Nådens grova hand

Naturen finns där utan oss, men människans landskap skapas av människans blick. Utan konstnärernas ögon skulle vi inte se skönheten hos Bohusläns klippor eller det öländska alvaret. Helmer Osslund har ”gjort” det Norrland vi älskar – skog och sjöar och blånande höjder. Språket kan ha samma roll. Vad vore Stockholms skärgård utan Strindberg?

Vi har länge haft litterära provinser, de består till lika delar av landskap och språk. Den mest seglivade är kanske Värmland från Lagerlöf till Tunström, och den nyaste är Västerbotten. En förbluffande stor grupp författare kommer från ett litet område i Västerbottens inland, och den främste av dem är kanske Torgny Lindgren. Ur hans stil – arkaiskt biblisk och lätt dialektal – växer landskap och människor utan att han egentligen ägnar sig åt utförliga beskrivningar av natur och individer. Inte heller återger han sina personers tankar och känslor. Han upptecknar deras tal och handlingar, och därur växer deras gåtfulla storhet och mångtydighet. Berättelsens blick och konstnärens stil skapar världen.

En målning av Helmer Osslund finns på omslaget till Torgny Lindgrens nya roman Pölsan. Kontrasten mellan det romantiska landskapet och det prosaiska ordet ”pölsan”, ett ord underifrån, ger en ironisk tvetydighet åt boken redan i dess yttre form. Men pölsan är inte vad den synes vara, landskapet är ett annat än det förväntade. Likväl är allt hemtamt och tryggt – i den mån trygghet överhuvud kan tänkas i denna diktade värld – för den som vistats en del i Torgny Lindgrens diktade världar.

Det är sent 40-tal. Lungsoten galopperar. Läraren Lars Högström har fått sjukdomen genom att dia en trollko men har på ett mirakulöst sätt blivit immun mot den. Han söker sig till de byar i inlandet där tuberkulosen härjar som värst för att sprida denna sin immunitet till folket. Han möter den tyske textilhandlaren Robert Maser vars varulager är lika tvivelaktigt som hans identitet. Hans kristidskläder faller sönder, kanske är han egentligen den nazistiske krigsförbrytaren Martin Bormann på väg mot den slutliga rättvisan. Läsaren vet ju att det inte är Bormann – han dog utanför bunkern i Berlin 1945 – och den rättvisa som skipas i romanens slut blir en av dess större gåtor.

De båda männen finner varandra i musiken men också i en annan passion. De drabbas av en stark kärlek till pölsan. Den smälter på deras tungor, den förför dem, den tar makten över deras sinnen och tankar. Tillsammans börjar de söka efter den ultimata pölsan. Slutmålet är en kokbok, de är något slags spioner åt en Michelin-guide över det folkliga kosthållet.

Som så ofta hos Torgny Lindgren suddas gränsen mellan sak och person ut. Männi-skan blir ett med sitt begär. Möjligen är detta ett mycket farligt tillstånd. Här mynnar männens sökande ut i en magnifik rituell scen, där pölsan kokas utomhus i en tvättgryta under tre dagar och där bådas liv når sina slutpunkter.

Allt detta berättas av en radskrivare och notistillverkare för tidningen inne i Skellefteå. Mitt i en notis om det stora pölsakoket blir han avskedad och förbjuden att någonsin skriva mer eftersom allt det han levererat visat sig vara lögn och förbannad dikt. Mycket senare, när han är 107 år gammal och överlevt sin ålderdom – nya visdomständer och nytt hår växer fram – hävs förbudet och notisen växer till den roman vi läser. På så sätt är boken också en metatext som handlar om fiktionens annorlunda sanningskriterier. Lögnen är den högsta formen av sanning.

Burlesken är aldrig långt borta men inte heller allvaret. Om nu inte ordet ”skröna” vore så fånigt att det borde avföras ur ordboken skulle man kunna använda det här, gärna i pluralis. Man borde kanske prova termen ”myt” istället. Texten förfasar sig inte, höjer heller ingenting till skyarna. Den är inte moraliskt neutral, men den konstaterar att allt finns, att allt måste få finnas i ”nådens grova hand”. Mångtydiga och goda berättelser är osannolika i en värld där de moraliska värdena är strikt och entydigt fördelade. Moraliteten är en för Torgny Lindgren främmande genre; jag kan tänka mig att han finner Kristens resa vara en av de vedervärdigaste böcker som skrivits. Den goda moralen hör kanske inte hemma i konsten.

Den behavioristiska psykologin brukar ibland beskriva det mänskliga psyket som en svart låda. Man studerar stimuli på väg in i denna låda och responser på väg ut, men om själva lådans innehåll kan man inte säga något med bestämdhet. Torgny Lindgren är långtifrån behaviorist, men han går som sagt nästan aldrig in i människors inre, han stannar vid deras åtbörder och ord – det räcker långt för att ge bilden av människan som ett gåtfullt och sammansatt väsen. Kanske är detta förfarande också en gärd av respekt för individen. ”För sitt inre får man alltid skämmas”, säger en av personerna i Pölsan. Vad dessa människor än tar sig för, vilka underliga passioner som än bosätter sig i dem, månar texten om deras integritet. Farsen flyter in i och förblandas med helgonlegenden, men stilen räddar alltid människorna ur genrernas förväntningar. Språket upprättar människan.