Munkarnas land – buddhismen i förändringens Thaila

Över 90 procent av Thailands befolkning är buddhister och det är det buddhistiska munkväsendet som är den religiösa kraft som präglar landet. Men även buddhismen i Thailand måste förhålla sig till den samhälleliga omvandlingsprocess som sker i landet. Många munkar har på grund av sin livsstil fått feta rubriker medan andra kloster och munkar samtidigt försöker att utveckla sociala reformer med impulser från den buddhistiska traditionen.

Utländska besökare som för första gången kommer till Thailand möter på många ställen buddhismen, när de kommer i kontakt med de många buddhistiska templen, där munkarna i den tidiga morgonstunden börjar sin dagliga tiggarrunda. Befolkningen hyser alldeles tydligt en självklar tilltro till Buddha och hans lära. Theravadabuddhismen, det vill säga buddhismen av den ”gamla skolan” och Thailand hör ihop. Statistik från det ministerium till vilket religionen hör, räknar antalet buddhister till 93 procent av 63 miljoner invånare; muslimerna utgör 5,3 procent och de kristna 1,6 procent; 0,4 procent är hinduer. Uppgifterna härrör från 1998.

För den manliga delen av landets ungdomar var det länge tradition att tillbringa åtminstone en viss tid som munk. Under de senaste decennierna har andelen ungdomar som tar detta steg kontinuerligt minskat. Detta har inte bara med den fortgående sekulariseringen att göra, utan beror också på att möjligheten att få utbildning i de sekulära skolorna ökat. Därför har klostrens roll i det allmänna utbildningsväsendet och inte bara i det religiösa livets skolning radikalt förändrats. Men det är fortfarande förhållandevis många som efter en tids novitiat väljer munkkallelsen för gott. Trots detta har andelen munkar i förhållande till befolkningen ändå minskat under de senaste decennierna. 1927 var 1,7 procent munkar. 1998 uppgick siffran till 0,43 procent, vilket innebär att det då fanns 267 300 munkar som avlagt eviga löften.

Buddhismen kommer till tals i det offentliga samtalet i de moderna massmedierna. Det finns munkar som i tidningar och tidskrifter regelbundet uttalar sig i religiösa och etiska frågor och frågor som rör uppfostran och andra områden i livet. I TV kan man se munkar som förrättar religiösa ceremonier, predikar Buddhas lära och ger råd i existentiella frågor. Uppmärksamhet ägnas också alltid åt munkinvigningsriter, då unga män för några månader, ett år eller hela livet ikläds sin speciella dräkt och avlägger sina högtidliga löften som innebär att de tar sin tillflykt till Buddhas trefaldiga klenod, till hans lära (dhamma/dharma) och munkförsamlingen (sangha).

De buddhistiska klostren spelar alltjämt en viktig religiös och social roll, mindre i städerna än i byarna på landsbygden. Vid sidan om sin rent religiösa betydelse, att vara kultplats för Buddha och centrum för meditation och trosundervisning, är klostren också samlingsplatser, sjukvårdsinrättningar, ålderdomshem och tillflyktsorter för de fattiga, härbärgen och informationscentra. Vid de flesta privata och offentliga högtider och fester är munkars närvaro och välsignelser obligatoriska.

Ett utmärkande drag för buddhismen i Thailand är en överraskande symbios mellan den traditionella buddhismen av Theravadaskolan och den gamla lokala folkfromheten. Det förekommer former av synkretism mellan ortodox buddhistisk tro och thailändska sedvänjor med sin rot i folkreligiositeten. Till exempel betraktas det som riskabelt att urinera i närheten av ett tempel eller att hugga ner ett träd utan att först ha talat om avsikten för den lokala ”anden” (på thailändska phi) och försäkrat sig om tillåtelse. Den som besökt Thailand vet hur många små härbärgen och tempel som finns överallt där dagligen offer i form av frukt och rökelse frambärs.

Männen har, som de alltid haft, tillträde till sangha och munklivet enligt de buddhistiska traditionerna, men kvinnorna har det inte längre. Den nunnetradition som under historiens lopp funnits i Theravadabuddhismen är bruten och den kan enligt sanghas högsta råd, som beslutar i lärofrågor, inte återupptas. Men för kvinnor och flickor finns sedan några år möjlighet att få undervisning i den buddhistiska tron och i meditationsteknik i munkkloster. Många kvinnor betraktar detta som alltför patriar-kalt och föga anpassat till deras aktuella behov.

