Marika Stiernstedt – en bortglömd författare? II

Marika Stiernstedt föddes 1875. Fadern var friherre och officer och blev så småningom general, god vän med Oscar II för övrigt, modern var polsk grevinna och katolik. Marika Stiernstedt fick sin uppfostran förutom i Hälsingborg och i Uppsala också i franska klosterskolor. Debuten som författare skedde 1894 under pseudonymen Mark Stern. Hon har givit ut sammanlagt 21 romaner, flera novellsamlingar samt de självbiografiskt färgade böckerna Mitt och de mina (1928), Adjö, min gröna ungdom (1930), Mest sanning (1948) samt Kring ett äktenskap (1953). Den boken bygger som bekant på brev och dagboksanteckningar från det långa äktenskapet med Ludvig Nordström. Det är en öppenhjärtig skildring, som åstadkom debatt och sensation för att inte säga skandal, och jag återkommer givetvis till den. Mindre känt är kanske att hon också gav ut några icke skönlitterära verk: Allvar över Frankrike (1940), Riksäpplet. En bok från Uppland (1941), Polsk revolution (1946) samt Bolsjevismen ingen exportvara (1950). I politiskt avseende blev hon tidigt socialdemokrat för att under andra världskriget ivrigt engagera sig mot nazism och fascism och snarast bli kommunist.

Från år 1900 till 1906 var hon gift med flygaren Carl Cederström, åren 1909 till 1938 med Ludvig Nordström. Båda äktenskapen slutade med skilsmässa.

Marika Stiernstedt anförtroddes förtroendeuppdraget att vara ordförande i Svenska Författarföreningen i två omgångar, 1931–1936 samt 1940–1943. De inhemska frågor som bl.a. upptog intresset var biblioteksersättning till författare, men Marika Stiernstedt pläderade också för en skärpt hållning mot nazismen. Från 1918 var hon medlem i Samfundet De Nio. I Samfundets hus, Villagatan 9 i Stockholm, bodde hon de sista åren av sitt liv fram till hösten 1953, då hon flyttade till Tyringe kuranstalt. Hon avled i oktober 1954.

Litteraturhistorikernas bild

Hur mycket utrymme ägnar olika litteraturhistoriska handböcker åt Marika Stiernstedt, och vad de har att säga om henne? Det kan förstås bara bli ett axplock, som inte gör anspråk på någon fullständighet.

I den första utgåvan av Lönnroth-Delblancs Den svenska litteraturen från 1989 nämns hon som hustru till Ludvig Nordström. ”Föreningen var inte enbart harmonisk och Marika Stiernstedt framstår i efterhand som den starkare och mer självständiga av de två,” heter det bland annat. (Huruvida det omdömet syftar på författarskapet eller på den psykiska konstitutionen är dunkelt.) Nästa gång som hon nämns får hon en hel sida. Hon placeras in bland de borgerliga realisterna och anses dela deras intresse för aktuella samhällsfrågor och hon ”tillämpar samma okomplicerade läsarvänliga berättarteknik”. Hon tar gärna till underhållningslitteraturens schabloner med förkärlek exempelvis för lyckliga slut, där allting reder ut sig, ”allt ställs till rätta som i en glättad film eller veckotidningsföljetång.” Man skriver om denna påtagliga idyllisering exempelvis i Ullabella, ”men även om man finner sentimentaliteten och söndagsskolemoralen påfrestande är berättelsen charmerande tack vare den levande tidsskildringen och den friska humorn.” Efter denna klapp på huvudet finner dock handboksförfattaren att Marika Stiernstedt kan vara kompromisslöst realistisk i sina bästa romaner, t.ex. i Fröken Liwin från 1925, som skildrar ensamhetens och åldrandets tragik. von Schneckenströms från 1924 handlar om svenska katolikers svårigheter i det lutherska Sverige. Barnen von Schneckenström plågas av dubbla lojaliteter, dels mot det katolska hemmet och dels mot det omgivande samhället, en problematik som inom parentes sagt kan sägas vara aktuell för många invandrarbarn i nutidens Sverige. – Man noterar vidare att porträttet av maken Ludvig Nordström är ganska negativt i Kring ett äktenskap och att Marika Stiernstedt i den boken är märkligt förtegen om sig själv och sitt eget författarskap. Att hon var pionjär inom det författarfackliga området noteras, liksom hennes alltmer skärpta hållning mot nazismen. I ett annat sammanhang nämns Ullabella i samband med en exposé över barnlitteratur som ett exempel på fördjupad psykologi i flickboksgenren.

