Myten om den högerextrema vågen

I det senaste valet till EU-parlamentet fick ett antal så kallade främlingsfientliga partier vind i seglen. Av detta kan man lätt dra slutsatsen att främlingsfientligheten generellt ökar i samhället. Att så inte är fallet – åtminstone inte i Sverige – utan snarare tvärtom, visar den göteborgska statsvetaren Marie Demker på ett tankeväckande sätt i sin nyutkomna bok Sverige åt svenskarna. Hur kommer det sig då att de flesta av oss ändå gör denna enkla koppling mellan valresultat och förmodad ökad främlingsfientlighet?

För att svara på denna fråga går akademikern Demker grundligt till väga. Hennes bok är inte primärt ett resultat av egen forskning utan en sammanställning av många andras. Hennes breda överblick och säkra bedömningar gör att de egna slutsatser som hon drar blir mycket väl underbyggda.

Inledningsvis gör Demker några lika enkla som nyttiga begreppsbestämningar. Hon menar att begreppen nationalitet och etnicitet är trubbiga och använder i stället medborgarskap som grundbegrepp för att differentiera mellan olika kategorier av befolkning i Sverige. Demker talar om den friktion som uppkommer i ett samhälle där olika grupperingar skall leva tillsammans och den rimliga misstänksamhet som erfars när utifrån kommande människor på ett eller annat sätt skall integreras. Med anspelning på en av sociologins fäder Georg Simmel säger hon: ”Främlingen är inte den som kommit på besök, utan den som kommit för att stanna och som med sin närvaro ger gemenskapen något som den inte hade förut.” Främlingen ger ett utifrånperspektiv på gemenskapen, som kan hjälpa oss att se vilka ’vi’ är och som kan upplevas som smärtsamt provocerande. En annan provokation upplevs av den som kommer utifrån, ty ”gemenskapen är alltid villkorad för främlingen”.

De spänningar och attityder som uppstår i dessa friktionsytor kan lätt mobilisera politiska krafter som motsätter sig invandring och ömsesidig anpassning. Detta motstånd kompliceras understundom av att det samtidigt är en del av ett motstånd mot ockupation, förändrade nationsgränser eller ideologiskt förtryck. Vad gäller Sverige finns inte denna komplexitet, för såvitt man inte skulle uppfatta mångkulturalism som ett ideologiskt förtryck.

Marie Demker understryker att det är nödvändigt att skilja mellan rasism, som är en ideologiskt motiverad nedvärdering eller ett förminskande av andra individer på grund av påstådd rastillhörighet, främlingsfientlighet, som är en attityd som innebär fientlighet, ovilja eller motstånd mot individer som upplevs som främmande, och invandringsmotstånd/kritik, som är åsikter om att minska antalet invandrare som kommer till Sverige oavsett motiv för invandringen. Att Demker också strikt använder sina begreppsdistinktioner skapar stor klarhet i hennes framställning.

En modern nationalkonservativ partifamilj med olika rötter, så karakteriserar Demker de politiska rörelser i Europa som också benämns extremhöger, högerpopulism, liberal populism, missnöjespartier. Oavsett ursprung förenas dessa rörelser i en politisk mobilisering av främlingsfientligheten med krav på begränsad invandring, assimilation samt bekämpning av invandringsrelaterad brottslighet. Hur har dessa partier nått framgång? Demker pekar bland annat på att när andra partier försöker att ta över deras frågor, släpps de nationalkonservativa in och får en sorts acceptans i offentligheten, i det politiska finrummet. När sedan medierna med sin förenklade och konfrontativa logik fokuserar dessa partier som invandringskritiska problemlösare och inte endast som rasister och främlingsfientliga, förstärks möjligheterna till mobilisering trots brist på resurser. Kopplingen till rasism och fascism är en black om foten för dessa partier, men inte alltid. Och att bli orättvist beskylld för att vara rasist, när man i själva verket ”bara” är invandringskritisk eller främlingsfientlig, skapar i viss utsträckning martyrer i somligas ögon. Andra framgångsfaktorer är möjligheten att attrahera ett tillräckligt stort antal politiska aktivister och att fingertoppskänsligt formulera ett nationalistiskt budskap som upplevs som adekvat av de grupper av arbetarklassväljare som känner sig svikna och högerväljare som är besvikna på en alltför liberal konservatism.

