av ÉTIENNE PERROT
Den moderna kapitalismen bygger på tre delvis motsägelsefulla principer: rationalitet, effektivitet och säkerhet. Tillsammans pekar dessa tre principer åt ett och samma håll: den fysiska kontantvalutan bör försvinna. Sedlar och småmynt fyller plånboken och tynger fickorna. Det ekonomiska systemets högsta ändamål är performance, effektiv smidighet. Därför föredrar banker naturligtvis billiga digitala medel (såsom kreditkort eller betalappar) framför dyra materiella medel.
De som förespråkar rationalitet, effektivitet och säkerhet vill påskynda en dematerialisering av ekonomin – de drömmer om ett samhälle utan kontanter. De främsta företrädarna är högt uppsatta tjänstemän, på såväl internationell som nationell nivå. Bland andra kan man nämna Christine Lagarde, före detta vd för Internationella valutafonden (IMF) och ordförande för Europeiska centralbanken (ECB), den franska ministern Michel Sapin, samt William White, verksam vid OECD. För att inte nämna de många aficionados på World Economic Forum i Davos, som menar att framtidens marknad kommer att bli helt kontantlös. I en rapport av Comité Action Publique 2022 (Cap 2022), samlas teknokrater, vd:ar, ekonomer och högt uppsatta tjänstemän i en gemensam vilja att gå mot ett zero cash-samhälle. I korthet menar dessa teknokrater att den fysiska valutans försvinnande kommer att förenkla ekonomiska transaktioner. Digitaliseringen skulle enligt dem sammanfalla med ”den livsstil som redan föredras av alla” och skulle möjliggöra en mer effektiv kamp mot korruption och organiserad kriminalitet.
Mer nyanserade resultat
Att kontanternas försvinnande skulle vara något som alla föredrar, eller ens att det skulle vara en majoritetsuppfattning, är en förhastad slutsats. Det skulle innebära att vi förväxlar den teknokratiska uppfattningen med det gemensamma goda, i synnerhet när det gäller mer sårbara nationer. I Europa uppgav 87 procent av alla deltagare i en studie att de fortfarande använder kontanter hos småbutiker; 72 procent använder kontanter när de handlar i automater. Dessutom sade 83 procent att de var ”bekymrade över att kontanterna skulle försvinna”. Bland dessa finns givetvis de som använder kontanter i vardagen (87 procent av dessa var bekymrade), men även – något mera förvånande – de som föredrar att använda digitala betalningsalternativ (varav 73 procent var bekymrade). Ändå har den europeiska kommissionen, genom Europeiska centralbanken, avskaffat 500-eurosedeln år 2021 för att motverka korruption och organiserad brottslighet. Samma år införde Schweiz en ny sedel värd 1 000 francs, motsvarande cirka 930 euro.
Förklaringen till dessa olika inställningar är komplex. De olika monetära formerna speglar olika behov i samhället. Den liberala kapitalismen, vars logik är att investeringar alltid ska producera snabbare avkastning, privilegierar de betalningsformer som cirkulerar snabbast: först gällde detta ädelmetaller, som har ett stort värde trots liten volym; sedan vidare till mynt, sedan sedlar, ända fram till elektroniska och automatiska transaktioner. Denna logik gör äldre former tekniskt sett obsoleta, trots att de inte är överspelade ur en social synvinkel.
Den tekniska utvecklingen tyder på att kontanterna är på väg bort. I pressen dyker det regelbundet upp artiklar som varnar för den fysiska valutans försvinnande, eller som till och med firar detta. Ofta framhäver man problemet med fel på bankomater. Det man dock inte påtalar lika ofta är fusket som pågår genom bankkort eller programbuggar vid elektroniska betalningar. De inträffar mycket oftare och har mycket allvarligare konsekvenser.
Pandemins paradoxer
Teknokraterna ser inte de sociala och kulturella faktorer som gömmer sig bakom minskandet av kontanta transaktioner. Dessa faktorer pekar nu snarare i motsatt riktning. Från början av 2020 har pandemin – som stör oss med ständigt nya varianter – gett upphov till motsägelsefulla effekter. Å ena sidan har rädslan för smittan genom fysisk kontakt, däribland genom mynt och sedlar, ökat användningen av kontaktlösa betalningsalternativ: man kunde bara ”blippa” kortet, först under 30 euro och sedan upp till 50 euro under den första tiden av lockdown (maj 2020). Vissa handlare, främst i USA, har till och med börjat sätta upp skyltar där det står no cash.