I den omarbetade Den svenska litteraturen av Lönnroth-Delblanc (1999) har omfånget bantats generellt sett. Marika Stiernstedt har därmed praktiskt taget försvunnit. Hon nämns bara i förbifarten med Ullabella som exempel på någorlunda originell ”barnlitteratur”!

Erik Hjalmar Linder har inte mycket till övers för Marika Stiernstedt i sin tvåbandsvolym Fem decennier av 1900-talet. Bara 6 rader handlar om Marika Stiernstedt, som sätts i motsats mot den fylligt behandlade Elin Wägner. Han skriver, att Marika Stiernstedt var ”en ung societetsflicka med fransk skolning”. Hon skrev ”en rad nyktra dagsljusklara romaner av underhållningskaraktär, hon kom genom sin handlingskraft, sitt klara huvud och sin personliga kultur att spela en representativ roll i Sveriges litterära liv under mer än ett par decennier, särskilt under 20-och 30-talen.” Det är allt, och inte en enda roman nämns. Däremot förekommer hennes namn ytterligare en gång, som Ludvig Nordströms maka i avsnittet om honom.

Alarik Gustafsson buntar i Den svenska litteraturens historia från 1961 ihop henne med ett antal kvinnliga författare: Dagmar Edqvist, Gertrud Lilja, Irja Browallius. Han skriver att Marika Stiernstedt var en föregångare till dessa yngre författare i fråga om den romantyp, som odlas av dem. ”Dessa romaner handlade i regel om medelklassdamer på relativt hög kulturell nivå, damer som har sina ´problem´ fastän dessa i motsats till de tidigare feministernas är av privat och äktenskaplig, inte social eller politisk natur.” Sammanlagt får hon ett utrymme på 6 rader och några boktitlar nämns inte.

Tigerstedts Svensk litteraturhistoria i ett band från 1971 nämner henne över huvud taget inte, inte heller Författarnas litteraturhistoria. I Kvinnornas litteraturhistoria från 1983 skriver Ingrid Elam att Marika Stiernstedt hade ”blått blod, skönhet och manliga vänner, medan antalet kvinnliga vänner inte verkar ha varit särskilt stort”.

Ganska utförlig är däremot en äldre handbok, nämligen Alf Henriques: Svensk litteratur efter 1900 som kom ut 1947. Marika Stiernstedt får där två sidor. Han poängterar att hon fick en erkänd position först under mellankrigstiden. Han pekar på hennes aristokratiska bakgrund och hennes polska släktförbindelser och talar om hennes ”nobla berättarkonst som upplever en sen mognad och kulminerar c:a 30 år efter debuten”. Hans sammanfattande omdöme talar om ”en förfinad förströelseförfattare i ordets bästa mening, som aldrig visar någon tafatthet eller ger några personliga blottor på sig – en absolut olyrisk men ändå graciös begåvning.”