Hur ser det då ut med svenskarnas attityder till invandrare och invandring de senaste decennierna? De flesta trovärdiga undersökningar pekar enligt Demker på att ”attityden till att ta emot och inkludera invandrare och flyktingar i Sverige inte bara blivit generösare över tid utan också är mer generös i Sverige än i andra motsvarande EU-länder”. Hur kommer det sig att Sverige är mer välkomnande? Demker lyfter fram att Sverige har en god erfarenhet av att integrera utländsk arbetskraft, en enhällig uppslutning kring ”en generös invandringspolitik”, att vår nationalism på senare tid mer hyllar inkluderande värden (jämlikhet, solidaritet, rättvisa) än exkluderande faktorer som ras, folk, ärofull historia. Intressant är att den senaste forskningen pekar på att främlingsfientlighet inte är en effekt av rädsla för ekonomisk konkurrens (”Dom tar våra jobb!”, ”Dom lever på bidrag!”).

I ett kapitel diskuterar Demker klassiska förklaringar till främlingsfientlighet i termer av klass, utbildning, kön, ålder, geografi, livsstil. Många menar att utbildning är nyckeln till tolerans. Den enskilda faktor som har störst betydelse för attityden till flyktingmottagning är längden på utbildning. Men, konstaterar Demker, ”ensam förmår inte utbildning att ge hela bilden”.

När Demker spanar efter förklaringar till de nationalkonservativas framgångar pekar hon på en ny ideologisk konfliktlinje och ett nytt medielandskap. Under det senaste decenniet har, menar hon, en konflikt mellan liberala och auktoritära värden blivit tydligare. Under en längre tid har resursfördelningsfrågor sorterat partier i höger och vänster. Nu har nya dimensioner kring identitet, livsstil, kön, etnicitet och kultur blivit viktiga. I Sverige är det endast Kristdemokraterna som inte är ett liberalt parti. Genom att denna nygamla dimension i politiken blivit aktuell har partier som både SD och Fi fått en ingång.

Att det nya medie- och kommunikationslandskapet snabbt skapat nya arenor för debatt och opinionsbildning är enkelt att konstatera. I viss utsträckning kan man säga att debatten demokratiserats, så tillvida som fler röster kan komma till tals och nya åsiktsbildningar få genomslag.

Varför har frågan om grad av främlingsfientlighet hos svenska medborgare blandats ihop med SD:s framgångar? Ett kort svar på den frågan är mediernas kortsiktiga, konfliktbetonade, skandalförtjusta bevakning, som skyr litet mer djupgående analyser. SD:s framgångar handlar inte om en ökad främlingsfientlighet i det svenska samhället utan om en framgångsrik etablering av en (vikande!) minoritets åsikter i det offentliga rummet. Men detta är förstås inte en lika sexig nyhet.

Även om medierna kan skyllas för mycket så betonar Demker i sin balanserade framställning att de politiska partierna, varje enskild medborgare, liksom medierna står inför utmaningen att ”upprätthålla en medborgerlig offentlig debatt som lever upp till kriterierna om förnuft, rationalitet och anständighet”.

Marie Demkers bok är en bitvis torr akademisk framställning. Till det yttre är boken mycket anspråkslös. Innehållet är däremot ytterst genomtänkt och väl formulerat. Boken innehåller politiskt sprängstoff både inför Almedalen och till höstens valrörelse.

Jag uppfattar Marie Demkers bok ytterst sett som en plädering för att en utmaning från det främmande är nödvändig för alla samhällen. Filoxenía (gästvänlighet, kärlek till det främmande), en sorts vördnad för det främmande, det transcendenta, är en hållning som finns i de flesta kulturer och återspeglar förmodligen inte bara en grundläggande insikt om alla människors lika värde utan också om behovet av de andra.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap och vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.