Etiopien mellan Orienten och Afrika

I december 2013 firades hundraårsminnet av kejsar Menelik II:s dödsdag. Vid samma tidpunkt intervjuades den populäre etiopiske sångaren Teddy Afro (född Tewodros Kassahun) och hans uttalanden ledde till en samhällelig skandal av ett slag som annars är mycket ovanlig i Afrika söder om Sahara. Det var fråga om hur Etiopiens historia under det sena 1800-talet skall tolkas och vilken roll Menelik, som lade grunden för det moderna Etiopien, har spelat i Afrikas kolonialhistoria.

I sin hyllning betonade Teddy Afro att kejsaren hade utkämpat ett krig för Etiopiens enhet och varit en förkämpe för alla afrikanska folk. Tack vare den seger som han vann vid Adua 1896 hejdade han enligt Teddy Afro italienarnas koloniala expansion. Etiopien kom att bli det enda landet i Afrika som förmådde stå emot Europas koloniala expansion.

Tillhör landet den arabiska eller subsahariska kultursfären?

Men de som inte delade popstjärnans historiesyn framhöll att Menelik knappast kunde anses vara en hjälte. Han ingick själv fördrag med Italien där han godkände ockupationen av Eritreas högländer och stödde dessutom Italien när det 1890 utropade Eritrea som koloni, något som skedde i utbyte mot finansiella garantier och europeiska vapen. Vidare menade de att Menelik själv hade ägnat sig åt koloniala angreppskrig eftersom han hade utökat de traditionellt etiopiska områdena långt bortom Tigrays och Amharas högländer.

Det står klart att det inte finns något annat land i denna subsahariska region där det är så vanligt med diskussioner och stridigheter kring hur den egna historien bör tolkas. Detta är en avgörande orsak till den samhälleliga och kulturella splittring som präglat varje del av Etiopiens förflutna, nutid och framtid.

Den expansion som skedde under Meneliks styre och som tredubblade det abessinska kejsardömets områden är en händelse som i geografiskt och socialt hänseende skapat ytterligare en påfrestning i den etiopiska folksjälen. Denna utvidgning innebar nämligen slutpunkten för en expansion in i de södra lågländerna, vilka befann sig långt bortom högländerna som präglas av de semitiska språken och den ortodoxa kyrkan. Där fanns dessutom ett antal ursprungsfolk som på grund av sin traditionellt animistiska religion har en stark koppling till Afrikas subsahariska folk och som till viss del är kulturellt mycket annorlunda i jämförelse med människorna från Amharas och Tigrays högländer.

Hela detta område gränsar dessutom till den arabiska världens intressesfär: I väster och norr finns Sudan och Egypten och österut är det bara Röda havets långsmala vattenmassa som skiljer den arabiska halvön från grannländernas smala kustremsor. Det förblir en öppen fråga om etiopierna känner större samhörighet med den arabiska än med den centralafrikanska kultursfären. Och känslan av att befinna sig mellan dessa två positioner präglar stämningen i landet, även om det naturligtvis inte är ovanligt att stöta på uppfattningen att detta tillstånd i stället innebär att landet har en unik och alldeles särskild ställning – ett sätt att lösa landets själsliga anspänning som ligger nära till hands.

Men likväl präglas de flesta människors vardag av spänningen mellan dessa båda positioner. Exempelvis talar det faktum att landets huvudstad Addis Abeba är säte för Afrikanska unionen, och även för FN:s ekonomiska kommission för Afrika (UNECA), för en inriktning mot den afrikanska kultursfären. Dessutom bedriver de etiopiska universiteten många olika samarbeten med högskolor i Kenya, Uganda och Tanzania.

Men samtidigt finns det annat som framhäver förbindelser med den arabiska världen: Det abessinska höglandets invånare, som kallar sig själva habescha, är till sitt yttre mer lika de arabiska folkslagen än de afrikanska, men framför allt skiljer de sig från de senare på grund av sina språk, amhariska och tigrinska, som tillhör den semitiska språkfamiljen.

