av BRUNO FRANGUELLI
Under hans livlösa fötter hade någon lagt den heliga Skrift. När biskopen insåg att döden närmade sig uttryckte han sin önskan att hans kropp – ihoprullad i en filt – skulle läggas på marken. Men i stället fick en han en enkel kista.
Biskopens önskemål om gravplats fick däremot gehör. Det blev en övergiven kyrkogård vid floden Araguaias stränder. Samma plats som hyser otaliga lik tillhörande fattiga arbetare, människor från urbefolkningar och offer för trafficking vid São Félix do Araguaia, i den brasilianska delstaten Mato Grosso. Det är en kyrkogård för de bortglömda, de som inte hade egen mark, som inte hade någon plats att begravas på. Det är en plats där många nyfödda – ofta avlidna på grund av bristande medicinska tillgångar – begravdes i skolådor. Det var Pedros önskemål att han skulle begravas där, bevarad som en gravskrift i hans diktrader:
Para descansar
sólo quiero
esta cruz de madera
con lluvia y sol,
estos dos metros
¡y la resurrección!
För att vila
på denna minimala yta
önskar jag endast
detta kors av trä
med regn och sol,
– och uppståndelsen!
Den 8 augusti 2020 avled de bortglömdas biskop, den katalanske missionären Pedro Casaldáliga, vid 92 års ålder. Han vigde hela sitt långa liv åt profetiskt pastoralt arbete, ett försök att ständigt skydda de förtryckta. Hans eftermäle består i en ansamling ord och gester samt ett radikalt engagemang för de svagas sak. Pedro tog aldrig emot de förmåner som hans ställning i den kyrkliga hierarkin medförde. I stället var han trogen mot det som den helige Ande hade låtit framkomma när den latinamerikanska kyrkan samlades vid biskopskonferensen i Medellín år 1968: ”det prioriterade ställningstagandet för de fattiga”.
Casaldáligas missionärskallelse
Under 1900-talets andra hälft, i synnerhet under Andra Vatikankonciliets år, blev Latinamerika (och Brasilien i synnerhet) en god jordmån för präster med en profetisk kallelse. Kyrkans historia i Brasilien har formats av personligheter som Helder Câmara, Paulo Evaristo Arns, José Maria Pires, Aloísio Lorscheider, Luciano Mendes de Almeida, Tomás Balduíno och Angélico Sândalo Bernardino (den sistnämnde lever fortfarande). Under tiden då landet leddes av en militärjunta var dessa personer beredda att undergå orättvisor, skydda tortyroffer och stå upp mot regimen. Fader Casaldáliga var medlem i ett biskopskollegium som fick mäta sig med den svåra brasilianska verkligheten.
Biskopens katalanska namn var Pere Casaldáliga Pla. Han föddes i staden Balsareny i Katalonien den 16 februari 1928 och växte upp under Francodiktaturen. Hans morbror var präst och mördades under det spanska inbördeskriget. Senare i livet har Pedro kommenterat detta i en intervju: ”I Spanien blev vi förföljda av kommunisterna; i Brasilien blev vi förföljda som kommunister.” Casaldáliga prästvigdes vid 24 års ålder och inträdde i missionärsorden Filiorum Immaculati Cordis. Den första erfarenheten som missionär gjorde han i Ekvatorialguinea, ett afrikanskt land som på den tiden fortfarande var en spansk koloni. Där, vid 30 års ålder, hjälpte han sina medbröder att hålla cursillos, korta kateketiska kurser för att sprida den kristna tron. Dessutom såg de till de lokala behoven, exempelvis genom att öppna en jordbruksskola. Erfarenheten i Afrika påverkade Pedro så starkt att han sade att han ville dö där.
Några år senare, efter det att han återvänt till Katalonien, ägnade sig Pedro och hans medbröder åt mission i ett område vid floden Araguaia, i den brasilianske delstaten Mato Grosso. Han anlände till Rio de Janeiro i januari 1968 mitt under militärdiktaturen. På den tiden var utvisning av politiska fiender lagfäst, i enlighet med Ato institutional n. 5, bättre känd under namnet Al-5 4.
Tu mitra será un sombrero de
paja del campo;
el sol y la luna;
la lluvia y la serenidad;
la mirada de los pobres con los que
caminas
y la mirada gloriosa de Cristo el Señor.
Tu báculo será la Verdad del Evangelio
y la confianza de tu pueblo en ti
Tu anillo será la fidelidad a la
Nueva Alianza de Dios Libertador
y la fidelidad al pueblo de esta tierra
No tendrás otro escudo que
la fuerza de la Esperanza y la Libertad
de los hijos de Dios, ni llevarás
otro guante que
el servicio del Amor.