Å andra sidan har pandemin på intet sätt neutraliserat intresset för den fysiska valutan. Tvärtom, år 2020 utfärdade Europeiska centralbanken 141 miljarder euro i nya sedlar (en ökning med 11 procent på ett år). Detta gör att summan av alla pengar i omlopp är en svindlande summa, 1 435 miljarder euro. Det verkar vara en paradox: å ena sidan har elektroniska betalningar ökat; å andra sidan har intresset för kontanter ökat på samma gång. Europeiska centralbanken har föreslagit en förklaring: ”Under svåra tider ökar behovet av kontantreserver.” Det påminner oss om att inom ekonomin, liksom inom politiken och samhällshistorien, skapas känslor och kulturella behov och mottagligheter samtidigt. Enligt forskare rör det sig om ett globalt fenomen. Det är i själva verket samma utveckling som den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter diagnostiserade redan 1911 i de första raderna av sitt verk The Theory of Economic Development: ”Den sociala utvecklingen är ett enhetligt fenomen. Forskaren måste kämpa mot den starka strömmen för att isolera ekonomiska faktorer.”
Som med alla sociala fenomen är användningen av kontanter, korruptionen eller brottsligheten – i såväl stor som liten skala – beroende av en global uppsättning lagstiftning, normativitet och omgivande kultur. Dessa fenomen anpassar sig smidigt till de monetära medel som finns tillgängliga i landet. Att tro att en immateriell valuta skulle hindra bedrägeri och kriminalitet är inget annat än en farlig vidskepelse.
Just det: vidskepelse. Detta är vad som har blir alltmer uppenbart de senaste tio åren: de största förflyttningarna av olagliga pengar har skett utan några väskor fyllda med sedlar. På så sätt har man kommit undan både gränsvakter och skattemyndigheter. När det gäller den offentliga säkerheten är de länder som begränsar kontanthandeln – i synnerhet Italien och Frankrike – inte alls lika ”säkra” som de länder och områden där kontanterna får flöda fritt, såsom Schweiz, Tyskland, Hongkong eller Singapore. Tanken att ett samhälle fritt från kontanter skulle hindra bedrägerier är alltså en vidskepelse.
Marknadens logik
Det kan inte förnekas att andelen kontantköp minskar, och numera utgör en minoritet av alla transaktioner i såväl västvärlden som Asien. De konsumenter som förespråkar en no cash-framtid brukar framhäva att elektroniska betalningar är mer praktiska. Även detta är svårt att förneka. Till och med i kyrkliga miljöer har antalet församlingar som använder sig av en contactless gåvoinsamling ökat.
Dessa nya medel speglar bara logiken bakom den kapitalistiska produktionen. De stora kedjor som lägger ut skylten no cash försöker spara in på kostnaden för att kontrollera kontanternas äkthet. Det är tidskrävande att varje kväll behöva utföra en ”kassakontroll”. Det har blivit något enklare i dag, eftersom maskinerna kan gå igenom och räkna alla sedlar och mynt på kortare tid. Men dessa maskiner är inte heller gratis.
Från de kommersiella bankernas håll är intresset för ett kontantlöst samhälle knappast mindre. Bankomater är dyra i drift: de behöver underhåll och binder stora summor pengar till en viss plats. Kontanternas försvinnande skulle ge bankerna bättre insyn i kundernas konsumtionsmönster, vilket möjliggör en större kommersiell flexibilitet och bättre strategier för marketing. Med en no cash-politik skulle man dessutom enkelt kunna ge sina kunder negativ ränta, enligt beslut från centralbanken.
I ett samhälle utan kontanter har centralbankernas monetära politik en fördel, eftersom registreringen av alla transaktioner mellan konton hjälper till att motverka så kallad hoarding, att lägga pengar på hög. Detta fenomen är dåligt för den ekonomiska tillväxten; det fruktas av dem som ansvarar för den monetära politiken, som i stället vill att spararna ska konsumera mer. Ökad konsumtion kan åstadkommas relativt enkelt genom införandet av en ”valuta som tappar i värde”, vilket i sin tur kan skapas med en negativ ränta på bankkonton. Pengar som inte sparas på bankkonton orsakar i stället en nedvärdering av valutan genom inflationen.
Det kontantlösa samhället gynnar även staten, eftersom det stärker den offentliga ekonomiska politiken. Kontanternas försvinnande skulle hindra skattefusk, eftersom det inte längre skulle vara möjligt att ”glömma” eller gömma inkomster eller tillgångar från skattemyndigheten. Genom att införa negativa räntor kan politiken orsaka inflation utan att tvinga medborgarna att konsumera mer. Detta är mer framgångsrikt, eftersom de som äger dessa tillgångar inte kan rymma från uttag genom att behålla pengarna i kontanter i ett kassaskåp eller ”i madrassen”.