På senare år har det uppstått klosterliknande gemenskaper för kvinnor. I vita kläder och med rakade huvuden – som här, liksom i andra buddhistiska länder, är ett tecken på deras brott med världen – lever de tillsammans. Av det manliga monastiska etablissemanget i Thailand an-ses de bara tillhöra lekfolket och har ingen ställning som vigda nunnor. Men dessa lever trots allt ett monastiskt liv som de låter flickor och kvinnor delta i och de undervisar dem i meditation och i andra former av religiöst liv. Vissa ägnar sig åt undervisning och andra åt olika medier eller sociala uppgifter som till exempel vård av aidssjuka.

Trots att buddhismen fortfarande har stor betydelse ökar de kritiska röster som frånkänner den thailändska buddhismen dess kapacitet att ge adekvata svar på den moderna tidens utmaningar. Ledarna för munkväsendet anklagas för att ha missförstått theravadabuddhismens särart som ”den gamla läran”, att de förväxlar trohet mot traditionen med halsstarrighet och stelhet och spjärnar mot all förändring.

I den thailändska theravadabuddhismen fortlever övertygelsen att det uteslutande är troheten mot den ordensregel som munkarna lever efter och traderar som kan garantera att Buddhas lära bevaras. Principiellt innebär det att i de tidiga skrifterna, såsom de bevarats i Palikanon, har allt ”gott” och ”definitivt” som rör Buddhas lära redan sagts.

Allt som Buddha själv förordnat och bestämt måste stå fast och får under inga omständigheter förändras. Medan befolkningens bildningsnivå i allmänhet kontinuerligt stigit har de flesta munkar, till och med de som innehar ledande befattningar i klostren, oftast en knapphändig skolutbildning som inte omfattar mer än grundskoleexamen eller fyra års utbildning.

En kreativ utveckling av den buddhistiska traditionen

Gemene man uppfattar buddhismen som en världsfrånvänd religion som tar fasta på människans befrielse från insnärjandet i hennes karma och som befattar sig mindre med att förändra livsvillkoren för att genom socialt engagemang skapa social rättvisa. I Thailand har den buddhistiska sangha tidigare inte varit någon faktor att räkna med när det gällt att driva samhällsförändringar. Men sedan några decennier tillbaka existerar en stark motrörelse, som sökt sig tillbaka till de gamla buddhistiska idealen för samhällsinsatser. Man har upptäckt eller återupptäckt detta engagemang som kongenialt med Buddhas lära och dragit relevanta praktiska konsekvenser därav.

Av avgörande betydelse för sådana impulser att gå tillbaka och erinra sig den ursprungliga buddhistiska traditionen är ett allt mer omfattande världsvitt idéutbyte. Här kan inte förnekas att inte minst kristna föreställningar och praktiska exempel spelat en stor roll. En förgrundsfigur för den buddhistiska reformrörelsen i Thailand är Ajahn Buddhadasa Bhikkhu (1906–1993). Han var en autodidakt som visserligen kunde den ursprungliga traditionen utan och innan men som genom originellt tänkande ledde den in i nya banor.

Inom buddhismen i Thailand gällde han på grund av sina reformatoriska idéer som en outsider, för att inte säga heretiker, men med sin stora karisma, sina många tal och publikationer påverkade han en hel generation intellektuella och lekfolk som intresserade sig för att reformera buddhismen och inrikta den mot att engagera sig socialt. I sitt kloster ”Befrielsens trädgård” (Wat Suan Mokh) i Surat Thani försökte Buddhadasa att utveckla en buddhistisk form av socialism, som han kallade ”dhammasocialism”, för att klargöra att Buddhas lära (dhamma eller dharma) alltigenom hade sociala, ekonomiska och politiska dimensioner. Den socialism som Buddhadasa propagerade för hade inget eller litet gemensamt med en kommunistiskt präglad modell där klasskampen är utgångspunkt. Vad som menas med ”dhammasocialism” är en principiell inställning där man har siktet inställt på solidaritet och människors ömsesidiga beroende av varandra och av naturen och alltid prioriterar den enskilde. Här kommer buddhismens etiska principer till hjälp som tyglar egoism och förhindrar att andra utsugs av egoistiska motiv.

Buddhadasas idéer uppmärksammades och omsattes av Sulak Sivaraksa (f. 1933). Denne levde som munk i sin ungdom men fick sin akademiska utbildning med kristen inriktning i Thailand och i England. Med sin tidskrift The Social Science Review som han grundade 1961 fick han stort inflytande över de reformsträvanden som uppbars av intellektuella och studenter. 1973 tillhörde Sivaraksa grundarna till Asian Cultural Forum on Development med säte i Bangkok. Detta forum leder en samarbetsorganisation med medlemmar från olika religioner som vill främja en interreligiös utveckling. I detta interreligiösa sammanhang har buddhistiska munkar från Thailand sänts för att studera samhällsfrågor i teori och praktik exempelvis till Sri Lanka.