Den under många år statsbärande etiopisk-ortodoxa kyrkan

Rör man sig inom katolska kretsar kommer man även där att stöta på en liknande ambivalens: Etiopiens katolska biskopskonferens är i likhet med biskopskonferenserna i Kenya, Uganda, Tanzania, Malawi och Zambia medlemmar i AMECEA (Association of Member Episcopal Conferences in Eastern Africa) och de etiopiska jesuiterna hör till provinsen Östafrika, vilket innebär en orientering mot den östafrikanska kultursfären; men likväl är Etiopiens kopplingar till Mellanösterns kultur alltid närvarande.

Men vida mer betydelsefulla än dessa katolska förbindelser mot nordost är emellertid kopplingarna till den etiopisk-ortodoxa kyrkan. Dess medlemmar utgör majoriteten av Etiopiens befolkning, och den har dessutom under flera århundraden varit statsbärande och präglat landets kultur; dess inflytande även i våra dagar får inte underskattas. Den etiopisk-ortodoxa kyrkan (tewahedo) är en av de så kallade gammalorientaliska kyrkorna och står Egyptens koptiska kristenhet mycket nära. Under många århundraden var denna kyrka inte självständig utan utgjorde en del av den koptiska kyrkan i Egypten (som dock ifråga om medlemmar är mindre) ända fram till år 1959, då den koptiske påven i Alexandria släppte taget om den och lät kyrkan bli autokefal.

En kristendom oberoende av europeisk mission

Kristendomens historia i Etiopien och Eritreas högländer uppvisar få likheter med missionshistorien i Afrika söder om Sahara. Kristendomen fördes nämligen inte hit av europeiska missionssällskap mot slutet av 1800-talet utan av Frumentius från Syrien/Libanon. Han kom till kungariket Aksum i mitten av 300-talet, det vill säga under en tid då Jesu lära var fullständigt okänd i Centraleuropa. Den aksumitiske kungen Ezana uppfostrades av Frumentius och när denne lät döpa sig blev kristendomen statsreligion och Frumentius sedermera Aksums förste biskop.

Därigenom lades grunden för en nära relation mellan härskarätten och den kristna tron. Denna förbindelse bröts först år 1974 i och med den kommunistiska revolution som utfördes av Derg, den militärjunta som störtade den siste etiopiske kejsaren Haile Selassie. Medan furstehusen och huvudstäderna ständigt växlade förblev den etiopisk-ortodoxa kyrkan århundradena igenom förbindelselänken mellan kulturen och samhället.

Det sätt på vilket kristendomen fördes till landet och dess speciella, oberoende ställning är ytterligare en orsak till varför Etiopien kan ses som en förbindelselänk mellan Mellanöstern och det subsahariska Afrika. För det första var Etiopiens apostel från Syrien/Libanon och gav landet en stark anknytning till Egypten. För det andra har den etiopisk-ortodoxa kyrkan en speciell symbolisk innebörd för många kristna afrikaner och deras ättlingar över hela världen, eftersom de ser den som den enda nu existerande förkoloniala kristna kyrkan i det subsahariska Afrika som obestridligen inte är ett resultat av europeiska missionärers verksamhet.

En liknande tanke ligger till grund för rastafari-rörelsen. Den uppstod på Jamaica och i Etiopien och hyllar kejsar Haile Selassie som Messias respektive som den Kristi återkomst som förutsägs i Bibeln. Även de så kallade African Independent Churches, som i stort antal finns spridda över hela den afrikanska kontinenten och där karismatisk och traditionellt afrikansk fromhet blandas samman, har alltid försökt närma sig den etiopiska kyrkan, såsom den första självständiga afrikanska kyrkan, både på ett symboliskt och konkret plan.

