av VAHAGN AVEDIAN
Kriget i Ukraina har fört samman det internationella samfundet på ett beundransvärt sätt i försvaret av demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter, trots att få förväntade sig en sådan enad front inom EU i fördömandet av kriget och införandet av sanktioner mot Ryssland. Men kriget har också riktat strålkastarljuset mot en mindre smickrande sida av mänskligheten, nämligen vems rättigheter vi väljer att försvara eller försaka utifrån våra egna intressen. Ett sådant fall där realpolitiken tycks styra beslutsfattandet på bekostnad av demokratiska värderingar som bör vara universella är konflikten om Nagorno-Karabach (Artsach på armeniska), en bergsenklav som officiellt tillhör Azerbajdzjan men där befolkningen till övervägande del är armenier. Det är en ganska anonym konflikt som blev en stor nyhet under hösten 2020 när ett storskaligt krig bröt ut mellan Armenien och Azerbajdzjan och som slutade i ett skört eldupphör som i skrivande stund upprätthålls av 2 000 ryska fredsbevarande soldater.
Karabach-konflikten: en kvarleva från Stalins ”söndra och härska”-politik
Konflikten har sina rötter i perioden efter ryska tsarimperiets upplösning då de tre kaukasiska republikerna Armenien, Azerbajdzjan och Georgien utropades 1918 och alla tre hade territoriella anspråk gentemot varandra. Dessa anspråk utmynnade i väpnade konflikter som dock avbröts när Röda armén återinförlivade Kaukasus i det unga Sovjetunionen i slutet av 1920.
Efter annekteringen av Kaukasus började man den administrativa indelningen varvid många liknande enklaver som Nagorno-Karabach skapades i Sovjetunionen. Vid denna tid var Josef Stalin sovjetkommissarie för nationaliteter och hade redan då stort inflytande på skeendet i landet. Stalin förde en ”söndra och härska”-politik genom att skapa flera liknande enklaver där befolkningen skiljde sig etniskt från de republiker som enklaverna förlades i. På så sätt kunde dessa enklaver tjäna som en sorts ”femtekolonnare” och maktmedel för att hålla respektive republiks ledning i schack: de armeniska regionerna Nachitjevan och Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan, Sydossetien och Abchazien i Georgien, Transnistrien i Moldavien med flera. Frågan om dessa områdens tillhörighet förblev föremål för puttrande nationalism men kunde kontrolleras genom den centrala sovjetauktoriteten i Moskva. De var tickande bomber som skulle komma att explodera när centralmakten försvagades.
Konfliktens moderna tappning och Sovjetunionens fall
Denna uppluckring av sovjetmakten ägde rum i mitten av 1980-talet när den nyvalde Sovjetledaren Michail Gorbatjov sjösatte sina två kända reformer, nämligen glasnost (öppenhet och yttrandefrihet) och perestrojka (ombyggnad och ekonomiska reformer). Men den politik som var menad att åstadkomma en föryngring och reformering av Sovjetunionen öppnade dammluckor som frigjorde en flod av sju decenniers undertryckta känslor och konflikter med en sådan kraft att det ledde till Sovjetunionens upplösning inom loppet av några år. Den första nationalistiska dissidentrörelsen startade i Kaukasus, närmare bestämt i Nagorno-Karabach, där den armeniska befolkningen krävde separation från Azerbajdzjan och återförening med Armeniska SSR.
Kravet på separation från Azerbajdzjan hade givetvis sina historiska rötter men förstärktes av den politik som den azerbajdzjanska regeringen förde mot armenierna i Nagorno-Karabach. Syftet var uppenbart. Genom systematisk diskriminering och trakasserier skulle man förmå armenierna att lämna området. Regeringen i Baku lät helt enkelt bli att investera i byggandet och utvecklingen av infrastruktur i Nagorno-Karabach; armeniska skolor, kyrkor och kloster stängdes samtidigt som tv- och radiosändningarna från Jerevan förbjöds; allokerade studieplatser vid Sovjetunionens högre lärosäten beviljades sällan till befolkningen från Nagorno-Karabach och armenier med examen från Armeniska SSR hade svårt att få arbete i Azerbajdzjanska SSR. Denna policy hade på ett framgångsrikt sätt tömt Nachitjevan på dess armeniska befolkning. Trots att den armeniska befolkningsandelen i Karabach hade sjunkit drastiskt sedan införlivande av regionen i Azerbajdzjan (från 94 procent 1923 till 76 procent 1979), utgjorde armenierna fortfarande en överväldigande majoritet av befolkningen i denna autonoma enklav med lokalt självstyre.