I Thailand finns sedan 1980 en thailändsk interreligiös kommission för utveckling som engagerar religiösa personer i socialt arbete, framför allt buddhister och kristna. 1985 startade Sulak Sivaraksa tidskriften Seeds of Peace som behandlar utvecklingsfrågor utifrån ett interreligiöst perspektiv. På grund av sina reformvänliga idéer har han åtskilliga gånger utsatts för förföljelse av politiker och militär i sitt land och fängslats och dömts.

Tillsammans med andra reformvänliga rörelser i Sydostasien grundade han tillsammans med den vietnamesiske buddhisten Thich Nhat Hanh år 1989 en internationell buddhistisk rörelse, International Network of Engaged Buddhists, som engagerar sig i samhällsfrågor. De fem etiska riktlinjerna i buddhismen (pancasila) – inte döda, inte stjäla, inte begå sexuella brott, inte ljuga och inte använda berusningsmedel – har enligt denna rörelse förutom för individen också konsekvenser för samhället. I meditationen omfattas och genomtränges hela verkligheten – en verklighet som omfattar frågor som rör individen men också orättvisor och problem i samhället.

Ett nytt slags klosterliv

Inte bara de grupper som räknas till en reformbenägen buddhism utmärker sig för ett socialt engagemang, utan också många buddhistiska kloster och enskilda som räknas som mainstream. En viktig angelägenhet är vården av aidssjuka. Deras antal ökar starkt i Thailand. Ofta med impulser från kristna har en rad buddhistiska kloster börjat med att ta sig an aidssjuka och hjälpa dem på deras lidandes väg till döden. Ett annat problemområde i det thailändska samhället är drogmissbruket. Även här finns buddhistiska grupper som tar sig an narkomaner och hjälper dem att få medicinsk behandling men som ofta också vägleder dem genom olika typer av meditation och spiritualitet och på så sätt försöker visa en väg till drogfrihet.

Tamkrabokklostret, som ligger ungefär 140 kilometer norr om Bangkok, har till exempel en webbsida som bjuder in narkomaner att pröva en form av avgiftning i klostret. Den är baserad på örtmediciner och bygger på en buddhistisk trosuppfattning men är öppen för alla, oberoende av religiös övertygelse.

Ett i hela landet känt initiativ, när Asienkrisen befann sig på sin höjdpunkt, är det upprop av den mer än 80 år gamle munken Phra Maha Bua som tillhör ett kloster i provinsen Udon Thami, som uppmanade thailändarna att bidra med pengar i utländska valutor och guld för att hjälpa till med avbetalningen på utlandsskulden. Detta upprop mottogs med en förvånansvärd respons av thailändare från alla samhällsklasser och inbringade nästan 5 miljoner USD och 1 500 kilo guld.

Denna aktion visar att befolkningen fortfarande hellre anförtror sina pengar åt en högvördig buddhistisk munk än åt politikerna som oftast anses korrumperade. Även andra kloster tog initiativ för att hjälpa människor som råkat i ekonomiskt nödläge under Asienkrisen. Detta gällde mestadels sådana tempel som tidigare profiterat minst på den ekonomiska boomen, medan de kloster som finansiellt tillhört vinnarna förnämt drog sig tillbaka. Till de aktiva hörde abboten i klostret Suan Kaewde Nothaburi, Phra Payom Kalayano, som svarar för flera sociala projekt som ger arbetslösa sysselsättning och inkomster. Andra kloster har byggt upp kollektiv på landsbygden för bönder som saknar utkomstmöjligheter och på så sätt sörjt för deras överlevnad.

Klostret Wat Phra Dhammakaya som grundades 1969 i Pathum Thani nordöst om Bangkok representerar en ny form av buddhistiskt monastiskt liv. Det är organiserat som en stor affärsrörelse och det erbjuder religiösa aktiviteter och meditationsformer som tydligen motsvarar spirituella och andliga behov hos Thailands nya medelklass. Klostret bedriver en aggressiv marknadsföring för att om möjligt få många troende att skänka gåvor för att bygga ut verksamheten. I gengäld lovar munkarna ”skydd mot alla faror” och ”ett framgångsrikt yrkesliv”, ”hälsa” och andra fördelar. Denna klosteranläggning, som sägs räkna mer än 100 000 troende till sin församling, förfogar över en perfekt organisation. Där finns jättelika parkeringsplatser, gästhus och varjehanda faciliteter, liksom hallar för meditation och bön där ett attraktivt utbud av gudstjänster och meditationer erbjuds. De 850 munkarna i detta kloster har alla akademisk bakgrund och talar de människors språk som tjänar sina pengar på kontor, i banker och affärer i storstaden Bangkok.