I dag finns 400 000 präster i den etiopisk-ortodoxa kyrkan

Den etiopisk-ortodoxa kyrkans självbild, i likhet med den abessinska kulturen som helhet, grundar sig till stor del på dess kungahus, som enligt legenden härstammar från den så kallade salomoniska dynastin, det vill säga förbindelsen mellan Israels antike kung Salomo (ca 1000 f. Kr) och Bibelns drottning av Saba (1 Kung 10:1–13). Enligt denna legend hette hon egentligen Mekade och var från Aksum. Legenden berättar vidare att den förste kung Menelik skall ha varit dessa bådas son och att denne stal förbundsarken ur templet i Jerusalem och förde den till Aksum, där den sägs befinna sig än i dag.

Men de äldsta någorlunda pålitliga beläggen för kungahusets existens går inte längre tillbaka än till år 1270, det vill säga nästan 2 300 år efter Salomos tid. Men trots detta förklarar berättelsen mycket av det som utgör viktiga delar i den etiopiska identiteten och kulturen än i dag: den nära kopplingen till judendomen, den självsäkerhet som kommer sig av att vara i besittning av Jahves sanna förbundsark och den allestädes närvarande bilden av ”lejonet av Juda” i form av statyer, skulpturer, vapen och annat.

Alltsedan Derg störtade kejsaren råder officiellt en strikt uppdelning mellan stat och religion. Men likväl är det uppenbart att den ortodoxa kyrkan är en kulturbärande och historisk kraft och därför har en särskild roll att spela. Prästernas mycket stora antal gör att deras närvaro blivit ett naturligt inslag i vardagen och gatubilden. Dessutom finns inte bara ett oräkneligt antal diakoner, utan även de mycket viktiga munkarna, vars kloster har en helt avgörande betydelse för de kristnas andliga liv i Etiopien. Klosterreglerna som går tillbaka på den helige Antonius och den helige Pachomius innebär en ytterligare koppling till Egyptens koptisk-kristna tradition. Det sammantagna antalet präster är enormt och uppgår till ungefär 400 000.

Samtidigt som islam bredde ut sig på Afrikas horn under 1600-talet bröt Etiopien all kontakt med västkyrkorna och landet trädde in i en över 200 år lång isolering, något som i viss mån mildrades av relationerna till Egypten. Under denna tid var den ortodoxa kyrkan det enda som kunde upprätthålla kontinuitet och moral. Dessutom lyckades den bevara sin fromhet och teologi intakt, vilket man ser spår av än i dag.

En viktig orsak till detta är det gamla språket geez, vars roll inom liturgin kan liknas vid latinets före liturgireformerna efter år 1963. Etiopiens talade språk har förändrats och efterhand blivit alltmer olika geez, men eftersom geez har fortsatt att vara liturgins språk har det bidragit till att stärka den etiopiska kulturella identiteten och även befäst uppdelningen mellan kyrka och samhälle.

Det var först kejsar Haile Selassie som insåg nödvändigheten i att vidga de ledande prästernas traditionella teologiska utbildning med hjälp av en modern utbildningsanstalt. 1942 grundade han Holy Trinity Theological College i Addis Abeba som var tänkt att bli den etiopisk-ortodoxa kyrkans främsta teologiska skola. Den finns kvar än i dag men är i stort behov både av närmare förbindelser med den internationella teologiska forskargemenskapen och av ett mer professionellt upplägg ifråga om undervisning och organisation.

Dessutom är det fortfarande bara ett litet antal av prästerna som genomgår en akademisk-teologisk utbildning. Den låga utbildningsnivån märks bland annat på att få av dem talar engelska, trots att man undervisar både på amhariska och engelska vid skolor och på universitet.

Den stora hungersnöden 1984/85 är fortfarande ett nationellt trauma

Relationen mellan Haile Selassie och den etiopiska kyrkan präglades av ett större ömsesidigt givande och tagande än fallet varit med hans föregångare. När han störtades av det kommunistiska Derg under ledning av Mengistu Haile Mariam togs även den dåvarande patriarken Abuna Theophilos till fånga och kyrkan tvingades välja en ny patriark. Den etiopisk-ortodoxa kyrkan förlorade sin ställning som statskyrka och det terrorvälde som började strax därefter förde landet till avgrundens rand: våld (”röd terror”) och misshushållning ledde till en omfattande svältkatastrof år 1984 och 1985. Den drabbade åtta miljoner människor och kostade mellan en halv och en miljon människor livet.

