Nytt dokument från Kyrkornas världsråd

Signums hemsida presenterades i korthet den 25 september 2013 två nya dokument från Kyrkornas världsråd, det ena från Faith and Order-kommissionen, The Church Towards a Common Vision, och det andra från the Commission for World Mission and Evangelism (CWME), Together Towards Life: Mission and Evangelism in Changing Landscapes. Detta med anledning av att direktorerna för respektive kommission, John Gibaut och Jooseop Keum, gästade Sverige i september förra året för att presentera och introducera samtal om dokumenten.

Den katolska kyrkan är inte medlem i Kyrkornas världsråd men däremot i dessa båda kommissioner inom Kyrkornas världsråd. Influenser från katolska officiella dokument om kyrkan och missionen är därför lätta att upptäcka i de två nya ekumeniska texterna, som antogs av Kyrkornas världsråds Centralkommitté 2012 och blev föremål för ytterligare reflektioner vid Kyrkornas världsråds tionde generalförsamling i Busan, Sydkorea, hösten 2013.

Nu finns båda dokumenten tillgängliga i svensk översättning. Det ena av dem, kyrkodokumentet, som på svenska fått titeln Kyrkan – på väg mot en gemensam vision. Ekumeniskt samtal om kyrkans väsen och uppgift, ska här behandlas något fylligare än vad som var möjligt i hemsidestexten.

Bakgrund

Sveriges kristna råd (SKR) har i samverkan med Svenska kyrkan tagit initiativ till den svenska översättningen. En av anledningarna till den satsningen är säkert att kyrkodokumentet är en uppföljare till ett annat mycket betydelsefullt dokument från Faith and Order, nämligen det så kallade BEM-dokumentet Baptism, Eucharist and Ministry från 1982 (Dop, nattvard, ämbete i den svenska utgåvan), som fick stor spridning och kom att påverka det ekumeniska tänkandet på alla nivåer. Ett exempel på dess betydelse är den ökade samsynen på dopet. I dag erkänner allt fler kyrkor varandras dop. Så kallade omdop har inte upphört helt men förekommer mer sällan. Ett ömsesidigt doperkännande i en högtidlig ceremoni gjordes i Sverige 2007 mellan den katolska kyrkan och Svenska Missionskyrkan (numera en del av Equmeniakyrkan).

BEM-dokumentet gav förutsättningar för en så kallad konvergens om dopet, det vill säga man uttryckte inte en helt enad syn men en strävan mot ett gemensamt mål. Liksom BEM-dokumentet är det aktuella kyrkodokumentet ett konvergensdokument. Avsikten har inte varit att uppnå en konsensus utan man har velat klargöra kyrkornas olika positioner som en utgångspunkt för dialog. Konvergens kan liknas vid linjer som möts om de dras vidare, skriver SKR:s generalsekreterare Karin Wiborn i förordet till den svenska upplagan. Titeln Kyrkan – på väg mot en gemensam vision säger något om vad det handlar om. Förhoppningen är att vad som uppnåddes exempelvis i fråga om synen på dopet genom BEM-dokumentet ska få en motsvarighet i uppfattningarna om kyrkan genom det aktuella dokumentet. BEM-dokumentet och kyrkodokumentet har för övrigt samma status, det vill säga de utgör den högsta rangen av texter från Faith and Order och ska uppfattas som något utöver ett studiematerial.

När BEM-dokumentet utkom lästes det av ekumeniskt engagerade människor på alla nivåer i kyrkorna. (Även den klosterkommunitet där jag ingick studerade dokumentet noga och skickade in sina synpunkter till det katolska stiftet.) En mängd officiella svar med synpunkter från kyrkorna inkom till Faith and Order. Detta visar vilken betydelse den här typen av texter kan få för den fortsatta utvecklingen. I svaren efterlyste man bland annat ett djupare ecklesiologiskt studium, något som man alltså sökt åstadkomma i den aktuella texten, som Faith and Order har arbetat med i mer än 20 år. Man har där tagit hänsyn till svaren på BEM-dokumentet, liksom svaren på de två förberedande studiedokumenten The Nature and Purpose of the Church (1998) samt The Nature and Mission of the Church – A Stage on the Way to a Common Statement (2005). Vidare har man använt de framsteg som uppnåtts i de bilaterala dialoger som haft ”kyrkan” som tema.