Det är därför lätt att förstå varför Europeiska centralbanken, samt regeringar, de kommersiella bankerna och högt uppsatta tjänstemän ser med intresse på Sverige, ett land där kontanterna är så gott som obefintliga. Kontantköp utgör enbart 2 procent av alla transaktioner i landet. Genomsnittet i Europeiska unionen skiftar mellan 10 och 20 procent beroende på land. I utvecklingsländer är kontanttransaktioner ännu mer utbredda: de utgör mellan 60 och 90 procent av alla köp. Ingen är förvånad över att anti cash-aktivisterna huvudsakligen finns i storstäderna och företrädesvis är unga och högutbildade.
Den sociala logiken
Det är viktigt att ifrågasätta den liberal-kapitalistiska teorin om att kontanter är förlegade. Vi borde kanske lyssna just på Sveriges perspektiv, eftersom landet är i framkant när det kommer till no cash-experimentet. Chefen för Sveriges Riksbank, Stefan Ingves, menar att det är viktigt att kontanterna förblir en accepterad betalningsmetod. I en artikel från 2018 förklarar han att utvecklingen skett alltför snabbt och att Riksbankens kontroll över det ekonomiska systemet måste värnas. Om man inte åtgärdar saken, menar han, kommer Sverige vara i en situation där offentlighetens alla betalningssätt kommer vara styrda av kommersiella aktörer. De som företräder det privata mot det offentliga försäkrar att Sverige inte har något att oroa sig för. Ingves menar att de har fel. I kristider, förklarar han, vill befolkningen ha riskfria tillgångar och söker sig därför till kontanter, vars värde garanteras av staten. ”Det är därför osannolikt att kommersiella aktörer skulle ta på sig ansvaret att förse offentligheten med säkra betalningssätt.” Ingves argument fick gehör: från början av 2020 tvingar svensk lagstiftning bankerna att garantera kontanternas fortlevnad.
Ett av skälen som den svenska regeringen anför motsäger den endimensionella logik som driver den kapitalistiska rationaliteten: regeringen vill se till de svagaste. Debatterna om betalningsteknik kan verka enbart ekonomiska, men i själva verket har de att göra med grundläggande etiska frågor. Moderniteten och den kapitalistiska logiken krockar därför med en social tradition med religiösa (främst kristna) anor, som vägrar lämna någon människa utanför. I politiska termer krockar det överdrivna intresset för ekonomiskt välstånd med det gemensamma goda, vilket är allas goda, i synnerhet för de allra svagaste. Detta nås endast genom en solidaritet mellan alla parter, även om det kan betyda att den ekonomiska tillväxten hämmas något.
Framför den ekonomiska rationalitet som no cash-aktivismen vill påtvinga, kräver det gemensamma goda att vi måste se till alla människors behov i vårt samhälle. Vi kan inte se bara till den stora majoriteten, den som syns i statistiken, som är yngre, högutbildad, urban och tekniskt skicklig när det gäller elektroniska betalningssätt. Kontanternas försvinnande synliggör klyftorna i samhället, den puttar ut dem som redan lever i samhällets utkant, utan tillgång till nödvändig teknik: hemlösa, migranter, papperslösa, tiggare, samt äldre människor, främst på landsbygden. Under våren 2020 frågade en fransk senator regeringen om bristen på bankomater i de lantligare delarna av landet. Det rörde sig då inte om något försök att få poäng hos djurhandlare, som försöker komma undan skatt genom att betala svart för kor och hästar. Alla studier om de antropologiska och politiska dimensionerna av kontantvalutan konvergerar i syntesen som uttrycks av direktören för Monnaie de Paris: ”människor uppskattar den förtroendebaserade valutan (sedlar och mynt) inte enbart på grund av dess praktiska och smidiga fördelar utan först och främst på grund av att den är en vektor för social sammanhållning. Bortom den vardagliga användningen fortsätter pengar att spela en viktig roll i förmedlingen av solidaritet och uppfostran från en generation till nästa.”
Det är därför de regeringsoberoende organisationer som verkar närmast migranter och fattiga människor har varit otvetydiga i sitt motstånd mot begränsningen av kontantvalutan. En sådan policy – som vid första anblick verkar enbart ”teknisk” – är att blockera asylsökandes bankkort. Medan de väntar på att deras ansökan ska prövas får de inte arbeta, men får i stället en liten pengasumma, mellan 7 och 12 euro om dagen. Teknokraterna vill kunna ge dem bankkort som tillåter dem att betala kontantlöst, men som inte medger kontantuttag i bankomat. Dessa personer hamnar därför i en ännu mer prekär situation.
Dessutom kan en helt och hållet ”avmaterialiserad” ekonomi göra så att vissa människor får sämre grepp om sina utgifter. Vikten att vidröra pengar med handen var en etablerad sanning hos franska psykoanalytiker: man var tvungen ”röra pengarna med handen” för att förstå hur mycket det man köpte faktiskt ”vägde”. En avmaterialiserad transaktion blir psykologiskt ineffektiv.