Denna fruktansvärda tid utgör fortfarande en form av nationellt trauma och etiopierna tvingas ständigt förhålla sig till att resten av världen ofta bara förknippar deras land med denna katastrof.

Men även efter militärdiktaturens fall fortsatte de nära kopplingarna mellan kyrka och statsmakt. Även de nya härskarna under rebelledarens och regeringschefen Meles Zenawis ledning avsatte en patriark, som de ansåg stå den förra regeringen alltför nära. Därefter övergick ämbetet till Abuna Paulus som tillika med ledarskapet inom regeringspartiet EPRDF (Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front) kom från Tigray-regionen.

Även om EPRDF-regeringens autokratiska sinnelag inte låter sig jämföras med Dergs terrorvälde, finns det likväl många i Etiopien som inte anser att den nuvarande regimen har rätt att tillägna ett helt museum åt att brännmärka forna dagars ”röda terror”. Man menar att de själva har låtit spärra in ett stort antal personer av politiska orsaker, att de kringskurit press- och åsiktsfriheten på ett omfattande sätt och med järnhand slår ned varje form av politisk opposition.

Missnöje bland landets muslimer

Ett enormt inflöde av internationellt bistånd har inte förmått ändra på detta, men när man talar med utländskt fackfolk i Etiopien får man ofta höra att regeringen och dess byråkrati i flera hänseenden uppvisar ett genuint intresse av att utveckla landet. Det är förklaringen till den enorma utvidgningen av högskolesektorn, vilket givetvis ger upphov till fler bildade och kritiskt tänkande individer, en grupp som inte har det lätt i dagens Etiopien.

Efter Meles bortgång uppstod ett ytterligare problem i Etiopiens politiska klimat, vilket kom sig av det stora inflytande som han själv utövat över partiets och statens politik och ideologi under de senaste 20 åren. Den nuvarande ledningen och även den nye premiärministern Hailemariam Desaglegn har gett prov på en nära nog slavisk lydnad mot de riktlinjer och instruktioner som den avlidne regeringschefen lämnat efter sig. En kursomläggning eller ens en förmåga att kunna svara mot samtidens utmaningar framstår därför som föga trolig eller i varje fall mycket svår att förverkliga. Denna diktatur från andra sidan graven förkväver framväxten av nya idéer och ansatser.

Det är förvisso så att många av landets religiösa grupper uppfattar den ortodoxa kyrkans dominans som ett problem, men detta gäller i synnerhet muslimerna. De företräds av Ethiopian Islamic Affairs Supreme Council (EIASC), och på grund av att de utgör en så stor del av befolkningen upplever de sig ständigt vara orättvist behandlade. Deras upplevelser stämmer överens med den uppfattning som observatörer och analytiker gett uttryck för: Officiellt är kyrkan skild från staten och alla religioner har samma rättigheter, men den ortodoxa kristendomen åtnjuter likväl en särställning, trots att de viktigaste muslimska högtiderna räknas som nationella helgdagar alltsedan Dergtiden.

I detta sammanhang blir frågan om befolkningsandelar, det vill säga siffror och statistik, av stor betydelse. Beroende på vilken statistik man stöder sig på utgör den muslimska gruppen mellan 34 procent (enligt en statlig folkräkning från 2007) och 50 procent. Den senare siffran grundar sig på EIASC:s egna uppskattningar och stöds av de siffror som USA:s utrikesdepartement anfört i sina rapporter om Etiopien.

Islams första möte med Etiopien skedde redan under profeten Muhammeds livstid, då en grupp muslimer flydde till landet (”det afrikanska hijra”) och fick ett vänligt mottagande. Denna händelse är mycket viktig för dagens muslimska etiopier och deras identitet. Till en början skedde utbredningen i landet långsamt och med fredliga medel. Muslimska bosättningar med koranskolor grundades (t.ex. den berömda muromgärdade staden Harar, men även Wollo och Jimma) och där fick den muslimska lärdomen fäste, vilken gett dessa orter en kulturell och historisk betydelse som inte står kristendomens efter.