Litteraturens historia i Sverige från 1987, med Olsson-Algulin som författare nämner Marika Stiernstedt på fyra ställen, dock oftast bara i förbifarten och tillsammans med hennes man eller med andra personer. Dessvärre är uppgifterna i tre av de fyra fallen dessutom felaktiga, vilket är tråkigt, inte minst med tanke på att Olsson-Algulin är den handbok som för närvarande används i ämnet litteraturvetenskap på de flesta universitet och högskolor. Olsson-Algulin skriver, att båda makarna företog en jorden runt-resa år 1932. Det var bara Ludvig Nordström som företog denna resa, år 1931, inte 1932, medan Marika Stiernstedt stannade hemma i Sverige. Däremot var det Marika Stiernstedt som reste till Moskva år 1934 på en resa som författarföreningen anordnade, inte Ludvig Nordström som Olsson-Algulin skriver. Slutligen konstateras att Ludvig Nordström och John Landquist ofta var middagsgäster hos Brantings, så småningom även med sina respektive fruar Marika Stiernstedt och Elin Wägner, detta apropå Hjalmar Brantings kulturella intressen. I själva verket förhöll det sig så, att det var Anna Branting och Marika Stiernstedt som kände varandra och hade umgåtts, långt innan Marika Stiernstedt gifte sig med Ludvig Nordström. Lisbeth Larsson tar i sin bok Sanning och konsekvens (2001) upp dessa felaktigheter och noterar, utifrån sin feministiska utgångspunkt, att framställningen konsekvent omformulerar fakta på så sätt att den konventionella och patriarkala relationen mellan kvinnor och män framhävs. ”Här är kvinnan, som i Yvonne Hirdmans genusteori, alltid underordnad, alltid medföljande, alltid imitativ” (LL s. 408). I själva verket var det ju Marika Stiernstedt som var den starkare, skötte de sociala kontakterna och de praktiska göromålen, försörjde honom, lät bygga ett hus åt dem, var äldre än han och mer erfaren på alla plan och så vidare. Lisbeth Larsson noterar i sammanhanget f.ö. också att självbiografien Kring ett äktenskap på biblioteken klassificeras som en biografi om Ludvig Nordström och placeras under hans namn, inte under Marika Stiernstedts. Självbiografien dramatiserades 1990 under titeln Lubbe och Marika med hans namn självklart först. År 1992, på 50-årsdagen av Ludvig Nordströms död, sändes denna dramatisering i radioteatern. Gun Allroth sade i sin inledning att detta var ”en hyllning till Ludvig Nordströms minne”.

När det gäller handböckerna kan man konstatera, att Nationalencyk-lopedien och Svensk uppslagsbok har kortfattade noteringar om henne, liksom Nordisk familjebok, 4:e uppl., medan hennes namn lyser med sin frånvaro i Focus.

Vetenskapliga avhandlingar

Länge fanns det bara en vetenskaplig avhandling om Marika Stiernstedt och hennes författarskap, nämligen Ulf Wittrocks bok Marika Stiernstedt. Den kom ut först 1959, fem år efter författarinnans död, men bygger inte bara på brev och dagboksmaterial utan också på personliga sammanträffanden mellan Ulf Wittrock och Marika Stiernstedt och, inte minst, långa och utförliga brev från henne till hennes biograf. Där finns alltså mycket primärmaterial, samtidigt som det är en ytterst svårforcerad och ganska rörig bok. Dessutom saknar den noter och dessvärre också litteraturförteckning, och källkritiken kan anses vara diskutabel. Ulf Wittrock tog kontakt med Marika Stiernstedt år 1950 och redogjorde för sin avsikt att skriva en biografi om henne. Detta kom henne att återuppta sitt eget dagboksskrivande plus att hon skrev långa, utredande brev till Wittrock. Det förefaller inte som om han ens har reflekterat över det ur källkritisk synpunkt riskabla att förlita sig på pålitligheten i dessa sena brev och dagboksanteckningar, som dessutom är skrivna i vetskapen om att han var i färd med att skriva hennes biografi. Lisbeth Larsson är synnerligen kritisk till hela Wittrocks framställning, och hon finner också att han genomgående tar parti för Ludvig Nordström.