Den 20 februari 1988 röstade Karabachs sovjet för folkets representanter (motsvarigheten till ett parlament), med siffrorna 110 mot 17, för ett krav på att regionen skulle överföras till Armenien. Denna handling hos en regional sovjet var utan motstycke i Sovjetunionens historia och avvisades av såväl Moskva som Baku. Svaret på detta krav blev en hätsk retorik från Baku och ledde till pogromer mot armenierna i Azerbajdzjans storstäder. Hundratals människor dödades i sammandrabbningarna. Våldsspiralen resulterade sedermera i ett regelrätt krig som krävde uppemot 30 000 dödsoffer, och närmare en miljon människor (inkl. 300 000 armenier) blev flyktingar. Kriget fick ett slut 1994 när ett eldupphör mäklades fram av Ryssland. Då hade armenierna vunnit kontrollen över större delen av Nagorno-Karabach samt fem omkringliggande provinser och säkrat en landkorridor till Armenien.
Den ”frusna konflikten” och försök till fredlig lösning
Sedan eldupphöret 1994 har Minskgruppen (där även Sverige ingår) inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) haft mandat att förhandla fram en fredlig lösning på konflikten, dock utan resultat. Alla förslag till någon sorts autonomi för Nagorno-Karabach inom Azerbajdzjans gränser har avvisats av armenierna som lönlösa givet Bakus öppna fientlighet och brist på demokratiskt styre. Vid mitten av 1990-talet när Sverige var ordförandeland för OSSE gjorde man ett försök att se ifall konflikten gick att lösa enligt Åland-modellen. Det berättas att armenierna bjöds till en konferens på Åland för att se hur den svensktalande befolkningen hade valt att tillhöra Finland i utbyte mot garantier om en viss grad av politisk och kulturell autonomi. När konferensledarna frågade armenierna om de kunde tänka sig en sådan lösning för Karabach så svarade de: ”Ja, men endast om det är inom Finlands gränser.”
Konfliktens svårknäckta nöt sägs vara de till synes motsägelsefulla principerna om territoriell integritet och folkens rätt till självbestämmande som dock inte behöver vara ömsesidigt uteslutande. Dessa grundläggande principer finns i FN:s samt OSSE:s stadgar, Helsingforsdeklarationen (1975), som består av tio grundprinciper. Den fjärde principen handlar om respekten för staters territoriella integritet och slår bland annat fast att stater måste ”avstå från att göra varandras territorium till föremål för militär ockupation […] i strid med internationell rätt”. Den senare delen är faktiskt relevant i Karabachs fall och fungerar som ett tillägg som förbehåller rätten till exempelvis humanitär intervention. Den åttonde principen handlar om folkens rätt till självbestämmande och fastslår att ”alla folk har alltid rätt att, i full frihet och när och hur de än vill, bestämma sin inre och yttre politiska status, utan extern inblandning”. Dessa tio grundläggande principer i Helsingforsdeklarationen har inte någon inbördes prioritetsordning och är lika inför internationell rätt. Men faktum är att folkens rätt till självbestämmande i praktiken ofta övertrumfas av staters politiska och militära makt. Med andra ord är det inte internationell rätt utan ren politisk pragmatism och styrka som avgör liknande konflikters utgång, speciellt när demokratin hos den berörda staten är svag eller ur funktion. När befolkningen i Nagorno-Karabach utövade sin rätt genom att den 20 februari 1988 genomföra en omröstning för att bestämma sin yttre status så var det varken tal om väpnad revolt eller ockupation av Azerbajdzjans territorium. Det var först efter att regimen i Baku tog till vapen för att slå ner folkrörelsen som den väpnade konflikten föddes och den fortgår alltså än i dag.
