av STEFAN HOFMANN
Rysslands ihärdiga angreppskrig mot Ukraina väcker bekymmersamma frågor. En av frågorna som tränger sig på handlar om de ryska stridande soldaterna, vare sig de är klassiska soldater, reservister eller legosoldater. Den i dag gängse uppfattningen inom folkrätten utgår ifrån att ryska och ukrainska soldater i moraliskt hänseende måste anses vara ”moraliskt lika”. Avgörande för denna tes var Michael Walzer och hans inflytelserika verk Just and Unjust Wars från 1977. Revisionistiska ansatser i förhållande till ”läran om det rättfärdiga kriget” ifrågasätter detta antagande. De följande redogörelserna avser att beskriva såväl Walzers tes som den revisionistiska kritiken. De gör inte anspråk på att ge en adekvat förståelse för de stridande soldaternas situation i Ukrainakriget. Även om man i alla avseenden skulle vilja stödja de ukrainska soldaterna som försvarar sitt fosterland, så torde det vara svårt att på ett adekvat sätt bedöma de enskilda ryska soldaternas moraliska situation. Då de tjänstgör under en diktatorisk regim, torde ryska soldater som ogillar kriget stå under ett enormt tryck. Det stora antalet desertörer efter Putins delvisa mobilisering i september tydliggjorde att det inte är få som letar efter utvägar. Generellt visar sig det känsliga i den nämnda diskussionen inom fredsetiken i samband med Ukrainakriget: Är soldaterna från två stridande parter att betrakta som ”lika”, även om främst den ena parten tycks ha legitima skäl att strida?
Ius ad bellum och ius in bello
En av de grundläggande distinktionerna inom den etiska reflektionen över militärt våld är den mellan ius ad bellum, frågan om krigföringens legitimitet, och ius in bello, frågan om tillåtna metoder och medel i själva kriget. Inom den filosofisk-etiska reflektionens tradition står ius ad bellum i förgrunden. Frågan om krigets metoder och medel hamnade i centrum för intresset först i och med 1800- och 1900-talets folkrättsliga överenskommelser.
Båda områdena inom den traditionella etiken är av stor betydelse: ius ad bellum erbjuder kriterier för illegitima krigshandlingar. Till de viktigaste folkrättsliga utvecklingarna inom ius ad bellum hör fördömandet av angreppskriget och det så kallade våldsmonopolet för Förenta nationerna i enlighet med artikel 51 i FN-stadgan. Till de viktigaste regleringarna inom ius in bello hör några fastställda regler som klargör soldaternas respektive övriga aktörers status. Dessa rör framför allt den grundläggande distinktionen mellan kombattanter – det vill säga aktörer som är involverade i krigets skeenden genom strider – och icke-kombattanter, som sårade, krigsfångar, sjukvårdare och även civilister. Med statusen som kombattant följer det så kallade kombattantprivilegiet, enligt vilket soldaterna inte kan ställas inför rätta för rättmätiga krigshandlingar. Kombattanterna åtnjuter särskilda rättigheter och skyldigheter: De får avsiktligt döda andra kombattanter och får som krigsfångar särskilda skyddsrättigheter. Men de måste hålla sig till reglerna för ius in bello och avstå från att sätta in vissa vapen, såsom kemvapen. De måste också respektera skyddsstatusen för sjukvårdare och civilister. Kombattanternas likhet är därigenom given, genom att de kort antydda rättigheterna och plikterna gäller kombattanterna från alla stridande parter – oavsett vilken part som enligt ius ad bellum är berättigad till stridshandlingar.
Den humanitära folkrättens ärende är att om möjligt att förhindra krig och att i händelse av krig så långt som möjligt begränsa våldet. De folkrättsliga överenskommelser som, sedan den första Genèvekonventionen år 1864, har undertecknats tar i första hand sikte på krig och konflikter mellan stater. Som en följd av andra världskrigets tragedi reagerade det internationella samfundet med en rad ytterligare folkrättsliga fördrag, så att en etisk reflektion över den positiva rätten med utgångspunkt i ius in bello i mitten av 1900-talet kunde tyckas vara överflödig. Med hänsyn till uppfinningen av kärnvapen måste ju även distinktionen mellan kombattanter och icke-kombattanter ha tett sig överspelad. I Tyskland växte, i den kritiska bearbetningen av den egna historien, uppfattningen fram att det bara finns förlorare i krig och att krig över huvud taget aldrig kan rättfärdigas. Renässansen för läran om det rättfärdiga kriget uppstod därför inte i Tyskland utan i Förenta staterna.