Den speciella Dhammakayameditationstekniken som detta kloster är känt för att praktisera tillhör en klassisk meditationsmetod och är väl anpassat till den moderna människans behov. Visserligen stämmer löf-tena om snabba andliga och psykologiska effekter inte utan vidare med Theravadabuddhismens ideal. Den har ju som mål och syfte att främja upplysning, längtan efter vishet och att döda begäret efter materiella ägodelar. Det fascinerande med Wat Phra Dammakaya, som de troende upplever, beror snarare på berättelser om under och på den särskilda kraft som de amuletter som finns för försäljning utlovar.

I samband med Asienkrisen blev munkarna i Wat Phra Dhammakaya kända för sina ekonomiska affärer. Genom stora gåvor från de troende till klostrets underhåll och utbyggnad förfogade munkarna över en avsevärd förmögenhet. Exakt hur stor kunde inte avgöras på grund av deras ekonomiska redovisningskaraktär, men det torde röra sig om motsvarande 500 miljoner räknat i USD. Sangharådet har undersökt Wat Phra Dhammakayas affärer men när allt kommer omkring avstått från något fördömande.

Munkarna i Wat Phra Dhammakaya kan stå som mönster för en generell utveckling av de thailändska klostren, som profiterat på landets ekonomiska utveckling. Allt större gåvor från de troende har försett dem med allt mer resurser att bygga allt mer påkostade tempel. Men på munkdisciplinen har denna utveckling haft ganska negativa effekter. Många munkar har vant sig vid att låta sig inbjudas att fira och festa hos de förmögna, att ta emot värdefulla gåvor och försumma sina löften om sexuell avhållsamhet. På senare år har det varit massor av skandaler med buddhistiska munkar i huvudrollen.

En kritisk granskning av munklivet

Vissa framstående munkars livsstil har antagit former som på intet sätt låter sig förenas vare sig med munklöftena eller med normala buddhistiska moralföreställningar. Det finns munkar som äger flera lyxbilar, lever ett utsvävande sexuellt liv eller som på ett överdrivet sätt skor sig ekonomiskt på sina religiösa tjänster. Fallet med munken Phra Yantra Ammarohikkhu väckte år 1994 uppmärksamhet i hela landet. Denne munk bestod sig med flera kvinnor med vilka han hade sexuella förbindelser. Det dröjde över två år innan abboten i sangarådet befallde denne karismatiske och berömde munk att lägga av sig munkkåpan.

Sådana förseelser, som några företrädare för munkväsendet gjort sig skyldiga till, har lett till att man i det offentliga livet ser med kritiska ögon på munkväsendet och att den tidigare vördnadsfulla inställningen alltmer försvunnit. Man har fått intryck att många kloster och munkar lever på samhällets bekostnad och alls inte eller knappast alls vill engagera sig för fattiga och behövande. Som bevis för en sådan kritisk åsikt anförs berättelser om att kloster skulle ha vägrat att begrava fattiga som inte haft möjlighet att betala höga avgifter. En kungörelse från regeringen uppfordrade klostren att begrava medellösa gratis. Men bara 21 av 426 tempel i Bangkok reagerade positivt.

Kungarna på 1800-talet såg statens självständighet hotad av Västerlandet och Japan då de sökte bygga upp en centralstat. I detta sammanhang kom buddhismen att få en speciell betydelse som stabiliserande faktor. En förutsättning för att sangha skulle spela denna roll var att ut-bildning, livsstil och disciplin uppfyllde vissa kriterier som regeringen fastställt och kunde kontrollera.

En viktig roll i denna omstrukturering av munklivet i Thailand spelade prins Mongkut, senare kung Rama I (1851–1868), som själv levde som munk under många år.

Då ett centralt utbildningssystem för munkar inrättades av de statliga myndigheterna 1902 infördes bestämda krav på examina före munkvigseln och på handledning i vissa funktioner inom klosterlivet, och nya titlar och äretitlar infördes. På officiellt håll menade man att dessa åtgärder skulle borga för att det etiska och religiösa livet skulle motsvara ordensregelns föreskrifter och att den intellektuella nivån skulle bli hög samt att munkväsendet på ett fruktbart sätt skulle gagna statens väl.