Din mitra ska vara en stråhatt från
landsbygden;
solen och månen;
regnet och lugnet;
blicken hos de fattiga som du
vandrar med
och Herren Kristus saliga blick.
Din stav ska vara Evangeliets Sanning
och ditt folks förtroende för dig.
Din ring ska vara troheten mot
det Nya förbundet med Gud Befriaren
och troheten mot folket i denna region.
Ingen annan sköld ska du bära
än Hoppets styrka och Guds barns Frihet,
du ska inte heller bära
någon annan handske än
Kärlekens tjänst.
Efter att ha gått förberedande kurser i språk, kultur och till och med om tropiska sjukdomar blev Pedro skjutsad i en lastbil från São Paulo hela vägen till byn São Félix do Araguaia. På den tiden hade den enbart 600 invånare. Det fanns ingen elektricitet, post eller vård att tala om.
Det var en skrämmande verklighet. Urbefolkningarnas markområden hade inskränkts och människor tvingades till slavarbete. Under den första veckan i byn lades fyra döda barn i skolådor framför hans dörr. Pedro och hans medbröder fick på så sätt komma i kontakt med denna bistra och bortglömda region i Brasiliens periferi.
Profetiskt pastoralt arbete
År 1970 grundade påven Paulus VI ett självständigt stift för São Félix do Araguaia, med en yta på 150 000 kvadratkilometer. Pedro, som var en av de första prästerna att flytta till regionen, blev också den första biskopen. Han bejakade inte omedelbart utnämningen. Men efter att ha rådfrågat sin nära vän, fader Tomás Balduíno, insåg han att biskopsämbetet kunde vara ett sätt för honom att bättre skydda sin flock. I inbjudan till biskopsvigningen såg man redan det profetiska och poetiska arvet som kom att genomsyra hans livsgärning som biskop:
Den 23 oktober 1971 blev Casaldáliga vigd till biskop på Araguaia-flodens strand. Eftersom stiftet inte hade en domkyrka ägde ceremonin rum vid en plats där det en gång hade stått ett kapell av lera. Man hade dock blivit tvungen att riva ned det, eftersom det hotade att kollapsa. Ett litet bord fick bli altare. Han biskopsvigdes av sin nära vän Dom Tomás. De andra närvarande biskoparna, efter att ha sett att Pedro vägrade bära de traditionella symbolerna för biskopsämbetet, lade också undan sina mitror och anförtrodde dem åt några av de närvarande bönderna. Vid mässans slut kommenterade Dom Pedro att ”dessa mitror doftar nu som folket”. Det var en person från urbefolkningen som tillverkade Pedros biskopsring: den var snidad av trä från palmen tucum. Som följd av detta började även andra präster, ordensfolk och lekmän bära sådana ringar för att visa sin trohet mot de fattigas sak. Trots att Pedro aldrig antog en vapensköld valde han ett motto: ”förmänskliga mänskligheten”. Mottot blev sinnebilden för hans tjänst.
Pedros första gärning som biskop var att publicera brevet En kyrka i Amazonas, som direkt gick i klinch med jordbruksindustrin. I brevet presenterade Casaldáliga stiftets ecklesiologiska och pastorala verklighet. Han fördömde de stora orättvisorna och de stora gårdarnas utnyttjande av hans folk. Brevet fick en så stor spridning att även en av de största brasilianska dagstidningarna publicerade en ledare med rubriken ”Den där demagogiske biskopen”. Där anklagades Casaldáliga för att vara ”demagog, farisé, provokatör, yrande galning”.
Detta var enbart början på en biskopsgärning helt och hållet vigd till att vara nära dem som lider, och som Casaldáliga fick betala priset för genom förföljelser och dödshot. Trots allt detta fortsatte han att modigt fördöma all sorts ondska, våld och segregation.