Michael Walzers bidrag
Ställda inför Vietnamkrigets förfärliga erfarenheter ägnade sig en rad etiker i USA åt frågan om etiska kriterier för att bedöma krigiska konflikter. Michael Walzer var inte den förste av dessa författare. Före honom begärde några protestantiska etiker ordet. Walzers arbete från 1977, Just and Unjust Wars, blev ändå en modern klassiker inom bellum iustum-läran (läran om det rättfärdiga kriget). Michael Walzer ville ta itu med den politiska realismen, som bedömde den militära våldsinsatsen utifrån den politiska nyttan, och han ville förklara för de amerikanska läsarna vad som var fel med kriget i Vietnam. Dessutom sysselsatte sig Walzer med de traditionella författarna till bellum iustum-läran. Hans metod bestod förvisso inte så mycket i att rekonstruera den klassiska läran utan mer i att med hjälp av flera historiska fallbeskrivningar väcka läsarens intuition och på så sätt analysera och pröva de klassiska kriterierna på konkreta fall. Walzers vände sig mot en legalism, som ansåg att folkrätten var tillräcklig. Han gjorde jämförelser med såväl de individuella rättigheterna som politiska församlingars rättigheter och presenterade på så sätt de väsentligaste beståndsdelarna i den nedärvda läran om det rättfärdiga kriget.
Waltzer presenterar i Just and Unjust Wars en hel rad av de klassiska aspekterna av bellum iustum-läran. Med tanke på frågan om kombattanternas moraliska likhet bör dock en av hans grundteser framhållas, som också harmonierar väl med folkrätten, nämligen hans tes om att ius in bello är oberoende av ius ad bellum. Redan i andra kapitlet i sitt stora verk förklarar Walzer: ”Enligt ius ad bellum anmodas vi att fälla omdömen om aggression och nödvärn, enligt ius in bello bedömer vi hur reglerna för striden följs. Båda bedömningarna är logiskt oberoende av varandra. Det är därför tänkbart att ett rättfärdigt krig förs på ett orättfärdigt sätt, eller att ett orättfärdigt krig strikt håller sig till reglerna.” Walzer tillmäter oberoendet hos de båda områdena inom bellum iustum-läran stor betydelse. Han vill skilja strikt mellan soldaternas beteende i kriget och kriget självt, och han ser en ”skiljelinje mellan själva kriget, som soldaterna inte är ansvariga för, och [deras eget] beteende i kriget, åtminstone inom deras aktionsradie, ty för dessa handlingar är de ansvariga.” Faktum är att åtskillnaden mellan de båda rättskomplexen också går att påvisa inom den positiva folkrätten. I preambeln till det första tilläggsprotokollet till Genèvekonventionen från 1977 heter det: Bestämmelserna i Genèvekonventionen och dess tilläggsprotokoll måste under alla omständigheter tillämpas, ”utan varje form av ofördelaktig åtskillnad, som beror på arten av eller ursprunget till den väpnade konflikten eller på bevekelsegrunder, som de i konflikten inblandade parterna företräder eller som tillskrivs dem”. Även den humanitära folkrätten räknar uppenbart med en åtskillnad i ansvaret, efter vilken de politiska beslutsfattarna är ansvariga för att kriget startade, medan soldaterna endast är ansvariga för sitt eget beteende. Politikerna, vars arméer uppfyller kraven för ius in bello, blir inte ursäktade. Men kombattanterna, som kämpar för en orättfärdig sak, berörs inte av krigets omoraliska förutsättningar. Mot bakgrund av denna åtskillnad mellan ius in bello och varje reflektion över ius ad bellum, hävdar Walzer kombattanternas moraliska likhet. För de ryska soldaterna i Ukraina innebär detta att så länge de håller sig till reglerna inom ius in bello (vilket tyvärr ofta inte är fallet!), strider de, trots det ryska angreppskrigets folkrättsvidrighet, på ett etiskt korrekt sätt.
