Nordiska folkkyrkor – uppbrott eller stagnation?

Boken Nordiske folkekirker i opbrud. National identitet og international nyorientering efter 1945 innehåller inte något kritiskt resonemang om folkkyrkotanken utan framstår snarare som ett försök att presentera ett slags nordisk kyrkohistoria om tiden efter andra världskriget med tyngdpunkt på utvecklingen inom de lutherska folkkyrkorna. Bidragen har kommit till inom ramen för ett omfattande gemensamt nordiskt forskningsprojekt med så många som 35 deltagande författare vilka nästan uteslutande är lutheraner. Innehållsmässigt fokuserar man följande sju ämnesområden: verklighetsbilder efter andra världskriget och kyrkornas respons på dessa, folkkyrkornas hjälpverksamhet, folkkyrkans organisation och de politiska partierna, den så kallade väckelsetraditionen i en sekulariserad tid, förhållandet mellan kyrka och skola, folkkyrkornas ekumeniska och internationella engagemang samt den teologiska utvecklingen inom folkkyrkan. I anslutning till vart och ett av dessa ämnesområden presenteras i stort sett bidrag av forskare från alla de fem nordiska länderna. Boken innehåller också ett inslag från Fär-öarna. Beträffande forskningsprojektets metodiska ramar och innehållsliga avgränsningar hänvisas för övrigt till en intressant inledningsartikel av projektets koordinator och bokens redaktör, kyrkohistorikern Jens Holger Schjørring vid Aarhus universitet.

Inom ramen för en så kort anmälan som denna skulle det vara närmast omöjligt att kommentera enskildheter i de omkring 40 bidrag som boken omfattar. Personligen har jag haft ett speciellt utbyte av artiklarna om folkkyrkornas organisation och de partipolitiska strukturerna – som bland annat visar att folkkyrkotanken på nordisk botten ingått en massiv symbios med statskyrkosystemet. Det är likaledes spännande att läsa om den centrala roll som kyrkorna faktiskt spelade i det nationella återuppbyggandet efter andra världskriget och hur erfarenheterna från kriget präglade i synnerhet 1950-talets nordiska kyrkoliv. I artiklarna om den ekumeniska utvecklingen får man ett ganska klart intryck av att ekumenik i folkkyrkligt perspektiv var något som man i huvudsak bedrev utomlands. Kyrkorna deltog med stort engagemang i det internationella ekumeniska arbetet i anslutning till Lutherska världsförbundet och Kyrkornas världsråd, men lade oftast en begränsad vikt vid den nationella ekumeniken. För övrigt förbigås Borgå-överenskommelsen från 1992 och det som föregick denna i form av kontakter med Church of England i stort sett med tystnad – något som i vart fall denne läsare finner ganska anmärkningsvärt. Det kan också påpekas att de nordiska missionsrörelserna spelar en ganska perifer roll i framställningen. Sammanfattningsvis innehåller boken bidrag av växlande kvalitet. Som helhet förmår den likväl att ge en viktig inblick i de nordiska folkkyrkornas situation under tiden efter andra världskriget.

En bok som denna kan naturligtvis inte täcka alla områden som skulle kunna vara relevanta. Samtidigt finns det en hel del infallsvinklar som i bästa fall bara antyds i bokens bidrag, men som enligt min uppfattning är avgörande för att man skall kunna förstå utvecklingen inom den säregna nor-diska folkkyrkligheten. Här syftar jag bland annat på följande frågor: Även om det tveklöst är historiskt motiverat att skilja mellan en så kallad östlig svensk-finsk tradition och de ”västnordiska” folkkyrkorna i Danmark, Norge och Island, utifrån olika sätt som reformationen genomfördes på och kom att prägla respektive land, finns det enligt min mening mycket som tyder på att denna indelning idag håller på att ersättas av en annan gränsdragning – nämligen kyrkornas öppenhet eller slutenhet gentemot ekumeniska impulser och deras vilja att lära av andra. Att Danmark och Norge ju också härvidlag framstår som de mest ”bakåtsträvande” är en annan sak.