Efter att i brevet ha fastslagit hur befolkningen förtrycktes på de två stora gårdarna i regionen gick han rakt på sak: ”Vi – folket och jag – förbannar dessa två gårdar. Tretton år av aggression, lögner, systematiskt förtryck. Därför publicerar jag denna ’kollektiva exkommunikation’ i ett pastoralt brev vid jul.” Dom Pedro hade anammat befrielseteologin, vilket ledde honom till att förkunna att ”allt vi organiserar som del av det kristna livet måste bekräftas med bön och med rättvisa”. Han var en man av djup teologisk lärdom. Han studerade, bad och fördjupade teologin genom mystiken. Pedro skrev: ”Att studera kristologi är en vana som hör ihop med min tro så till den grad att jag kommer fortsätta med det resten av livet, tills jag kan studera Honom ansikte mot ansikte, bredvid den ärorika Fadern.” Hans pastorala gärning var inte frukten av analyser eller sociologisk forskning, utan av en djup intimitet med Gud. ”Enligt mig”, skrev han, ”finns det inget mer personligt än att leva ett nytt liv i Jesus Kristus: hans liv i mitt, mitt liv i hans, i dag, i detta avlägsna hörn av Mato Grosso.”
Trots att Pedro hyste tydliga teologiska och ecklesiologiska uppfattningar, satte han stort värde på bredden av teologier i kyrkan: ”Enheten i trosbekännelsen och mångfalden av teologier är det som räddar den historiska katoliciteten i Kristi kyrka.” Han svarade alltid tålmodigt på kritiken (och till och med förolämpningarna) som riktades mot honom från vissa medlemmar i kyrkan. Hans liv präglades av djup lydnad, även inför stora utmaningar och spänningar i förhållande till den kyrkliga hierarkin. Med påvarna upprätthöll Pedro en mer än vänskaplig relation. Han fick stöd från dem för sin profetiska kallelse. När påven Paulus VI fick reda på Pedros situation och hur han förföljdes sade han till kardinalen Arns, ärkebiskopen i São Paulo: ”Den som rör Pedro rör även Paulus!” I sina dagböcker nedtecknar Casaldáliga varma minnen från mötena med Johannes Paulus II: ”Han har alltid stöttat kyrkans sociala mission och har vid flera tillfällen erkänt orättvisan som har fått fäste i Brasilien. Vi har talat tillsammans om det pastorala arbetet i stiftet. Under välsignelsen i slutet av vårt möte underströk han: ’i synnerhet för de förföljda!’.”
Pedros livsstil var i harmoni med de fattigas sak. Han ägde enbart några slitna klädesplagg som han tvättade själv. I skjortfickan bar han ett hopvikt pappersark och en penna. Han gick alltid omkring barfota, i flip flops. Fram till 1990 hade han inte ens ett kylskåp hemma. Till slut blev han tvungen att installera ett, eftersom han kom fram till att det var nödvändigt när han fick besök.
Pedro bodde i ett enkelt hus, där dörrarna alltid var öppna. Bara en gardin skiljde av hans rum från resten av huset. Många som kom på besök till Pedros ”biskopspalats” gick vilse och knackade på grannens dörr, eftersom den var i betydligt bättre skick.
Casaldáliga bad alla att enbart kalla honom Pedro, utan den sedvanliga brasilianska biskopstiteln ”dom”. Han ägde ingen bil. För att besöka gemenskaperna tog han ofta båt, eller åkte bak på någon församlingsmedlems cykel. Annars red han på häst. Pedro levde i nära kontakt med sin flock, han ”luktade får”. Han besökte familjerna ständigt: han knackade på deras dörrar och ropade på varje person vid namn. Pedro kände till sin flocks lycka och olycka: ”Jag känner i likhet med Jesus att det är nödvändigt att alltid bära med sig ett mirakel. En hjälp, ett tröstande ord, en evangelisk gest. Ingen borde gå iväg tomhänt efter att han mött en av Jesu efterföljare.” Inte ens förföljelser och hot fick honom att bry sig om sin personliga säkerhet. Han påstod att ”ondskan är inte att vara rädd, utan att rädslan börjar äga oss”. Hans råd var enkelt: ”Sluta försvara dig. Lägg ned dina vapen. Acceptera att du kommer bli missförstådd eller ignorerad. Detta råd är tröstande men svårt. Bara den som är helt och hållet fri i ödmjukheten och friden kan efterleva det.”
Casaldáliga fick minst fem formella utvisningar från Brasilien. Han anklagades för att vara en subversiv biskop och kommunist. Han försvarades av ärkebiskopen i São Paulo, kardinalen Paulo Evaristo Arns. Hans namn, tillsammans med biskopen Helder Câmaras, censurerades av diktaturen minst elva gånger.