När John Gibaut presenterade dokumentet menade han att synen på kyrkan har blivit en ekumenisk huvudfråga. Ecklesiologi, studiet av kyrkan, är en teologisk disciplin, men i någon mening är också varje kristen en sorts ecklesiolog. Alla söker sin modell av kyrkan och alla har idéer eller visioner om hur kyrkan ska vara eller borde vara, förhoppningar som sällan infrias till fullo. Ordet ”kyrka” används av alla, men får olika betydelser i olika konfessionella sammanhang. Det kan också vara tvärtom, att man använder olika termer för att tala om kyrkan men under samtalens gång inser att den grundläggande innebörden är mer likartad än man föreställt sig. Gibaut menade att kristna råd som inte ägnar sig åt vad kyrkan är får problem. Här kan tilläggas att Sveriges kristna råd för några år sedan insåg detta behov att tillsammans studera vad man menar med ”kyrka” och därför tillsatte en arbetsgrupp med representanter för sju olika kyrkosyner inom rådet. Arbetet redovisades 2010 i rapporten Tro – liv – enhet. Om kyrkans identitet och uppgift i Sverige (SKR:s skriftserie nr 13).

I Faith and Order-kommissionen är samtliga etablerade kyrkofamiljer representerade. Texten i dokumentet beskriver därför inte en ecklesiologisk tradition utan avspeglar det som vuxit fram i samtal och studier traditionerna emellan. Detta kan ibland ge ett lite rörigt intryck, somliga tycker si och andra så. Men det kan också ge förnyelse och fördjupning åt reflektionen. Vissa kyrkor finner bekräftelse i texten, medan andra upptäcker aspekter som de kanske försummat och utmanas av.

Texten är försedd med en gedigen notapparat med hänvisningar till de senaste årtiondenas internationella, ekumeniska dokument. Det förhållandevis korta dokumentet på 59 sidor kan därför av den intresserade också läsas som en sorts sammanfattning av ekumeniska överenskommelser fram till i dag. Detta är också en av de tre förhoppningar som uttrycks i inledningen. Där sägs att man hoppas att kyrkodokumentet ska tjäna kyrkorna på tre sätt: 1) genom att ge en sammanfattning av resultaten av de senaste decenniernas ekumeniska dialog kring viktiga ecklesiologiska teman, 2) genom att be kyrkorna ge respons på denna dialog, 3) genom att erbjuda kyrkorna en möjlighet att reflektera över sin egen förståelse av vad Herren vill när det gäller att växa mot större enhet.

Struktur och innehåll

Efter inledningen följer fyra kapitel samt en avslutande konklusion. Det första kapitlet beskriver det nära sambandet mellan kyrka och mission. Kyrkan har sin grund i Guds mission (Missio Dei) och kyrkans enhet har en klar relation till missionsuppdraget. Att man inleder med missionsteologi kan synas förvånande men hänger samman med ett intensivare samarbete mellan Faith and Order och CWME under senare år. Kyrkodokumentet och missionsdokumentet bär därför spår av ömsesidig inspiration. Först i kapitel två behandlas grunden och kännetecknen för kyrkan. Avsnittet har rubriken ”Den treeniga Gudens kyrka”, eftersom all enhet utgår från Treenigheten. Kyrkan som koinonia (gemenskap i fördjupad mening) är ett centralt tema i kapitlet. Det kan noteras att plats även beretts åt jungfru Maria, Guds moder, i en paragraf (15). Med hänvisning till ett tidigare Faith and Order-dokument sägs att ”Maria är ett viktigt exempel för alla som fullt ut vill förstå dimensionerna i den kristna gemenskapens liv”. I kapitel tre är temat kyrkan som ett pilgrimsfolk på väg mot Guds rike (”redan nu men ännu inte”). Här behandlas några ecklesiologiska frågor som vållat splittring i det förflutna (till exempel sakrament, ämbete med mera). Man redovisar att utvecklingen går mot ökad samsyn och klargör på vilka punkter det behövs fortsatt arbete. Det fjärde kapitlet har rubriken ”Kyrkan: I och för världen” och återknyter sålunda till missionsperspektivet i kapitel ett. Här handlar det om kyrkan som tecken på Guds rike i konkreta samhällsfrågor (etik, religiös pluralism med mera). I slutsatserna återkommer man till koinonia som den heliga Treenighetens gemenskap, där enheten framträder på tre sätt i relation till varandra: enhet i tro, enhet i det sakramentala livet och enhet i tjänst.