Margareta Fahlgren, litteraturforskare från Uppsala, som varit involverad i projektet om kvinnors självbiografier, har givit ut en bok om Marika Stiernstedt: Spegling i en skärva: kring Marika Stiernstedts författarliv (1998). Det intressanta är att Fahlgren anlägger samma negativa syn på Marika Stiernstedt som Ingrid Elam i Kvinnornas litteraturhistoria. Redan den andra meningen i boken lyder: ”Från början var hon van att se tillvaron ur ett överklassperspektiv.” Detta ursprung ur överklassen tillåts läsaren inte att glömma. Fahlgren betonar att Marika Stiernstedts agerande är anpassat till de rådande maktstrukturerna. ”Marika Stiernstedts tidiga författarbana präglades av att hon främst orienterade sig mot de unga lovande författarna. Över huvud taget är det män som hon främst förhåller sig till. För kvinnan i ett patriarkalt samhälle är det en möjlighet att kunna komma sig fram på ett mansdominerat område.” Fahlgren betonar, liksom Elam gjorde i Kvinnornas litteraturhistoria, Marika Stiernstedts avvisande hållning till feminismen. Om hon bistår andra kvinnor, framställs det som ett led i att förhärliga sig själv eller möjligen som en överklassdams konventionella pliktkänsla. Hon hade, heter det, ingen förmåga att uppskatta eller relatera till jämbördiga kvinnliga kolleger. Hennes sjuklighet beskrivs som ren hypokondri. Äktenskapet med Ludvig Nordström var, enligt Fahlgren, ett underförstått ”genusavtal” med den aldrig uttalade premissen, att Ludvig Nordström var den större författaren av de två. Det var han som skulle prioriteras, medan hennes uppgift var att bli brödskrivare för deras gemensamma försörjning. Inledningsvis uttrycker Margareta Fahlgren förhoppningen att läsarna av hennes bok skall hitta tillbaka till en bortglömd författare men gör sedan allt för att nedvärdera detta författarskap.

Man kan förmoda, att den negativa synen både hos Margareta Fahlgren och Ingrid Elam just bottnar i Marika Stiernstedts uttalade ointresse för feminismen och kvinnosaken. Hon passar helt enkelt inte in i mönstret. Och hon är överklass av födsel och ohejdad vana! Då spelar det tydligen ingen roll att hon hyste socialistiska sympatier eller att hon blev ordförande i författarförbundet.

Jag har nämnt namnet Lisbeth Larsson ett par gånger. Hon är ganska nybliven professor i kvinnovetenskap vid Göteborgs universitet. År 2001 gav hon ut en bok med titeln Sanning och konsekvens. Marika Stiernstedt, Ludvig Nordström och de biografiska berättelserna. Det är dock ingalunda en bok enbart om dessa två författare. Lisbeth Larsson går omsorgsfullt igenom litteraturvetenskapliga teorier kring dagböcker, självbiografier och biografier, som växt fram under de senaste 20–30 åren, och ägnar sig sedan åt en sorts exemplifiering av olika biografiska genrer, där inte bara Ulf Wittrock tas upp (och kritiseras skarpt) utan också exempelvis Fredrik Bööks bok om Victoria Benedictsson, Gunnar Tideströms om Edith Södergran, Margit Abenius’ om Karin Boye och Olof Lagercrantz’ om Agnes von Krusenstierna. Intressanta aspekter som Lisbeth Larsson tar upp är exempelvis: Varför väljer en biograf att skriva om en viss person? Finns där en ömsesidig likhet eller förståelse dem emellan? Självklart är det vidare så, att biografier och sättet att skriva biografier ändras i takt med att människosynen förändras. På Henrik Schücks tid var exempelvis inriktningen positivistisk i Taines och naturalismens efterföljd. Vid 1900-talets mitt ser Lisbeth Larsson i stället en biologisering och sexualisering men också givetvis en psykologisering. ”Människans öde i dessa biografiska berättelser är, som kvinnans enligt Freud, bestämt av hennes biologi” (LL s. 405). Lisbeth Larsson har uppenbarligen fängslats av Marika Stiernstedts öde och går skarpt till rätta med tidigare forskares ensidigheter och missvisande och/eller nedvärderande framställningar.

Artikelförfattaren är fil.dr i litteraturvetenskap.

Litteraturförteckning

Fahlgren, Margareta: Spegling i en skärva, Kring Marika Stiernstedts författarliv,
Stockholm 1999.

Larsson, Lisbeth: Sanning och konsekvens. Marika Stiernstedt, Ludvig Nordström och de biografiska berättelserna, Norstedts förlag 2001.

Stiernstedt, Marika: Adjö, min gröna ungdom, Bonniers förlag 1930.

Stiernstedt, Marika: Kring ett äktenskap, Bonniers förlag 1953.

Stiernstedt, Marika: Mest sanning, Bonniers förlag 1948.

Stiernstedt, Marika: Mitt och de mina, Bonniers förlag 1928.

Wittrock, Ulf: Marika Stiernstedt, Bonniers förlag 1959.