Själva stiftskansliet i São Félix blev föremål för ett flertal militära razzior. I en av dessa sattes Pedro i husarrest i flera dagar. Konfronterad med allt detta skrev han i ett brev riktat till biskopskollegor: ”Hur vackert är det inte att förföljas på grund av evangeliet, rättvisan och befrielsen!” Och vidare: ”Att vara mild gentemot alla är enkelt. Mycket svårare är det att vara profetisk gentemot alla. Att älska kan också innebära att göra någon obekväm.” Många av hans kollegor blev fängslade och torterade. I sådana situationer brukade Pedro knäfalla inför det heliga sakramentet och be, speciellt i nattens tystnad.
Som biskop av São Felix bidrog Pedro till att grunda skolor och utbildningscentrum baserade på Paulo Freires pedagogik, som byggde på en vision om holistisk och emancipatorisk utbildning. Lärarna misstänktes därför för kommunism och sattes under polisövervakning av diktaturen. Poliserna vakade över klassrummen med automatvapen för att kontrollera utbildningens innehåll. Ofta hotade de lärarna och förde till och med bort några till fängelset för att torteras. Det var inte ovanligt på den tiden att individer misstänkta för att vara ”subversiva” helt enkelt försvann.
Pedro konfronterade denna förföljelse med tålamod och enkelhet. Han tjänade sin flock i stiftet och slogs för deras rättigheter. Han predikade hoppets evangelium: ”det är i tystnaden som jag hittar mitt hopp och min styrka.” Något som enligt Pedro saknades i världen var ”politiska helgon”, det vill säga goda kristna i politikens värld. ”En god politik är ett offentligt sakrament av Guds godhet”, skrev han.
Även när Pedro var tvungen att resa i många dagar för att nå de stora städerna tog han alltid bussen. Under resan talade han med alla passagerare, bad dem om information, knöt nya vänskapsband. Resan var för honom en pastoral aktivitet. I hans andliga dagbok lämnade han efter sig några vackra rader om den evangeliska betydelsen av att hälsa: ”Redan att hälsa är att evangelisera, i linje med Jesu uppmaning att välkomna främlingen. Först och främst är det nödvändigt att hälsa på alla. Om denna hälsning också kommer från en biskop, en präst, en pastoralarbetare – då har hälsningen en ännu starkare evangelisk kraft. Jag upplever att när jag hälsar så förkunnar jag evangeliet. Jag förkunnar freden och pekar vidare på den levande och välkomnande Guden.”
Det är också värt att citera hans ord om evangelisation: ”En evangelist är inte en person som lever livet i ständig ’evangelisation’, som yttrar sig i grandiosa ord, gester, handlingar. Evangelisten måste själv kunna bli ’evangeliserad’ av tillfälliga ord, enkla gester – av det mänskliga livets vardaglighet. Genom plötsliga vardagliga uppenbarelser. Vi lyckas bara evangelisera i den mån som vi låter oss själva bli genomsyrade av evangeliet, muntligen eller skriftligen, offentligt eller fördolt, när Jesu Ande outtröttligen talar till oss i det vardagliga livets plötsliga uppenbarelser.”
Pedro var mycket medveten om den svåra missionen att evangelisera urbefolkningarna. Han skriver: ”Vi måste evangelisera urbefolkningarna. Hur detta ska ske måste urskiljas med hänsyn till såväl den helige Ande som till dessa folks själar. Det kan aldrig ske i form av tvång, eftersom evangeliet är en gåva som bara kan tas emot i fullständig frihet. När evangeliet är enbart evangelium lyckas det tränga in överallt.”
För Pedro var prästens uppdrag inte enbart en from ”själavård”. Det var en gärning av djupt nedstigande i människors liv. Det var ett möte med de troendes konkreta livssituationer och deras verkliga behov. ”Prästen som bara möter sin flock på söndagar i mässan eller vid enstaka tillfällen som dop och bröllop kan lätt tro att det egentligen inte föreligger någon skillnad mellan rika och fattiga troende. Klädda i festkläder är nästan alla likadana. Man måste möta de troende i deras hem, vid deras skrivbord, på jobbet, i matkön, vid gathörn eller busshållplatser.” För att bättre kunna styra stiftet instiftade Pedro ett pastoralt råd bestående av präster, ordensfolk samt lekfolk. Biskopsämbetet var en synodal process. Biskopens beslut filtrerades först genom råden och allt diskuterades öppet. Eftersom stiftet täckte en enorm markyta hade alla städer egna pastorala råd, där representanter från den lokala befolkningen deltog. De pastorala arbetarna som utgjorde biskopens råd fick minsta möjliga reseersättning för att betala resa och boende. Alla fick lika mycket i arvode, inklusive biskopen.