Ett högsta sangaråd inrättades också med uppgift att centralt kontrollera och leda alla munkar. Inom detta råd utövade kungen och regeringen vissa funktioner, till exempel utnämningen av patriarken (sangharaja) som högsta instans i den thailändska buddhismen och förlänandet av vissa grader och hederstitlar. Sekretariatet för det högsta sanhgarådet ligger under religionsministeriet som därmed utövar stort inflytande över alla viktiga frågor. Genom denna utveckling har det thailändska sangha tappat mycket av den egentligt demokratiska traditionen. Det bestäms utifrån och är därmed i viss mån politiserat. Under det kalla krigets dagar fjättrade den thailändska regeringen de buddhistiska munkarna och gjorde dem till ett bålverk mot kommunisterna och ett skydd för kungahuset.

Protester mot att skilja religion och stat

Liksom i den tidigare thailändska författningen fastslås i den nya från 1997 åtskiljandet mellan religion och stat. Även om kungen enligt författningen måste vara buddhist förklaras inte buddhismen som statsreligion trots en massiv kampanj från buddhistmunkarna. Enligt ett lagförslag som skall träda i kraft i augusti 2002 skall en kommission för religion och kultur ha ansvaret för alla religioner. Den skall sortera under ett nyinrättat ministerium.

Mot detta förslag har munkarna protesterat eftersom de befarar att lekfolket kommer att bestämma över dem. Och än värre: den föreslagna kommissionen skulle bestå av representanter för alla erkända religioner i Thailand. Därmed skulle också ickebuddhister kunna komma att få inflytande över sanghas angelägenheter. Rådande princip måste lyda: ”Munkar måste kontrollera munkar och besluta om lärofrågor inom buddhismen – och ingen annan!”

En rad buddhistiska organisationer demonstrerade under sommaren 2001. Dessa krävde att buddhismens särställning i Thailand måste garanteras och att undervisningen i buddhism skulle vara obligatorisk i alla skolor. Det högsta sangharådet föreslog att man skulle inrätta en ”byrå för nationell buddhism” som inte längre skulle ligga under ministeriet för utbildning, religion och kultur och att allt av vikt rörande buddhismen skulle ligga direkt under premiärministern. Beslutsfattandet om den buddhistiska läran och om ordenslivets utformning skulle ligga under den högste patriarken i sangha.

Premiärminister Thaksin försöker inta en förmedlande position i denna konflikt. Han försäkrar att hans regering kommer att stå för de buddhistiska idealen och även i framtiden verka för att buddhismen skall vara nationell religion i Thailand. Konflikten visar klart att buddhismens och sanghas roll i ett demokratiskt thailändskt samhälle måste klaras ut. Officiella instanser inom den etablerade buddhismen försöker att få behålla gamla privilegier och att till och med utöka dem. I detta läge kommer sanghas inre kris, med munkskandaler och den förlust av auktoritet som dessa medfört, ytterst olägligt. De krafter som vill reformera sangha har ännu inte vuxit sig tillräckligt starka för att effektivt kunna övertyga den breda offentligheten om sin nya inställning till en buddhistisk sociallära.

Thailand är ett land där motsättningar mellan olika religioner i stort sett är främmande. Man uppskattar harmoni och inre fred mycket högt. Avdelningen för religiösa frågor inom ministeriet för undervisning, religion och kultur verkar aktivt för interreligösa initiativ och anordnar på eget initiativ regelbundna möten mellan företrädare för de religioner som är erkända av staten. Under premiärministerns kansli finns ett utskott som verkar för nationell identitet där företrädare för olika religioner möts varje månad.

Dialogen mellan kristna och buddhister har missgynnats av att man, då man inom den katolska kyrkan och teologin försökt forcera inkulturationsförsöken, stött på motstånd och protest från traditionsbundna buddhister.

De reformvänliga kretsarna kring Ajaha Buddhadasa och senare Sulak Sivaraksa var däremot mycket öppna mot kristendomen och beredda att föra dialog. Buddhadasa gjorde intressanta försök att skapa ett dhammaspråk som skulle klä kristendomen i en buddhistisk språk- och tankedräkt för att göra den begriplig för sina trosfränder. Buddhadasa öppnade sitt kloster för kristna. Dit kunde de komma för att meditera – oavsett om de fann en väg till buddhismen eller ej. Även Sulak Sivaraksa byggde upp många varaktiga kontakter med kristna i Thailand, i Asien och över hela världen med goda resultat för mänsklighetens utveckling men som också för dialogen mellan kristna och buddhister framåt.

Författaren är verksam i Aachen vid Missio som är de tyska katolikernas stora hjälporganisation.

Översättning: Anna Maria Hodacs

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz 5/2002.