Myten om den isolerade munken i öknen

Under åren 2009–2015 pågick vid Lunds universitet ett omfattande forskningsprogram med namnet Det tidiga klosterväsendet och den antika bildningen. Programmet ville ta tillvara och utveckla den kompetens beträffande fornkyrkan som under ett par decennier utbildats främst i Lund, men också på ett par punkter öppna för en ny förståelse av ett av de viktigaste inslagen i senantikens religiösa liv: den monastiska rörelsen. Denna skrift är en sammanfattning av vad man kommit fram till och den är författad av projektledaren Samuel Rubenson, professor i kyrkohistoria. Den sammanfattar resultatet i åtskilliga avhandlingar, monografier och artiklar, alla upptagna i den avslutande litteraturförteckningen.

Forskningsprogrammet har haft två utgångspunkter. Först den paradoxen att det klosterväsende som är en så omistlig del i vår bildningshistoria har haft sin utgångspunkt i en rörelse som är förbunden med att vända civilisationen ryggen, att gå ut i öknen och avstå från allt vad bildning heter. Det är ju den bild som i det väsentliga förmedlas av ökenfädernas tänkespråk, den samling av aforismer och anekdoter som har spelat en så stor roll och som finns i olika versioner. De har översatts till många språk, till, svenska redan före år 1400.

Den andra utgångspunkten bygger på ett faktum som sedan länge varit känt: de första kristna byggde inte upp ett alternativt skolväsende. Man använde sig av de existerande skolorna med läroplaner som var helt präglade av texter, vilkas innehåll till stor del utgjordes av hedniska myter – till exempel Homeros – och filosofi – till exempel Platon. Det bör observeras att ”skola” i antiken inte var en byggnad eller en institution, det var en person. Eleverna samlades runt läraren och fick så ta del av undervisningen.

På båda dessa punkter har forskningsprogrammet lett till en omorientering, som inte kan sägas vara annat än helt nydanande. För att citera Rubenson: ”Bilden av den obildade munken som inspirerad av bibelord lämnar allt och ger sig ensam ut i öknen för att slåss mot sina inre demoner, har visat sig vara en litterär fiktion.” Man har tidigare läst skildringar av det tidiga munklivet på ett okritiskt sätt och där sökt finna det enkla, det orörda och ursprungliga. Men de tidiga klostren var nära relaterade till städerna och redan från början härdar för en boklig bildning. Här har arkeologin också kunnat lämna stöd åt den förändrade bilden.

När det gäller skolan är det tydligt att den monastiska rörelsen stod i nära kontakt med det antika skolväsendet. Den teologi som inspirerade asketerna var i hög grad en syntes av det antika bildningsidealet och de bibliska texterna. I och för sig har denna tanke framförts tidigare av Samuel Rubenson i hans doktorsavhandling, med dess ingående analys av Antonios brev, men här underbyggs den väsentligt. Det är också tänkvärt att vi på denna punkt har en obruten kontinuitet fram till vår egen tid. De koptiska klostren fäster alltjämt stor vikt vid bildning i dess akademiska form.

Det finns mycket annat att säga om vad detta forskningsprojekt har åstadkommit. Nämnas bör dock den databas som har byggts upp kring ökenfädernas tänkespråk. Där finns för närvarande 6 030 tänkespråk registrerade, fördelade på nio olika samlingar. Om någon brist skall nämnas, så är det att den samtida judendomens motsvarande inriktning på studium och skolor inte har belysts, vilket kunde ha lett till en intressant profilering. Men inte ens ett stort forskningsprogram kan få rum med allt.

Denna slutrapport är synnerligen läsvärd. Den är också – vilket inte alltid är fallet – lättläst och förutsätter inga specialkunskaper om fornkyrkan. Dessutom är den illustrerad på ett sätt som dokumenterar arbetet i dess olika faser.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.