Efter flera misslyckade förslag presenterade Minskgruppen inom OSSE slutligen de så kallade Madridprinciperna (2009), baserade på organisationens egna stadgar, som fredlig lösning på konflikten. I stora drag handlade förslaget om att man skulle återställa Azerbajdzjans territoriella integritet genom att de omkringliggande provinserna under armenisk kontroll återlämnades (med undantag för korridoren som förbinder Karabach med Armenien), samtidigt som regionen demilitariserades och fick en internationell fredsbevarande styrka som skulle garantera armeniernas säkerhet tills Karabachs slutgiltiga status skulle bestämmas i en juridiskt bindande folkomröstning. Dock misslyckades man med att tillämpa förslaget då regeringen i Baku vägrade att fastställa en framtida tidpunkt för den avsedda folkomröstningen. Jerevan i sin tur vägrade att gå med på en överlämning av buffertzonen omkring Karabach innan ett datum för folkomröstningen var överenskommet, då man befarade en ”Cypernifiering” av konflikten ifall kärnfrågan om statusen skulle skjutas på obestämd framtid.
Så förblev konflikten olöst samtidigt som dödandet fortsatte, nu i form av krypskyttar som krävt hundratals offer genom åren. Det är av detta skäl som konflikten egentligen aldrig varit en ”frusen konflikt”, utan krävt liv kontinuerligt. Medan Armenien accepterade att hörsamma OSSE:s krav på tillbakadragande av krypskyttar vid fronten så vägrade Azerbajdzjan att göra det. I stället började det oljerika Azerbajdzjan att bygga upp sin militära makt med en försvarsbudget som överträffade Armeniens hela statsbudget. Många befarade att Baku väntade på rätt tidpunkt för att en gång för alla göra slut på Karabach-frågan med hjälp av den ansamlade vapenarsenalen. Tillfället presenterade sig mitt under den pågående coronapandemin då omvärlden var uppslukad av bekämpningen av sjukdomen och dess ekonomiska följder.
44-dagarskriget 2020
Så var läget i den ”frusna konflikten” fram till den 27 september 2020 när Azerbajdzjan, med stöd av Turkiet och över 2 000 syriska legosoldater, gick till attack mot armenierna i Nagorno-Karabach. Azerbajdzjan kom ut segrande från det 44-dagarskrig som krävde minst 10 000 dödsoffer (den azerbajdzjanska sidan har aldrig offentliggjort sina förluster). Det rapporterades om många krigsbrott, och filmklipp där azeriska soldater och syriska legosoldater avrättade armeniska fångar och skar av näsor och öron på stupade kroppar spreds i sociala medier.
När det trilaterala eldupphöravtalet undertecknades den 9 november 2020 mellan Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland hade armenierna förlorat en tredjedel av Nagorno-Karabachs territorium vars invånare fick fly undan den azerbajdzjanska armén. Avtalet innebar också att armenierna evakuerade de omkringliggande provinserna utanför Nagorno-Karabach medan 2 000 ryska fredsbevarande soldater sattes in för att garantera den armeniska befolkningens säkerhet. Detta mandat sträcker sig dock endast till 2025 och behöver förnyas enligt överenskommelsen mellan parterna. Under tiden är det tänkt att man ska normalisera relationerna mellan Armenien och Azerbajdzjan medan den slutgiltiga statusen för Nagorno-Karabach förhandlas färdigt. Förhandlingsläget försämrades när när Azerbajdzjan invaderade Armeniens territorium i syfte att tvinga fram eftergifter om statusfrågan samt förmå Armenien att skapa en transitkorridor från Azerbajdzjan till Nachitjevan. Samtidigt har retoriken från Baku hårdnat, och den nuvarande Alijev-regimen insisterar på att armenierna i Nagorno-Karabach ska förvägras någon speciell status utan i stället få samma rättigheter som resten av befolkningen i Azerbajdzjan, vilket för oss tillbaka till jämförelsen med Ukrainakriget och dess internationella reaktioner.
