En munter Graalsaga

Den kvalificerade litteraturen är aldrig entydig. Den är illa ägnad att framföra säkra påståenden om världens tillstånd eller teckna livsbilder med klara konturer. På motsvarande sätt är läsandet (och för den delen kritiken) en irrande och osäker konst. Det är trevandets konst; läsaren söker sig fram genom en text för att få syn på hur underbart den är gjord. Detta är giltigt i högsta grad när man ger sig i kast med så tillsynes enkla och underhållande texter som Torgny Lindgrens romaner. Skenet bedrar alltid, tack och lov.

Baksidestexten till hans nya roman Klingsor säger att den handlar om ”skapandets villkor” vilket är om inte en direkt lögn så dock betydligt vid sidan av målet. Den som vet vad litteratur är ryggar tillbaka redan vid begreppet ”handlar om”. Med bättre rätt kan man hävda att boken skildrar en vittförgrenad livslögn fördelad på flera stämmor, en människas näst intill monstruösa oförmåga att till andra förmedla sin grundläggande övertygelse om verklighetens natur. Om man kunde tänka sig att en roman ”diskuterar livshållningar” så knådas här idén om en vitalistisk livssyn där materiens innersta är levande och gudomligt – hållningen knådas, den predikas inte.

Livslögnen ger sig tydligast tillkänna i det kollektiv av berättare som romanen igenom kallar sig ”vi”. De är övertygade om målaren Klingsors storhet, en åsikt som inte delas av någon annan, inte i konstvärlden och inte i resten av världen heller. Berättarna avgudar föremålet för sin berättelse, och kontrasten mellan deras storvulna forskarambitioner och den prosaiska verklighet som de skall förvandla till lysande konstnärsbiografi är oavbrutet komisk. I denna humorns avgrund börjar boken när en mäklare förevisar det förfallna hus som var målaren Klingsors barndomshem i det inre av Västerbotten. Ty Torgny Lindgren är åter i det landskap som han befolkat med myter och helgonlegender alltsedan genombrottsromanen Ormens väg på hälleberget från 1982. Det slår mig att författaren har växt upp i och hela tiden skrivit om renbetesland utan att någonsin göra detta till ett tema i böckerna. Möjligen kan man här finna ett hittills outforskat hemligt (tomt) rum i ett författarskap som aldrig vänt sig mot samernas liv och föreställningsvärldar utan i stället mot den stora kristet-europeiska traditionen. Jag brukar tänka på Torgny Lindgren som en i grunden tysk författare – hans främsta valfrändskap är inte med Sara Lidman utan med Thomas Mann – trots allt det lokalt folkliga stoffet från Västerbottens inland. Men kanske är det så att han i Klingsor närmar sig en magisk värld där tingens inre liv ger sig tillkänna, där en förkristen besjälad natur letar sig in i centrala kristna riter. Ett gammalt dricksglas tycks ju förvandlas till den heliga Graal.

Klingsor växer upp på ett nybygge där husgrunden doftar av tjära – tjäran håller lungsoten borta. En förfader ägnade sig för längesen åt ett årligt ensamt rus i skogen, men när ritualen upphörde lämnade han ett glas kvar på en snedsågad stubbe. Den unge Klingsor finner glaset och upptäcker att det självt blivit snett och, ännu viktigare, hur varje atom i dess inre dansar. Tingen är levande; Klingsor bekänner sig från den stunden till ett slags vitalism med rötter både i urgammal naturreligion och i modern metafysiskt tolkad kvantmekanik. Det är detta materiens inre liv han sedan försöker återge i sina målningar av enklaste vardagsföremål. Han lyckas som sagt aldrig kommunicera denna sin innersta övertygelse. När hans liv börjar närma sig slutet har visionen kanske svalnat. Det gamla glaset står återigen rakt och vanligt på plana ytor. ”Det har haft tid att tänka efter och rätat upp sig.” Det relikvarium han hittat på en loppmarknad under en av sina få resor ner till kontinenten bevarar först glaset som ett heligt föremål, men när det gjort sin tjänst kan den gamla träbehållaren duga som bränsle i vedspisen. Kanske är dessa glasets och relikgömmans karriärer en bild för världens avförtrollning i modernitetens epok, ett specialfall av sekulariseringen enligt Max Weber.

Klingsors levnadslopp blir enkelt för att inte säga enahanda. Han söker sig till Konstakademien men blir aldrig elev på riktigt. Han reser ut i världen, först för att konfirmera underliga rykten om sin släkt som krigshjältar i Napoleonkrigen, därefter till konstens huvudstad Paris. Han studerar inte, står bara utanför konstskolornas fönster och betraktar verksamheten. Hemkommen gifter han sig med den kvinna som skött hans målarstudier per korrespondens. När hon är borta återvänder han till Västerbotten för att under uppseendeväckande omständigheter sluta måla för alltid. En viktig roll vid uppbrottet från måleriet spelar Klingsors lika vilsne och icke målande vän från Paristiden som, äntligen, lyckas prestera ett mästerverk som går långt utöver de ramar som Klingsor ställt upp för sina egna bilder.

