av JOSEFIN DE GREGORIO
Kristendomen är inne igen, konstaterade ett yrvaket kulturetablissemang förra sommaren. Joel Halldorf intervjuades i tv, jag själv bjöds in till samtal på radion tillsammans med religionsvetaren David Thurfjell. I tidningarna erbjöds diverse analyser. Ann Heberlein konstaterade, inte så lite matt, att kristendomen ju aldrig varit ute; detta var bara något ivriga journalister fått för sig.
Men något har ju ändå hänt, tänkte jag. Jag får ofta frågan om hur det är att vara kristen och verksam i den sekulära kulturvärlden, och mitt svar är alltid detsamma: det har blivit lättare och lättare. Utrymmet har vidgats, toleransen för oliktänkande ökat (även om det fortfarande inkommer en del sura läsarmejl). Vi är fler kristna skribenter och författare än på många år – ovannämnde Halldorf, Sofia Lilly Jönsson, Eric Schüldt, Susanna Birgersson, Wera von Essen, John Sjögren, Alva Dahl … Perifera bekanta berättar att de går i kyrkan eller funderar på att konvertera till katolicismen. Yngre människor skäms inte för att vara troende, som en del kanske gjorde på 90- och det tidiga 00-talet. Upplevelsen av att vara kristen i Sverige 2023 börjar likna den jag hade av att vara kristen i England, där jag bodde i många år. Där var religion en mycket mer normal och naturlig del av livet och kristna deltog med större lätthet i det kulturella samtalet.
Men varför blir man kristen i dag? För att Gud söker en, är förstås det främsta svaret, och vi skulle kunna nöja oss där.
Men vad gör människor mottagliga just nu då, i ett av världens mest sekulära länder?
Det finns förstås inte bara ett svar på den frågan, men det finns ett antal ledtrådar.
En bidragande orsak, misstänker jag, är bristen på en delad och allmängiltig moralisk grundval i samhället. På appen Tiktok går det att hitta unga kvinnor som gör revolt mot den moderna kulturen och speciellt det moderna dejtinglivet. De sätter upp regler för sitt kärleksliv som inte så lite påminner om en traditionell kristen syn: krav på att mannen ska svära kvinnan sin trohet innan man har sex, inga tillfälliga förbindelser eller otrohet, och så vidare. De här kvinnorna talar inte om Gud, men de har genom trial and error hittat tillbaka till en kristen moral. De som är i 20- och 30-årsåldern i dag, min generation och den under, har vuxit upp i en (väst)värld där nästan allt har varit tillåtet. Vi uppmuntrades från relativt tidig ålder att experimentera sexuellt, följa våra känslor och hjärtan – ”om det känns bra så är det bra”. Lusten och nyfikenheten skulle vara vägledande. Detta skedde mot bakgrund av en samhällelig diskurs där moral var något relativt. Sanningsanspråk var fula, ingenting var absolut, och det var viktigt att inte ha synpunkter på hur någon annan levde sitt liv. Det låter kanske fint i teorin, men har visat sig fungera sämre i praktiken.
Dessutom har den kristna omvändelsen blivit ett sätt att göra uppror på. Den tro som förr i tiden ansågs konventionell och kopplades ihop med auktoritet och maktapparater, och som frisinnade revolutionärer valde bort, är i dag något kontroversiellt. Varför skulle en ung människa, som kan göra precis vad hon vill, välja att underkasta sig en högre makt? Jag minns en middag i Frankrike där jag satt till bords med en fransk intellektuell i 60-årsåldern. Han blev alldeles förskräckt när jag berättade att jag var praktiserande kristen. Hur kunde jag? Jag insåg att jag faktiskt lyckats med konststycket att (förvisso helt oavsiktligt) chockera någon ur 68-generationen.
Men det är inte helt enkelt för en människa som vuxit upp under ovanstående fria förhållanden att inordna sig i ett värdesystem som på ett så radikalt vis kommer på kollisionskurs med den sekulära världen. Vi står inte under lagen, det är sant, men tron på Jesus innebär ändå uppoffringar och avkall. ”Jesus sade ’jag är världens bröd’, inte världens smörgåsbord”, som en präst uttryckte det i min ungdom. Precis som med vilken livslång och trogen relation som helst innebär ett ”ja” till Herren ett ”nej” till mycket annat, och här upplever jag att en del konvertiter och potentiella konvertiter får det svårt. Det är till exempel inte ovanligt att se yngre kristna blanda former av religiositet som inte ryms under ortodoxins paraply.
För vissa av dem kanske kristendomen bara är en pose, något man experimenterar med så som man provar en ny klädstil: kristen tro som trendig accessoar. Den risken finns alltid. Så hur kan vi vara säkra på att kristna konvertiters tro inte är ett utslag av viljan att skapa en unik identitet, ett identifierande med en kulturell trend, ett sätt att känna sig speciell på? Svaret är förstås att det kan vi inte, och inte heller ska vi sätta oss till doms över andra människors andliga liv. Det är Herrens uppgift att sovra mellan agnarna och vetet, och på domens dag kommer vi garanterat bli förvånade över vilka vi får se uppstå till härlighet. Men kyrkor som har glädjen att få välkomna nykristna måste samtidigt vara uppmärksamma på att de nya medlemmarna får den undervisning som de behöver, oavsett varför de bestämde sig för att kliva in genom portarna.
Josefin de Gregorio är författare och kritiker, doktor i amerikansk litteratur vid universitetet i Cambridge.
Ur Signum nr 8/2023, s. 6–7.