Olika måttstockar för hanteringen av Ryssland och Azerbajdzjan
Från officiellt håll inom EU och USA har man gång efter annan slagit fast att ”försvara Ukraina betyder att försvara demokratin”, vilket i sig är både korrekt och beundransvärt. Det bör dock påpekas att stödet inte enbart grundar sig i detta principiella ställningstagande utan handlar lika mycket, om inte mer, om EU:s upplevda hot från Ryssland. Men EU:s retorik om demokratin hamnar under lupp när liknande kritik mot den utpräglade autokratin i Azerbajdzjan inte bara lyser med sin frånvaro utan man till och med lovordar och belönar regeringen i Baku: Nato lovordar Azerbajdzjans president Ilham Alijev som en ”pålitlig partner” i Ukrainakriget, och EU har nyligen (juli 2022) undertecknat ett mångmiljardavtal om naturgas med Baku. Det är här som EU:s särbehandling av Ryssland och Azerbajdzjan blir påtaglig visavi demokratins hälsotillstånd i respektive land och dess följder för de angripna grupperna.
Faktum är att Azerbajdzjan, Europas näst värsta autokrati efter Belarus, är lika dålig eller betydligt sämre i flera avseenden jämfört med Ryssland. Jämför man Ryssland med Azerbajdzjan hos till exempel det oberoende forskningsinstitutet Freedom House så blir EU:s skeva ställningstagande till Ukraina och Nagorno-Karabach ännu mer framträdande. Ryssland får 19 av 100 poäng i demokratiindex, vilket gör det till en ”moderat autokrati” medan Azerbajdzjan, som hamnar i det absoluta bottenskicket med 9/100, betecknas som en ”hård autokrati”. Reportrar utan gränser placerar Ryssland på plats 155 av 180 i det nedre segmentet av sin lista för pressfrihet, strax efter Azerbajdzjan på plats 154. Som jämförelse får Ukraina 61/100 på demokratiindex och 106/180 för mediefrihet, medan Armenien får 55/100 på demokratiindex och hamnar ganska högt, 51/180 i mediefrihet. Dessa bottennoteringar för demokratin i Azerbajdzjan återspeglar också den bild av Alijev-regimen som ständigt florerar i rapporter om internationella korruptionsskandaler: hur Azerbajdzjan genom sin numera ökända ”kaviardiplomati” har försökt köpa röster inom Europarådet (2012). Landet nämns också i samband med Panamadokumenten 2016, TeliaSoneras mutskandal 2015, SVT:s Uppdrag gransknings arbete om Swedbanks penningtvätt (2019) och dess kopplingar till ”The Azerbaijani Laundromat” (2017), Pandora-dokumenten 2021 med flera.
Det är i ljuset av dessa fakta som omvärldens och i synnerhet EU:s och USA:s ställningstagande gentemot Azerbajdzjan och Karabach-konflikten framstår som ett skadligt hyckleri som underminerar självaste demokratin. När EU och USA lovordar och belönar regimen i Baku signalerar man egentligen utåt att autokrati och åsidosättande av demokratiska värderingar faktiskt kan löna sig om priset är det rätta.
Denna aspekt blir ännu mer beklämmande då den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach står inför ett överhängande hot om total etnisk rensning under OSSE:s och EU:s vaksamma ögon och tysta medgivande. En tredjedel av enklaven har redan etniskt rensats i spåren av kriget 2020, ändå fortsätter Baku att insistera på att avskaffa alla ”särskilda rättigheter” för den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach. I ett uttalande klargjorde nyligen president Alijev att ”deras [armeniernas] rättigheter skyddas precis såsom de azerbajdzjanska medborgarnas gör”. Med tanke på det beskrivna demokratiska tillståndet i Azerbajdzjan utgör Alijevs uttalande snarare en skrämmande insikt i den mörka framtid som väntar armenierna i Nagorno-Karabach om de återförs till Bakus styre.
Denna illvilja manifesterade sig senast i form av en blockering av den enda väg som förbinder Nagorno-Karabach med Armenien. I skrivande stund har denna väg varit blockerad av Azerbajdzjan sedan 12 december, vilket inneburit att mat och förnödenheter samt mediciner har börjat ta slut i Nagorno-Karabach. Den 19 december avled en 44-årig patient som vårdades på intensiven då han inte kunde förflyttas till Jerevan för bättre vård. Den 20 december rapporterade Armenpress att ett tiotal internationella organisationer, bland andra Christian Solidarity International, Genocide Watch och International Christian Concern har utfärdat en folkmordsvarning. Även påven Franciskus har uttryckt oro för den hotande humanitära krisen (vilket rapporterats av Vatican News) medan katholikos Garegin II, Armeniska apostoliska kyrkans överhuvud, har vädjat till världssamfundet att fördöma Azerbajdzjan och stoppa ett potentiellt folkmord (se signum.se ”Risk för folkmord i Nagorno-Karabach”). Detta samtidigt som EU återigen stod värd för Azerbajdzjans president som var på besök i Bukarest den 18 december för att underteckna ett mångmiljardprojekt för elleveranser till EU.
