvapen.) Ofta tycks man i dag vara känsligare för att irritera en tänkt omgivning än för att såra utövarnas religiösa känslor. Rädslan för avvikare blir större än respekten för andras tro och sedvänjor.

I de olika religionerna ingår ofta ett betydande kunskapsstoff, som var och en måste tillägna sig för att kunna utöva sin religion. En troende jude bör kunna hebreiska, en troende muslim arabiska, en troende kristen bör ha en hel del bibelkunskap. Dessutom behöver man känna till mängder av fakta om sin religions historia, tro och liv och inte minst uppleva den i gemenskapens meningsfulla sammanhang. Religiösa skolor är därför nödvändiga och bidrar till att traditionen i hemmen kan upprätthållas. Judendom och islam har också religiösa föreskrifter för mathållningen, något som är svårt att respektera i statliga och kommunala skolor med begränsade resurser.

Hur skall allt detta kunna förmedlas om den religiöst neutrala staten lägger hinder i vägen? Konfessionella friskolor är i Sverige ständigt motarbetade från den politiska majoritetens sida. Det innebär i praktiken att staten vill se barn och ungdomar uppfostrade till religiöst neutrala medborgare. Skall religiösa samfund tillåtas att existera, måste de i någon mån ha rätt att leva enligt sin egenart, så länge detta inte strider mot statens författning eller lagar.

Förutom de stora religionerna, med lång historisk tradition och miljoner anhängare, finns mängder av små eller nytillkomna religiösa grupper, som vill få sin del av religionsfriheten. Det blir ibland svårt att dra gränsen mellan samfund och tillfälliga grupperingar: kulter eller sekter, hur man nu vill beteckna dem. De har självklara svårigheter att etablera sig, men kan inte sägas vara undertryckta i Sverige. Ett samfund som antroposoferna har vunnit allmän respekt också hos dem som inte delar deras åskådning. Men när ett samfund växer utöver en viss numerär gräns eller får politiskt eller ekonomiskt inflytande ställs frågan om statens religiösa neutralitet på sin spets.

Även om någon form av religiös neutralitet är ofrånkomlig i moderna samhällen, inte minst med tanke på det ökande inflödet av nya folkgrupper, kan en sådan neutralitet inte uppfattas lika i alla länder, eftersom själva föreställningen om neutralitet beror av landets historia, kultur och religiösa sammansättning. De omtalade ”svenska värderingarna”, som hos oss markerar neutralitetens gränser, har ingen internationell giltighet utan måste ständigt konfronteras med andra staters sätt att uppfatta samordningen mellan enhet och mångfald. En allmän konsensus lär inte bli till under överskådlig tid. Det finns dock grundprinciper som äger en internationell genomslagskraft: FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och övertygelsen om varje människas värdighet och integritet, och man måste då betona att de också omfattar rätten att tillhöra etniska, kulturella och religiösa gemenskaper. Endast utifrån en sådan respekt för människan kan en fortsatt diskussion ha framgång.