Vid sidan om dessa bekymmer bryr sig de flesta som motsätter sig kontanternas försvinnande om att värna sin integritet. Det är en fråga om samvetsfrihet och handlingsfrihet. Det finns även andra bekymmer: en risk för datastöld, manipulering av koder, fel i förfrågningarna, fel vid uttag från bankkonton – för att inte tala om misstagen som användaren själv kan orsaka, exempelvis när äldre människor, med darrande händer, trycker på fel knappar på mobilen eller datorn. Buggar i dataprogrammen kommer aldrig att utrotas helt. Den vardagliga erfarenheten av administrativa system visar hur svårt det kan vara att få sina rättigheter respekterade.
No cash-förespråkarna brukar bemöta dessa invändningar med statistik: riskerna med operativsystem berör en liten bråkdel av summorna i spelet. Teknokraterna blandar då samman statistik med en genomtänkt diagnos av problemet. Statistik grundar sig på de stora talens lagar, medan en genomtänkt diagnos tar hänsyn till alla människor. De stora talens lagar är relevanta för försäkringsbolag, investeringsfonder, jätteföretag eller stater. Men få människor befinner sig i situationer där de stora talen spelar någon roll.
Aktivisterna som jobbar för att göra kontantvalutan obsolet drivs inte av en vilja att modernisera betalningssystemet utan av en vilja att kunna utnyttja privata data för personliga, statliga eller privata ändamål. Våra data används utan hänsyn till våra privatliv, till konsumenternas önskemål, till de svaga och utsatta, eller – ännu mindre – till dem som inte kan använda digitala medel.
Politiska faror med ett kontantlöst samhälle
Det är värt att uppehålla sig vid de politiska implikationerna av ett kontantlöst samhälle. Kina är tekniskt sett det land som har kommit längst i övergången till ett kontantlöst samhälle. Men Kina är inte för den sakens skull känd som en liberalismens högborg. Tvärtom, den kinesiska politiken präglas av grova inskränkningar av individuella fri- och rättigheter. De som fortfarande minns totalitära regimer är skeptiska mot ett kontantlöst samhälle, som lämnar individen helt och hållet beroende av ett centraliserat ekonomiskt system. En namninsamling för kontanternas överlevnad ställer frågan: ”Vad skulle hända om vi blev måltavlor för den politiska makten?”
Även om vi antar att våra demokratiska institutioner aldrig kommer förvandlas till medel för en populistisk totalitarism, kvarstår faran att staten skulle använda kontoägarnas pengar, särskilt vid problem med statsskuld. Detta har redan inträffat i länder som Grekland, Cypern och Argentina, där kontouttag begränsades med hänvisning till krisen. Ett direktiv från Europeiska unionen godkänner ett sådant övertramp i fall av en allvarlig kris. Det är orättvist: de som har mindre tillgångar har proportionellt sett en större andel av dem på bankkontot. Detta slår alltså hårdast mot dem som har minst. Det är dessutom ett tvång som är odemokratiskt eftersom räntan på medborgarnas bankkonton verkar utanför parlamentarisk kontroll.
Vad är lösningen?
Man kan föreställa sig en helt och hållet elektronisk valuta som undflyr marknadens logik. För att hindra riskerna med en kommersiell styrning, som den svenska Riksbankens chef Stefan Ingves varnar för, har vissa föreslagit statliga elektroniska valutor. Men detta förslag skulle inte lösa faran med överdriven statlig kontroll som vi såg ovan.
En annan väg framåt, enligt vissa, är att ge ”kryptovalutor” större utrymme: de är billiga i termer av energi och därför mer ekologiska. Men även här spökar en del farhågor. Det rör sig om rent spekulativa valutor, vars växelkurs svajar kraftigt och ofta. Trots att de i teorin grundas på ett ofelbart tekniskt system kan man föreställa sig att brister kommer att komma upp till ytan i framtiden. Utöver detta kommer kryptovalutorna aldrig vara bra nog för medborgare som bryr sig om rättvisa i samhället, som oroar sig för penningtvätt och bedrägeri. Kryptovalutorna är från början tänkta att komma undan totalitär kontroll. Men deras volatilitet gör det omöjligt för dem att utgöra en värdefull reserv.
I slutändan kan vi konstatera att vårt nuvarande system, där sedlar och mynt konkurrerar med elektroniska betalningsmedel, är den bästa ekonomiska och politiska kompromissen. Detta trots den ekonomiska kostnaden som kontanterna innebär, eftersom nackdelarna på det antropologiska och sociala planet annars blir för stora.
Översättning: Lapo Lappin
Artikeln var ursprungligen publicerad i La Civiltà Cattolica 15 januari 2022.
Étienne Perrot är jesuitpater, ekonom och gästprofessor vid universitetet i Fribourg.
Ur Signum nr 1/2023, s. 42–47.