Därtill skulle det ha varit intressant med ett mer kritiskt resonemang om huruvida det klart internationella medvetande som präglade de nordiska folkkyrkorna vid tiden efter andra världskriget fortfarande utgör ett centralt inslag i dessa kyrkors liv – eller om fokuseringen på det ”folkliga” lett till en ökad lokal och nationell förskansning. (I Norge har man nyligen begärt utträde ur Nordiska ekumeniska rådet och i Danmark verkar den kyrkliga nationalismen fortfarande vara legio.) Man frågar sig dessutom om det kan finnas paralleller mellan folkkyrkligheten och den populistiskt färgade politiska ”folkligheten” – med dess nationella förskansning.

En tredje problemställning som i stort sett lyser med sin frånvaro i boken är frågan om folkkyrkotankens ekumeniska implikationer. Vad har den för effekt på den ekumeniska medvetenheten och öppenheten då konfessionella – till och med klart denominationella – folkkyrkor påtar sig ett ansvar för att vara kyrka för ett helt folk? Hur stora möjligheter ger det andra kyrkor att kunna inta sin plats i det offentliga rummet?

Enskilda artiklar i boken antyder att så som folkkyrkotanken utvecklades från den sista hälften av 1940-talet kom den att präglas starkt av kyrkornas vilja att ta ansvar för att delta i det nationella återuppbyggnadsarbetet efter kriget. Men vad händer – eller borde hända – med denna tanke när kyrkorna förlorar sin nationsuppbyggande betydelse? Kan de förbli ”folkkyrkor” när de spelar en allt mer perifer roll både på det politiskt-nationella planet och i folks liv? Befinner man sig inte då farligt nära det lätt patetiska: ”folkkyrkor utan folk”?

I vilken omfattning kan vi verkligen tala om en positiv ”teologisk utveckling” inom folkkyrkligheten? Befinner vi oss inte här snarare i den form av stagnation som tycks vara nästan ofrånkomlig, när man bara satsar på att envist hålla fast vid förlorade positioner? Inte minst i förhållande till ecklesiologin kännetecknas den nordiska folkkyrkligheten idag mest av sina ”reaktionära” drag – ofta kombinerat med teologiska egenheter. Detta är fallet när man på norskt håll glatt förväxlar det attribut för kyrkan i den nicenska trosbekännelsen som lyder ”katolsk” med en föreställning om att kyrkan är kallad att vara det man betecknar som en helig och helt ”vanlig kyrka” – det vill säga en kyrka som aldrig vågar utmana populus.

Nu har jag redan påpekat att den föreliggande boken snarare skall uppfattas som en kyrkohistorisk framställning än som en diskussion om folkkyrkofrågan. Men den hand-lar lika fullt om de nordiska folkkyrkornas utveckling. Och min fråga gäller om det över huvud taget är möjligt – också utifrån ett historiskt perspektiv – att värdera denna utveckling på ett meningsfullt sätt, när de kritiska infallsvinklar som jag ovan försökt antyda antingen tonas ned eller inte blir föremål för en mer systematisk diskussion. Själv tenderar jag helt klart att svara nekande på denna fråga. Det betyder inte att denna bok är ointressant. Den innehåller tvärt emot väldigt mycket nyttigt material ur den nordiska kyrkohistorien efter andra världskriget. Men jag saknar ofta de systematiska och kritiskt analytiska greppen. Vissa ansatser finns visserligen i något bidrag och i redaktörens efterskrift. Jag tror ändå att boken skulle ha tjänat på en mer omfattande analytisk behandling av det material som presenteras. När en sådan kritisk analys saknas föreligger också faran för att boken – trots dess förtjänster – bara kommer att utgöra ännu ett inslag i den ändlösa raden av okritiska lovsånger till folkkyrkotanken. På sådana är vi mer än tillräckligt mätta inom den nordiska lutherdomen.

Och slutligen: En sådan kritisk belysning förutsätter att också folk som tillhör andra kyrkliga traditioner – och som därmed inte utan vidare bekänner sig till vår nog så speciella version av ”den heliga och helt vanliga kyrkan” – inbjudes till att delta i vårt arbete på detta område. Tiden borde därför vara mogen för att vi får ett omfattande forskningsprojekt om den nordiska folkkyrkligheten i regi av icke-lutheraner. Enligt min mening skulle det vara oerhört nyttigt och intressant att få en inblick i hur den massivt folkkyrkliga hegemonin faktiskt uppfattas – både historiskt och aktuellt – av medlemmar i våra nordiska systerkyrkor.

Översättning: Anna Maria Hodacs