Det är viktigt att se att den så kallade moraliska statusen är kopplad till bestämda rättigheter och inskränkningar. En kombattant har rätt att döda andra kombattanter. Samtidigt blir han eller hon angripbar och kan inte åberopa skydd av sin rätt till liv gentemot andra kombattanter. Walzer befarar att krig utan samma etiska tillstånd för alla att döda skulle kunna komma i olag. Ett skräckscenario för spänningen mellan ius ad bellum och ius in bello består i att efterlevnaden av de internationella överenskommelserna om vikten av krigets grundvalar långsamt skulle kunna ge med sig, så att de rättfärdigas rättigheter alltid förefaller vara större, och de orättfärdigt stridande fiendernas rättigheter nedvärderas. Till sist kommer, enligt Walzer, endast det möjligas gräns att finnas kvar. Därför måste kombattanterna anses vara moraliska likar, som moral equals, även om deras stater inte är lika moraliskt rättfärdiga. Utan moralisk likhet skulle ius in bello-regler för kriget inte vara lika relevanta för alla. Walzers oro är ytterst begriplig. Efter terrorattacken den 11 september 2001 uppmanade George W. Bush till ”krig mot terrorn”. USA:s regering stred mot den islamistiska terrorismen, som samtidigt beskrevs som ”ondskans axelmakter”. Under det stora trycket att förhindra islamistiska terrorattentat mot civila, uppstod en nedvärdering av motståndarens rättigheter. Begreppet unlawful combatants, som infördes för fångarna på Guantanamo, minns många fortfarande.
Walzers argument för kombattanternas moraliska likhet är lätt att följa. Det lyder: Även om kombattanterna sällan frivilligt beslutar sig för insatsen i kriget, så förlorar de sina rättigheter till liv och frihet, genom att de tar till vapen. De förlorar rätten till liv och frihet men vinner å andra sidan rättigheter, till exempel om de tas tillfånga. Genom att de samtycker till att bli ”farliga” människor, blir de ”angripbara” (liable to be killed). Inget ytterligare moraliskt ont kommer att orsakas av att de dödas i kriget.
Det skisserade argumentet från Walzers inflytelserika verk om etiken för militärt våld leder till ett rättfärdigande av två av den humanitära folkrättens viktigaste principer: Eftersom kombattanterna blir helt oberoende av frågan om krigets orsaker och får bestämda privilegier, som är kopplade till kombattanternas status, rättfärdigar Walzers argument, för det första, principen om kombattanternas moraliska likhet. Då de civilister, som inte deltar i striderna, inte förlorar sin rätt till liv och frihet, leder Walzers argument, för det andra, till att skillnaden mellan kombattanter och icke-kombattanter upprätthålls. Endast de som hör till beväpnade enheter eller själva tar till vapen blir angripbara. Civilister och andra icke-kombattanter får inte angripas.
Revisionistiska teorier om militärt våld
De revisionistiska författarnas grundtes lyder: Kriget får inte betraktas som en egen praxis. Walzer och andra företrädare för tesen om kombattanternas moraliska likhet placerar ”kollektivistisk” hos staten och dess agerande. De flesta kritiker av tesen om den moraliska likheten placerar ”individualistisk” hos den enskilda aktören inom konflikten. Helen Frowe, som vid sidan av Jeff McMahan är den mest inflytelserika företrädaren för den revisionistiska positionen, betonar att krigets moraliska normer endast korrekt kan bestämmas på grundval av de universella normerna för mellanmänsklig moralitet. Därför talar hon om nödvändigheten av ett ”reduktivistiskt” synsätt: om en reduktion av etiken för militärt våld utifrån etikens grundläggande principer, som vi känner den utifrån den individuella moralen, som samtidigt bör möjliggöra en ytterligare avgränsning av det potentiella, legitima, militära våldet. De revisionistiska teoriernas önskan är att generellt delegitimera militärt våld och på så sätt även inverka våldshämmande på praxisen. Förenklat uttryckt hävdar de att endast de kombattanter vars krigförande part är rättfärdig enligt ius ad bellum får använda våld. För Rysslands angrepp på Ukraina innebär detta att de ryska soldaterna inte är rättfärdiga i sitt användande av våld, eftersom Rysslands krig mot Ukraina inte är folkrättsligt legitimt. Mot Walzers ansats invänder de nämnda revisionistiska etikerna att tesen om den moraliska likheten underlättar rekryteringen av soldater. Om potentiella kombattanter visste att de endast får använda rättfärdigat våld när deras stridande part enligt ius ad bellum är rättfärdig, så borde sannolikheten för krig drastiskt minska.