Med början under 800-talet uppstod ett antal muslimska furstendömen och stater framför allt i landets östra och sydöstra delar. Först på 1500-talet genomförde den muslimske erövraren Ahmad ibn Ibrahim al-Ghazi ett jihad som fick vittgående konsekvenser. Å andra sidan ledde Menelik II:s erövringar under 1800-talet till att stora områden som uteslutande präglats av islam blev en del av den moderna staten Etiopien. Stora delar av landet inte bara bebos av en muslimsk befolkning utan är även djupt präglade av islam i kulturellt och arkitektoniskt hänseende.

Det är framför allt befolkningen i Harari, Afar, Gurage, Oromo och Somali som är övervägande och delvis helt och hållet muslimsk. I dessa områden, precis som på nästan hela den afrikanska kontinenten, formas islam alltmer av inflytandet från Gulfstaterna och framför allt från Saudiarabien. Med hjälp av ett enormt ekonomiskt bistånd gör man det möjligt att uppföra nya moskéer och radikaliserar dessutom tron i enlighet med de wahabitiska tolkningarna. Under flera decennier omnämndes Etiopien ofta som ett gott exempel på hur de två stora religionerna förmådde leva fredligt sida vid sida, men på senare tid har tyvärr rapporter om våldsamma sammanstötningar och ömsesidiga hatkänslor blivit allt vanligare. Det är ännu inte tal om storskaliga konflikter, men en viss oro är berättigad; och den religionspolitiska anspänning som förekommer i regionen och över hela världen gör heller inte halt vid Etiopiens gränser.

Pentekostala och nypentekostala kyrkor står för den största tillväxten

I fråga om antalet medlemmar spelar de protestantiska kyrkorna fortfarande inte i samma division som den ortodoxa kyrkan eller islam, men deras tillväxt är kraftig. I folkräkningen från år 1994 uppgavs de utgöra 10,1 procent av befolkningen, medan de år 2007 omfattande 18,6 procent. I jämförelse är den katolska andelen av befolkningen mycket liten och ligger alltid under en procent (1994: 0,9 procent, 2007: 0,7 procent).

Men i likhet med läget i det övriga Afrika sker den största tillväxten emellertid inom många mindre, pentekostala och nypentekostala kyrkor. De drar framför allt till sig stadsbor och unga människor. Trots att man i dogmatiskt hänseende står jämförelsevis mycket längre ifrån varandra har de protestantiska kyrkor som befinner sig i mittfåran (mainline churches) en mycket bättre relation till den ortodoxa kyrkan än vad katolikerna har.

Katolikernas ställning är mycket speciell och hänger ihop med islams utbredning. När islam bredde ut sig under 600-talet ledde det till att Etiopiens kyrka och samhälle isolerades alltmer. Etiopien omringades av muslimska eller ”hedniska” samhällen och kunde inte ta del av världskyrkans utvecklingar. Av den anledningen bevarades många uråldriga traditioner och det ledde även till att teologin stagnerade.

1500-talet var en avgörande tid för relationerna mellan kristna och muslimer i Etiopien. Vid denna tid erövrade turkiska muslimer stora delar av Etiopien och förmådde dess invånare att konvertera till islam. Landets kristna härskare vände sig då till Portugal för att få hjälp. Omväxlande angrepp från muslimska trupper och portugisiskt försvarskrig ledde till att många kyrkor och kloster förstördes.

Portugiserna försökte emellertid omvända befolkningen till katolicismen, något som både kejsarhuset och många troende motsatte sig å det kraftigaste. Men i början av 1600-talet lyckades man omvända en av kejsarna till katolicismen och jesuiterna bjöds in till landet.

Slutligen kom emellertid en annan kejsare till makten som från och med 1630 återinsatte den ortodoxa tron och lät bannlysa eller avrätta jesuiterna. I många ortodoxa kyrkor finns målningar som visar hur den ortodoxa kejsaren och prästerskapet med utsträckta armar förvisar jesuiterna från landet.