I sina anteckningar kommenterar biskopen sin mission i Brasiliens inland. ”Mina präster är långt borta från varandra. Alla är mitt bland sina får, alla långt borta från varandra. Jag, trots allt deras biskop, förblir med dem. De är bönder, Guds folk. Jag är kristen som de; åtminstone vill jag vara det. Deras biskop. Detta är mitt arv till detta land som den helige Ande har skänkt mig.” Dom Pedro bevarade i minnet några rörande ord som en spansk vän en gång hade skrivit till honom: ”Glöm aldrig att många klamrar sig fast vid dina händer för att hitta Jesus, frälsaren!”
En jesuitmartyr vid biskopens sida
João Bosco Penido Burnier var en jesuitpräst som drömde om att bli missionär i Mato Grosso, i synnerhet för urbefolkningar. Han gick alltid klädd i ordensdräkt. Den 11 oktober 1976 bestämde han sig för att göra biskopen av São Félix sällskap till staden Ribeirão Bonito, för att fira högtiden av Vår Fru Maria av Aparecida, Brasiliens skyddshelgon.
Under festen blev Pedro informerad om att två kvinnor torterades av två poliser i det lokala polishuset. Tillsammans med João Bosco skyndade han sig till platsen. När han såg kvinnornas lidande försökte han övertala polisen att upphöra med tortyren. Poliserna svarade med hot; prästernas plats var sakristian, sade de hånande. Fader João Bosco förklarade, när han insåg att offren inte gick att hjälpa, att han tänkte anmäla poliserna till myndigheterna. Han fick genast en örfil av en polis vid namn Ezi Ramalho Feitosa, som sedan drog sin pistol och sköt honom i bakhuvudet. Dom Pedro hann ge João de sjukas smörjelse och höra hans sista ord: ”Jesus, Jesus … Jag offrar mitt liv för alla indios och dessa bönder.” Sedan tänkte han på Maria av Aparecida och sade: ”Dom Pedro, vi har fullgjort vår mission!”
Sólo pido el milagro
de seguir creyendo en ti,
cuando algunos
a los que has llamado
te abandonan,
cuando muchos de los que te aman
no se atreven
a arriesgarse por el Reino,
cuando yo mismo, que te he jurado
tantas veces
fidelidad total,
me veo reducido a una observancia
superficial.
¡El milagro de seguir creyendo en ti,
mientras me hundo en el lago!
Dios está más allá de nuestra fe,
más allá de nuestra teología,
más allá de nuestras Iglesias.
Dios está más allá de todos los poderes,
más allá de todos los fracasos,
más allá de todas las posibilidades.
Jag begär endast miraklet
att fortsätta tro på dig,
när några av dem
du har kallat
överger dig,
när många av dem som älskar dig
inte vågar
ta några risker för Guds rike,
när jag själv,
som så många gånger
har svurit dig absolut trohet,
faktiskt bara har hemfallit åt
ytlig formalism.
Det förunderliga i att fortsätta tro på dig,
medan jag sjunker i sjön!
Gud är bortom vår tro,
bortom vår teologi,
bortom våra kyrkor.
Gud är bortom alla makter,
bortom alla misslyckanden,
bortom alla möjligheter.
Kenosis
¡No optes por los pobres,
hazte pobre!
Bájate
con esa kenosis
a la que el Verbo se ha atrevido,
desnudo,
de abismo en abismo,
a la fosa fértil de la muerte.
Al fin, llegar a tu rostro deseado
y arrojarme a tus brazos
con todos los que han venido.
Dejar toda la vida sobre tu corazón,
como un niño dormido,
despierto para siempre.
Y llenar mi boca con tu nombre:
¡Padre nuestro!
Cuando muramos,
recibiremos,
como último sacramento,
el olvido del mal.
Ta inte ställning för de fattiga,
gör dig själv fattig!
Sänk dig ned
genom denna kenosis
dit Ordet vågat sig,
naket,
från djup till djup,
genom döden till den fruktbara graven.
Slutligen; att nå ditt efterlängtade
ansikte och kasta mig i din famn
med alla dem som har kommit.
Anförtro hela livet till ditt hjärta,
som ett barn i sömn,
vaken för alltid.
Och fylla min mun med ditt namn:
Fader vår.
I vår dödsstund,
kommer vi ta emot,
som ett sista sakrament,
glömskan, att glömma bort ondskan.
Paz armada
Será una paz armada, compañeros,
esta lucha durará toda la vida,
porque el cráter de la carne se cierra
cuando la muerte apaga sus brasas.