Insprängda i texten finns 13 gråfärgade reflektionsrutor där läsaren inbjuds att tänka ett varv till kring några av frågorna. Dessa rutor, där teologernas interna samtal kan anas, stimulerar till omvändelse och nytänkande. Ett sådant exempel är rutan om auktoritet (s. 45). I alla kyrkor utövas någon form av auktoritet. Skulle det vara möjligt att komma fram till en ekumenisk samsyn kring hur god auktoritet kan kännas igen och utövas?

En av avsikterna med dokumentet är alltså att kyrkor och andra organisationer ska ges tillfälle att reagera på texten. För att underlätta responsen har fem korta frågor ställts i inledningen. En intressant sådan fråga är: ”Vilken anpassning eller förnyelse utmanas er kyrka att arbeta för utifrån denna text?” (s. 11).

Några kommentarer

Helhetsintrycket är att den kristna enhetstanken lyfts fram mycket tydligt i dokumentet. Ekumenik handlar ju inte bara om att kyrkor gör saker och ting tillsammans, vilket är gott och väl, utan vilar på och utgår ifrån en djupare grund, Treenigheten själv. Det är också denna teologi om enhet som ger motivation för ett ekumeniskt engagemang. Man väjer inte för termen ”synlig enhet”, som behandlas ett flertal gånger i texten. Ett av de mest centrala avsnitten anser jag vara avslutningen på kapitel ett, ”Vikten av enhet” (s. 16 f.). Där sägs i § 9: ”Synlig enhet kräver att kyrkorna förmår känna igen den äkta närvaron hos varandra av vad den Niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen (381) kallar ’en enda, helig katolsk och apostolisk kyrka’.” Ett sådant igenkännande torde kräva olika slags omvändelser hos samtliga. Vidare sägs i § 10: ”För närvarande identifierar några Kristi kyrka uteslutande med den egna gemenskapen, medan andra kan erkänna en verklig, men ofullständig närvaro av de element som utgör kyrkan hos andra kyrkor än den egna.” I den påföljande reflektionsrutan påminns om hur Kyrkornas världsråd alltsedan Torontoförklaringen från 1950 utmanat kyrkorna att ”erkänna att medlemskapet i Kristi kyrka inkluderar mer än medlemskapet i den egna kyrkan”. Sedan dess har ömsesidig respekt kyrkorna emellan ökat och på olika vis främjats men fortfarande kvarstår avgörande skillnader. Dessa måste mötas gemensamt, till exempel via reflektion över frågorna som ställs i rutan: ”Hur identifierar vi den kyrka som i trosbekännelsen benämns en enda, helig, katolsk och apostolisk?” ”Vad är Guds vilja med denna kyrkas enhet?” ”Vad behöver vi göra för att omsätta Guds vilja i praktiken?”