Inom det tyska språkområdet kan Walzers ansats tyckas strida mot intuitionen, eftersom han förbigår soldaternas samvete. Walzer citerar instämmande en soldat i Shakespeares drama Henry V, som hävdar att ”vi vet tillräckligt, när vi vet att vi är kungens undersåtar, om en sak är dålig, så renar vår lydnad mot kungen oss från all skuld […].” Beträffande ius ad bellum blir soldaterna hos Walzer uppenbart ursäktade i stor omfattning. För dem gäller att de ”inte på något sätt […] själva” har ”fattat beslut”. För Walzer är soldaterna endast mänskliga ”instrument”. Walzer går så långt att han även undantar tyska generaler under andra världskriget från varje form av politiskt ansvar. Vem skulle inte kunna bli irriterad av en sådan åtskillnad inom ansvarsområdet? Den reduktionistiska betoningen av att de enskilda kombattanternas ansvar inte slutar vid reglerna för ius in bello borde, åtminstone för tyska läsare, vara intuitivt övertygande. Vid åsynen av en etiskt helt uppenbart icke rättfärdigad krigföring kan det finnas en plikt för soldater att vägra göra vapentjänst.
Kritikerna av tesen om kombattanternas moraliska likhet ifrågasätter därutöver även Walzers argumentation. Enligt dem leder inte det blotta faktum, att motståndarsidans kombattanter utgör ett hot mot den egna säkerheten, till slutsatsen att de därför skulle ha förlorat sin grundläggande rätt till liv. De kurdiska peshmergasoldaterna, som 2014 och 2015 försvarade jeziderna mot islamiska statens soldater, förlorade självklart inte genom sin militära insats sin rätt till liv.
Den som för andra kombattanter därför blir till ett hot, eftersom han eller hon tar till vapen för att försvara sig själv eller andra hjälplösa grupper av personer, kan därigenom inte förlora sin rätt till liv. Walzers argumentation förutsätter att även de rättfärdiga försvararna förlorar sin rätt till liv. Då denna del av hans argumentation inte övertygar, måste tesen om kombattanternas likhet vara falsk, menar kritikerna.
Ytterligare ett huvudargument mot Walzers tes återfinns i den (även av Walzers själv företrädda) proportionalitetsprincipen: att militärt våld endast tycks vara principiellt etiskt försvarbart, om det förorsakade onda står i ett rimligt förhållande till det goda som försvaras eller det onda som avvärjs. Befrielsen av Kuwait och tillgången till oljereserverna där rättfärdigade absolut inte det myckna dödandet under det andra Irakkriget. Om det finns en motsvarande proportionalitetsprincip för militärt våld, så skulle detta få ytterst stora konsekvenser för den moraliska statusen för de kombattanter på den icke rättfärdiga sidan i ett ius ad bellum. Då den militära framgången för dessa kombattanter inte skulle leda till avvärjandet av något ont utan främst förorsaka nytt ont, tycks det militära våldet från den orättfärdiga sidans kombattanter inte vara legitimt.
Walzers kritiker har utvecklat ett flertal olika positioner. Dessa sträcker sig från ett kategoriskt avvisande av kombattanternas likhet till en revision av samma position. Några författare tar på nytt upp kollektivistiskt tankegods. De betonar att krig är kollektiva företag. För dessa författare är de (delvis kanske även oskyldiga) soldaterna inom den orättfärdiga parten i kriget därför angripbara, eftersom de utgör en del av den orättfärdiga partens kollektiv. Ett stöd i den fredsetiska diskussionen torde de ansatser vara som tolkar krig som kollektiva handlingssammanhang, inom vilka de involverade individerna delar vissa särskilda intentioner och intar tydligt definierade roller som bidrar till det kooperativa agerandet.