Den katolska kyrkan uppfattas som historiskt belastad

Trots att dessa händelser ligger över 400 år tillbaka i tiden uppfattas de fortfarande som en stor belastning för katolikerna och deras samhälleliga anseende. Dessa stämningar fick förnyad näring när italienska angripare under Mussolinis ledning gjorde ett nytt invasionsförsök 1936. På grund av sin överlägsna beväpning lyckades man denna gång. Detta följdes av oerhörda grymheter (massakrer, koncentrationsläger).

1800- och 1900-talens katolska mission utgick i första hand från Eritrea och fick därför (och har fortfarande) en tydlig italiensk prägel. Därför likställde många etiopier de fascistiska erövrarna med den katolska kyrkan och det spreds rykten om att Vatikanens myndigheter skulle ha varit i maskopi med Mussolini för att därigenom kunna vinna Etiopien för den katolska missionen.

Men det är inte bara yttre angrepp som gör tillvaron svår för den katolska kyrkan i Etiopien. Där finns även en inre disharmoni som hänger samman med landets ofta omtalade splittring mellan Orienten och Afrika. Den katolske metropoliten i Addis Abeba (sedan 1999 ärkebiskop Berhaneyesus D. Souraphiel) är ledare för den etiopisk-katolska kyrkan som firar sina gudstjänster enligt etiopisk rit och som även omfattar tre eparkier i Eritrea. Kyrkan är unierad med Rom, men ifråga om liturgi och fromhetsliv står den etiopisk-ortodoxa kyrkan nära, med vilken den även delar det liturgiska språket geez.

Dessa katoliker följer i stor utsträckning de många påbuden om fasta och abstinensdagar på samma sätt som de ortodoxa – detta är i varje fall officiellt påbjudet. I ärkestiftet Addis Abeba, och i synnerhet i själva huvudstaden, stöter man ofta på den etiopisk-katolska riten i en något urvattnad form. Detta beror på att kyrkorna inte är särskilt gamla och att de är präglade av den postkonciliära arkitekturen (de har ofta ett fristående altare). På andra platser försöker man i stället utveckla den etiopisk-katolska riten på ett historiskt troget sätt, vilket på intet sätt är allmänt accepterat bland de troende. Det leder alltid till förebråelser om att man försöker förvandla katolikerna till halv-ortodoxa kristna.

Samma spänningar återfinns i den del av den katolska kyrkan som firar mässan enligt den romerska riten. Den är hemmahörande i landets södra delar, det vill säga i de områden som blev en del av Etiopien under Menelik II:s styre, och där utgick man från att den ortodoxa kyrkan inte hade något inflytande. Europeiska missionärer ägnade sig där åt samma typ av missionsarbete som i andra delar av Afrika. I landets södra delar stöter man överallt på de klassiska missionsstationerna med kyrka, skola, hälsovårdsinrättningar och verkstäder.

Där finns också ursprunget till det katolska utbildningsväsendets enastående ställning. De katolska skolorna är inte bara landets mest framgångsrika utan även de mest omtyckta bland landets samtliga befolkningsgrupper, oberoende av religionstillhörighet.

För Etiopiens katoliker är det en mycket (med föga öppenhet) omdiskuterad ödesfråga huruvida dessa områden i framtiden skall underordnas den etiopisk-katolska riten. För ett land vars mentalitet och kultur uppvisar så många inre spänningar och sprickor vore en enig katolsk kyrka, med sina mångahanda kontakter med utlandet och teologiskt lärda, säkerligen en värdefull stabiliserande faktor. Men i stället bidrar hon med sin egen splittring till ett Etiopien som redan har alltför mycket av just detta.

Översättning: Stefan Jarl

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 4/2014.

Marko Kuhn är chefsreferent för Afrika för Katholi­scher Akademische Ausländer Dienst (KAAD) i Bonn. Doktor i religionsvetenskap med en avhandling om African Independent Churches.