Allra först i dokumentets inledning hänvisas till Herrens bön, där alla kristna dagligen ber ”Ske din vilja”. Enligt Johannesevangeliet bad Jesus själv till Fadern att hans lärjungar skulle vara ett för att världen ska tro (Joh 17:21). Därav följer att den som ber Herrens bön också helhjärtat måste omfatta hans vilja till och gåva om enhet. Kyrkosplittringen står i motsats till denna enhet och ”måste övervinnas genom Andens gåvor tro, hopp och kärlek, så att söndring och utanförskap inte får sista ordet”, som det sägs i § 22. Här kan även erinras om Charta Oecumenica § 1, med den starka uppmaningen ”Detta får vi inte förlika oss med” när det gäller hindren för den synliga enheten.

Något som man av förklarliga skäl inte gått närmare in på i kyrkodokumentet är de stora förändringar som skett såväl i ekumeniken som i samhället sedan BEM-dokumentet kom 1982. Frågan om hur kyrkodokumentet kommer att tas emot är relaterad till dessa förändringar. Här kan bara antydningsvis nämnas något kortfattat om ekumenikens ändrade förhållanden och villkor. I början av 1980-talet blomstrade ekumeniken både teologiskt och praktiskt i kristnas ömsesidiga, förväntansfulla möten. Förhoppningar om snar synlig enhet fanns på många håll. När dessa förväntningar inte infriades i den takt man tänkt sig, dalade entusiasmen. Vissa uppehöll en sorts artighetsekumenik, till exempel i den årliga böneveckan för kristen enhet i januari, men i praktiken blev den egna gemenskapen fullt tillräcklig. Kyrkorna som institutioner var också tröga när det gällde att ta till sig teologernas framsteg (så kallad reception). Därtill kom så småningom en ekonomisk kris som även drabbade de ekumeniska organisationerna i form av minskade resurser. Den globala kyrkogeografin förändrades på så vis att en mängd nya kyrkor (emerging churches) uppstod utan någon relation till de existerande kyrkofamiljerna och utan något intresse för ekumenik. Flertalet av ekumenikens stora teologer har nu avlidit och det finns inte många efterföljare. Det har visat sig svårt att engagera unga kristna i strukturerat ekumeniskt arbete, eftersom dessa rör sig mellan kyrkorna obehindrat och har svårt att förstå sig på behovet av ekumenik.

Kyrkorna har närmat sig varandra i exempelvis bilaterala dialoger men också glidit ifrån varandra på andra plan, till exempel i etiska frågor och moraliska värderingar (jfr s. 52 f.) Dessa hör samman med samhällsutvecklingen och vetenskapliga framsteg inom medicin och biologi. För att kunna relatera till dessa nya frågor behövs mer satsning på kristen antropologi (gärna ekumeniskt). Kyrkorna intar olika positioner i förhållande till dessa nya utmaningar. Frågan är huruvida de olika ställningstagandena är kyrkosplittrande eller inte.

Dessa förändrade villkor är nedslående men dock inte helt avgörande för den fortsatta pilgrimsvandringen mot enhet. Enheten är inbyggd i den kristna tron. Ingen människa kan vara sig själv nog, inte heller kyrkor. Kristna kommer alltid att söka enheten, därför att Jesus har bett om den och därför att Gud själv är en, men vi vet inget konkret om vägarna dit. Man kan också här erinra sig ett uttalande av en av de katolska pionjärerna inom ekumeniken, den franske dominikanen René Beaupère, som sagt att den synliga enhet som Gud kommer att förverkliga någon gång – vi vet inte när – kommer att se helt annorlunda ut än någon av våra i dag existerande kyrkor.

Det är gott att Faith and Order efter alla år av idogt arbete lyckats få fram ett dokument där grunderna för enheten framgår så klart. Nu kan man bara hoppas att den svenska översättningen ska bli spridd och läst samt att kyrkorna i Sverige ska kunna bidra med användbara svar till Faith and Order.

Kyrkan – på väg mot en gemensam vision. Ekumeniskt samtal om kyrkans väsen och uppgift. (Sveriges kristna råds skriftserie nr 21), Bromma 2014. 59 s.
Dokumentet kan även laddas ner från SKR:s hemsida: www.skr.org.

Katrin åmell är dominikansyster, teol.dr i missionsvetenskap och har tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.