Detta uppenbara ignorerande av fakta om demokratins tillstånd i Azerbajdzjan och dess konsekvenser är tyvärr bara ett exempel på hur politiker och beslutsfattare urholkar uppfattningen om demokratin såsom vi känner den. En färsk rapport från Freedom House, Nations in Transit 2022, sammanställer en ganska oroande bild av hur demokratier, både befintliga och framväxande, vacklar. Rapporten drar slutsatsen att: ”Den liberala internationella ordningen kommer bara att vara lika stark som de demokratier som försvarar den. Tyvärr har alltför många demokratier eller blivande demokratier i ’Nations in Transit’-regionen försvagats av de korrupta och illiberala metoder som kännetecknar ledningen inom hybridregimer. Engagerade demokrater kan inte längre tillåta dessa metoder att förbli oemotsagda.” Beklagligt nog är detta exakt vad EU och USA tillämpar i Azerbajdzjans och Karabach-konfliktens fall när man uppmuntrar en autokrati i Azerbajdzjan samtidigt som de potentiellt skadar den framväxande demokratin i Armenien.
Azerbajdzjans politik för en fullständig etnisk resning av Nagorno-Karabach från dess armeniska invånare stannar inte vid befolkningen utan omfattar allt som vittnar om armenisk närvaro. Det senare har manifesterat sig i en kontinuerlig förstörelse av armeniska monument som pågår än i dag. Denna politik nådde sin kulmen när Azerbajdzjan under några dagar i december 2005 jämnade en hel historisk kyrkogård med marken. Azerbajdzjans armé förstörde tusentals armeniska monument och ”khach-kar” (khach, kors; kar, sten; ett slags armenisk runsten), några daterade ända tillbaka till 800-talet e. Kr., i Julfa, Nachitjevan, exklaven som jämte Karabach förlades enligt Stalins instruktioner inom Azerbajdzjans gränser. Denna förstörelse är också påtaglig i de delar av Karabach som är under Azerbajdzjans ockupation. Ett uppmärksammat exempel är när Baku, trots internationell kritik, började omkonstruera Heliga Frälsarens katedral (1888) i Shushi genom att ta bort de karaktäristiska armeniska kupolerna samt korset. Europaparlamentet har fördömt flera fall av total förstörelse av armeniska kyrkor, kloster och monument i de nu azerbajdzjansk-ockuperade delarna av Nagorno-Karabach, vilket går att läsa om på Europaparlamentets webbsida, dock utan att varken EU-kommissionen eller EU-rådet har reagerat. Om inget görs går armenierna i Karabach en total etnisk rensning till mötes samtidigt som alla spår av tusenårig armenisk närvaro håller på att raderas.
Demokratins tillstånd i Azerbajdzjan och dess förhållningsätt till armenierna i Karabach är väldokumenterade. Ändå verkar beslutsfattare ignorera dem helt då realpolitiken dikterar att egna särintressen går före ”abstrakta” demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter. Vår civilisation har kommit långt under det senaste seklet genom införlivandet av demokratiska och mänskliga rättigheter i internationell rätt och de värderingar som styr vår vardag. Tyvärr fortsätter beslutsfattare att tillämpa politiken om ”oss först” där valet av vems och vilka rättigheter vi väljer att försvara utifrån våra egna särintressen urholkar allmänhetens förtroende för vad västerländsk demokrati representerar och står för.
Mer information
Armenica.org
Konflikten om Nagorno-Karabach: karabach.se
Freedomhouse.org, ”Freedom in the World report”
rsf.org (Reportrar utan gränser)
Dokument utifrån (SVT Play) ”Azerbajdzjan och kaviardiplomatin”
Armenpress.am
Vahagn Avedian är fil. dr i historia, freds- och konfliktforskare med fokus på demokrati och mänskliga rättigheter. Hans forskning och publiceringar finns att läsa på armenica.org/vahagnavedian.
Ur Signum nr 1/2023, s. 54–59.