Kritisk diskussion
Innan vi försöker att göra en bedömning är det nödvändigt med några korta begreppsliga och historiska anmärkningar. Den skildrade individualistiska positionen anses i dag allmänt som en revisionistisk teori, som man ställer mot den klassiska bellum iustum-läran. Detta bortser ifrån att den stora majoriteten av de klassiska författarna – till skillnad från den främste kritikern av Walzers teser, McMahan – inte utgick ifrån kombattanternas likhet. Begreppet ”moralisk likhet” går tillbaka till Walzer själv. De flesta av traditionens författare betonar att det är en synd att ansluta sig till ett orättfärdigt krig. Detta gäller för Augustinus (354–430), dominikanerna Thomas av Aquino (1225–1274), Francisco de Vitoria (1483–1546) och Melchior Cano (1509–1560), samt jesuiterna Francisco Suarez (1548–1617) och Luis de Molina (1535–1600) liksom många andra – även om det hos Augustinus finns utsagor som ligger nära det citerade Shakespearestället, och som i allmänhet inte går in på plikten att fråga efter härskarens krigsbeslut. Vid det här laget har det vid flera tillfällen hänvisats till denna meningsskiljaktighet. Det skulle därför vara lämpligare att karaktärisera de nya ansatserna som reduktionistiska snarare än revisionistiska. Visserligen förhöll sig de traditionella författarna likaledes kritiska till önskan om att reducera det militära våldets etik till den individuella moralens normer. De klassiska författarna jämförde frågan om det möjligen rättfärdiga kriget med frågan om lagstiftningen och menade att normerna, som varit nödvändiga för deras bedömning, inte går att reducera till den individuella moralen.
De reduktionistiska ansatserna uppvisar några styrkor och fördelar, som inte går att förneka. Kritiken mot Walzers argumentation för ”moralisk likhet” är övertygande. Det är faktiskt svårt att inse varför kombattanter som endast försvarar sig själva eller en tredje part skulle förlora sin rätt till liv och frihet. Walzers kritiker vänder sig dessutom med rätta mot några konsekvenser av den strikta åtskillnaden mellan ius ad bellum och ius in bello. De individualistiska ansatserna har den stora fördelen att de tar de enskilda kombattanternas ansvar på större allvar och förklarar den eventuella vapentjänsten som icke legitim. Walzers teori har dock den stora nackdelen att det i det närmaste tycks vara otänkbart att någon skulle desertera av samvetsskäl i detta system (det skulle i så fall vara att armén bryter mot ius in bello). Hans kategoriska likhetstes tycks implicera att medborgarna före kriget endast behöver fundera på huruvida de vill ta de personliga riskerna eller inte. Slutligen verkar de nya ansatserna erbjuda bättre svar på några frågor om de så kallade asymmetriska krigen. I dag står ofta statliga arméer mot löst organiserade förband av kombattanter eller mot miliser på ett sätt som gör att den klassiska folkrättens regler närmar sig sina gränser.
Trots de nämnda styrkorna uppvisar de så kallade revisionistiska teorierna likväl brister som det inte går att bortse ifrån. Jag vill åtminstone referera några av de kritiska punkterna i den vittförgrenade diskussionen:
- a) Krig är, trots allt ansvar hos de enskilda aktörerna, ett exempel på kollektivt handlande. När det gäller ansvarsfrågor måste hänsyn tas till denna aspekt av kollektivt handlande och även till rollerna för dem som deltar i kriget (soldater, officerare, generaler etc.).
- b) Åtskilliga av de revisionistiska ansatserna, som vill knyta angripbarheten till moraliskt ansvar (som Jeff McMahan försöker att göra) löper risken att göra även civilister, som politiker eller (exempelvis ryska) nyhetsuppläsare till legitima mål för militärt våld. Den för den humanitära folkrätten ytterst viktiga skillnaden mellan kombattanter och civilister ifrågasätts sålunda på ett oroväckande sätt.
- c) Detta skulle leda till att den humanitära folkrätten undermineras. Åtskilliga kritiker av revisionisterna varnar därför för att de nya ansatserna kan underlätta en totalisering av kriget. Eftersom ius in bello enligt revisionistiskt synsätt är kopplat till ius ad bellum, skulle till exempel det folkrättsliga uteslutandet av vissa krigsmetoder (som insats av kärnvapen) kunna bli obsolet och så vidare.