Sin hogar y con un sueño silencioso,
sin niño en tu rodilla para besar,
sentirás la escarcha que te rodea
y muchas veces te besará la soledad.
No debes tener un corazón célibe,
debes amar todo, a todos, a todos
como discípulos de Aquel que amó
primero.
Perdido por el Reino y conquistado,
será una paz no menos libre que armada,
será un Amor amado plenamente.
Rusta er, följeslagare, för en fredlig kamp, en kamp som ska pågå hela livet,
eftersom köttets krater sluter sig
när döden släcker sin glöd.
Hemlös och med en tyst dröm,
utan ett barn i ditt knä att kyssa,
ska du känna rimfrosten som omger dig
och ensamheten ska kyssa dig ofta.
Du bör inte ha ett celibatärt hjärta,
du bör älska allt, alla – alla såsom
lärjungar till Den som först har älskat.
Förlorad för Guds rike och erövrad,
kommer en fred vi rustat oss för
och som gör oss fria
för en fullt ut älskad Kärlek.
Efter prästens död utbröt en revolt i staden. Folket rev ned polisstationen, de drog ut gallren i fängelset så att ingen mer skulle kunna bli orättfärdigt tagen i förvar, torterad eller mördad. På platsen satte de upp ett kors, som polisen omedelbart tog bort. Några år senare byggdes en kyrka på samma ställe. Den kallas i folkmun för ”martyrernas helgedom” och är mål för en årlig trosmanifestation känd som ”martyrernas pilgrimsfärd”.
Det var inte förrän 33 år efter dådet, år 2009, som den federala staten erkände att mordet hade utförts av militärregimen. Polisen som sköt jesuiten blev aldrig åtalad, eftersom regimen avskrev mordet som en olyckshändelse. Pater João var inte den enda martyren i Pedros kretsar. Han sörjde även mord på många av sina vänner bland urbefolkningarna, exempelvis det våldsamma mordet på Marçal Tupã’í i Mato Grosso do Sul. Om denna tragedi skrev han: ”En outtröttlig martyr på jakt efter ett land utan ondska. Nu har han funnit det, må han vila i frid. Lämna inte oss ensamma tills vi förenas åter.” Dom Pedro påstod alltid att ”vara martyr, känna martyrer, leva med dem, är något normalt i Brasilien och Latinamerika”.
Profeten Pedro Casaldáliga hade även en djup poetisk kallelse. Hans dikter är som psalmerna, vars författare skrev för att skrika ut den mänskliga ångesten, för att prisa Herren och berätta för honom om det som han inte begrep och det som han hoppades på. På så vis innehåller Pedros verser en andlig intensitet som inte skyggar för den mänskliga smärtans verklighet. Men samtidigt vill dikterna förankra hjärtat i det utlovade landet, Kristi rike. Vi kan bara ta upp några av hans många dikter. Han brukade sällan namnge dem. Många förblir utan titel, anspråkslöst antecknade i hans andliga dagbok.
Ett av Casaldáligas mest kända verk är dikten Paz armada, som kan betraktas som ett tydligt vittnesbörd för hans kamp för att få dem som vigt sitt liv till kyskheten att leva på ett konsistent sätt.
Casaldáligas liv, mission och lyrik är en inbjudan att hålla hoppet vid liv, speciellt under mörka tider på ett personligt och socialt plan. Han inbjuder oss att hålla blicken fäst på evangeliet som en dynamisk inspirationskälla för kyrkan och för världen. Biskopen av São Felix do Araguaia sökte efter ett sätt att efterleva den evangeliska och profetiska enkelheten, precis som påven Franciskus uppmanar biskopar och präster att göra, med glädje. Hans liv är främst en inbjudan till att förbereda oss för ett vackert och avgörande möte. Med hans egna ord:
Al final del camino me
preguntarán:
Pero, ¿has vivido?
¿Has amado?
Y yo, sin decir nada,
abriré mi corazón
lleno de nombres.
Vid slutet av vandringen
kommer de att fråga mig:
Men, har du levt?
Har du älskat?
Och då kommer jag,
utan att säga något,
öppna mitt hjärta
fullt av namn.
Översättning: Lapo Lappin
Dikttolkning: Fredrik Heiding
Artikeln publicerades ursprungligen på italienska i La Civiltà Cattolica, nr 4129 år 2022. Den översattes sedan till spanska och publicerades i Razón y fe, nr 1459, september–oktober 2022.
Bruno Franguelli är jesuitpater verksam i Brasilien.
Ur Signum nr 1/2023, s. 35–42.