Man kan fundera en hel del på varifrån denne målare från Västerbottens inland fått sitt namn. Är det trollkarlen Klingsor i Parsifalsagan (ditsatt av E.T.A. Hoffman och förevigad av Richard Wagner) eller målaren i Hermann Hesses kortroman Klingsors sista sommar? Klingsor själv har precis som läsaren en del teorier. Efter en förfaders vanställda ansikte skulle ursprungsnamnet ha varit Kling-såret, och det är faktiskt en teori som vetter mot Parsifalsagan – om man vänder den upp och ner. Hos Wagner är det inte Klingsor som är sargad av det heliga spjutet utan Graalriddarnas kung Amfortas. Denna sorts lek med allusioner är inte ovanlig hos Torgny Lindgren. En viktigare länk till Graalsagan är förstås det magiska dricksglaset som med lite god vilja kan ses som den heliga Graal.

Det blir mycket tal om måleriets rent tekniska sidor i romanen, särskilt om pigmenten. Klingsor älskar caput mortuum, den färg som en gång tillreddes av malda mumier, och han målar på svepningslinne som hans farmor vävt. Döden är inmängd i de bilder som han föreställer sig skall förmedla tingens innersta liv. Motsättningen finns redan i de två uttryck som brukar användas för att beteckna hans genre – stilleben och nature morte. En gång – och det var det enda tillfälle då han närmade sig modernism eller postmodernism i sitt konstnärskap – målade han själva landskapet med dödens högst konkreta substans. Han gick med en giftspruta på ryggen i tjänst hos det moderna jordbrukets ogräs- och skadedjursbekämpning. Episoden utspelas i närheten av författarens nuvarande bostad i Östergötland vilket torde ha sina hemliga betydelser – vilka får man fundera på ut i drömmen. Trots den usla konstnärliga kvaliteten har Klingsors tavlor ändå ett slags ackumulerad existentiell farlighet i sig. I romanens slut sänks de i en brunn som vore de uttjänta bränslestavar från ett kärnkraftverk.

Man bör – i trohet mot läsningens trevande och nyfikna karaktär – skaffa sig en hälsosam skepsis till romanens anspråk på att utlägga en livshållning och tolka ett liv. Det är nämligen de inbilska och livslögnaktiga berättarna som sammanfattar det hela: ”Alla dessa stilleben sjöd och kokade av liv, materien virvlade och dansade inne i föremålen, det fanns ingen avgörande skillnad mellan de döda tingen och oss som betraktade dem.” Detta är något ”som ingen annan hade sett” säger berättarna, och läsaren måste tänka: Ingen annan har sett det därför att det inte finns. Det sista man kan och bör avkräva goda romaner är just budskap. Klingsor skildrar mycket vackert hur en ofullkomlig människa drabbas av en vision om tingens inneboende helighet. Men samtidigt ifrågasätter och gycklar romanen med denna vision. Det heliga glaset är bara ett vanligt dricksglas. Den gudomliga pölsan – Torgny Lindgren återvänder här till en av sina käraste och mest bärande symboler – är noga besedd mest en sörja av matavfall. Klingsors och berättarnas första – och sista – måltid tillsammans innehåller både klövar och mörtögon. Om det är fråga om en nattvard är den precis lika sekulariserad och tömd på helighet som i romanen Norrlands akvavit från 2007.

När det blir tal om mat skymtar för en gångs skull en tämligen ogarderad samtidskritik i boken: ”Särskiljandet av enskilda råvaror, för att inte tala om smaker och dofter, var ett av förfallstecknen i vår samtid, framlyftandet och särskiljandet av enskilda grönsaker eller produkter eller kryddor eller styckningsdelar, se där ett av de första varslen om vår undergång! Vi skulle komma att försvinna i historiens mörker med en enda renodlad smak, den groteskt förfinade smaken av rå fisk och råa grönsaker på våra tungor!” Man bör förstås hålla i minne att det återigen är de inbilska berättarna som för ordet, denna gång som undergångens stofiliska predikanter. Men i denna kritik av det ideliga sushi-ätandet en udd mot alla krav på renhet och entydighet. Till avförtrollningen av världen hör dess fragmentisering. Till och med när man skall måla ett porträtt kan en oren ryckning kring ett öga vara så störande för den upphöjda konsten att det måste leda till ett mord. Sett så kan ”den sista pölsan” (bokens arbetstitel som inte kom med i slutversionen) tolkas som en bild av världen som i grunden sned och vind och hopplöst sammanblandad – och så skall det vara. Men med denna alltför klart formulerade förmodan har vi tyvärr lämnat den goda läsningens osäkra och vindlande stig, den där förundran ställs framför förståelse och skrattet går före allvarstyngda tankar. Klingsor bör man helst förvara i sitt stökigaste undermedvetna.

Magnus Ringgren är kulturjournalist och kritiker, Uppsala.