- d) Slutligen bör man komma ihåg att ett hots omedelbarhet endast kan bedömas mot bakgrund av ett eget normativt utkast. Måttstockarna för bedömningen av proportionaliteten i den militära våldsanvändningen riskerar därför i revisionistiska teorier att bli beroende av subjektiva preferenser. Mot bakgrund av den ryske presidenten Vladimir Putins självuppfattning kan de slaviska folkens politiska frihetsrörelse anses utgöra ett hotfullt scenario.
Inför sådana invändningar inställer sig den påträngande frågan om de så kallade revisionisterna inte kastar ut barnet med badvattnet. Förbigår inte dessa författare litet väl snabbt den humanitära folkrättens landvinningar?
Det reduktionistiska ifrågasättandet av tesen om kombattanternas ”moraliska likhet” anför med rätta några viktiga kritiska punkter mot Walzers tes med dess kollektivistiska förutsättningar. Walzers påstående gör inte rättvisa åt de enskilda kombattanternas ansvar. Det räcker inte att med att dessa håller sig till reglerna för ius in bello. Samhällsmedlemmarna kan helt enkelt inte dispensera sig från en bedömning av ett krigs rättmätighet. Detta gäller för nuvarande och framtida kombattanter – och naturligtvis också för de ryska soldater som förorsakar så ofantligt mycket lidande i Ukraina. Dessutom har den reduktionistiska kritiken såtillvida rätt i att det i krig kan finnas kombattanter som det inte är legitimt att angripa. Våld kan endast rättfärdigas som försvarande våld. Den skarpa motsatsställningen, mellan ”kollektivistiska” och ”individualistiska” försök att delegitimera militärt våld, tycks faktiskt vara vilseledande. Den radikala individualismen tar inte människans sociala natur på allvar. Soldater kan i vissa klara fall ha en plikt till olydnad. Denna aspekt av personligt ansvar står dock inte i motsats till det faktum att människan lever som ett socialt väsen, så att icke reducerbara intressen uppstår ur det kollektiva handlandet. Ett begränsat försvar av likhetstesen tycks därför vara mycket möjligt. Meningen med talet om den ”moraliska likheten” gäller en moralisk status, av vilken vissa etiska minimimått följer. Fokus ligger inte på en bedömning av individuell skuld.
Den som kollektivt endast försvarar sig – och det tycks i stor utsträckning hittills vara fallet med de ukrainska soldaterna – blir därigenom inte legitimt angripbar. Tesen om den moraliska likheten måste därför inskränkas, så att det blir tydligt att kombattanterna inte är principiellt lika angripbara. De har inte samma rätt att döda. Men denna iakttagelse gör inte kombattanterna på den orättfärdiga sidan till rättslösa subjekt. Walzers tes om moralisk likhet uppmärksammar med rätta att även soldater från en orättfärdig stridande part har en moralisk status och därmed rättigheter. Det ryska angreppskriget är ett uppenbart brott mot folkrätten. Andra militära konflikter är ofta inte så entydiga att bedöma. Tesen om ”moralisk likhet” är därför försvarbar i sammanhang där det råder kunskapsmässig osäkerhet. Om likhetstesen överges skulle det oavsiktligt kunna leda till en människoföraktande retorik och bidra till en motsvarande politik. I Guantanamo rättfärdigades brottet mot rättsprinciper och mänskliga rättigheter med att talibankrigarna förklarades vara ”olagliga kombattanter”. De revisionistiska teorierna om bellum iustum-läran är långt ifrån att rättfärdiga sådana beteckningar. Men de skulle kunna komma att missbrukas retoriskt. En sådan försvagning av acceptansen av den humanitära folkrätten borde vi beslutsamt motverka.
Översättning: Per Lindqvist
Litteratur
Michael Walzer: Just and Unjust Wars. A Moral Argument with Historical Illustrations. Basic Books 2015.
Michael Walzer: Gibt es den gerechten Krieg?. Clett-Cotta 1982.
Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit nr 12/2022.
Stefan Hofmann är jesuitpater och professor i moralteologi vid Leopold-Franzens-Universität i Innsbruck.
Ur Signum nr 1/2023, s. 47–53.