av ERIK HELMERSON
Är det nonsens?”, frågar den unge Oxfordstudenten lord Sebastian Flyte sin vän och kärlek Charles Ryder. Ryder har just avfärdat Sebastians djupa katolska tro med just det ordet. ”Om det vore så väl ändå. Jag tycker det låter fruktansvärt sant och riktigt.”
”Men, snälla Sebastian, inte kan du på allvar tro på allt det där?”, fortsätter Charles. ”Jag menar allt det där om julen och stjärnan och de tre konungarna och oxen och åsnan.”
”Jodå. Visst tror jag det. Det är ju en förtjusande tanke.”
”Men man kan väl inte tro på någonting bara för att det är en förtjusande tanke.”
”Ja, men det gör jag. Det är så jag tror.”
Dialogen är förstås hämtad ur Evelyn Waughs En förlorad värld (Brideshead Revisited) en starkt bidragande orsak till att jag en gång i en förlorad värld började närma mig den katolska kyrkan och ta min gudstro på allvar.
”Förtjusande” är alltså ordet som Sebastian använder om sin gudsrelation. Personligen föredrar jag ”vacker”. Det finns en transcendent skönhet i kristendomen, i synnerhet i den katolska och ortodoxa trosskatten, en skönhet som är ständigt där som solen bakom molntäcket, men som vid enstaka tillfällen bryter igenom och låter sitt fulla ljus stråla rätt in i hjärtat innan det åter drar sig tillbaka bland skyarna. Benådade tillfällen.
För mig handlar det, till exempel, om några få ord i Prefab Sprouts märkliga album I Trawl the Megahertz: ”I go to the window for air/I catch the scent of apples, I hunger for a taste/But I can’t see the orchard for the rain.” Går det att bättre beskriva det kontemplativa sökandet efter Gud, en Gud som gömmer sig bakom icke-vetandets moln men lämnar doftspår som vi hungriga stackare trevande kan försöka spåra genom regnet?
Det handlar, till exempel, om andra ord för exakt samma förnimmelse. Ylva Eggehorns psalm från 1972: ”Var inte rädd/Det finns en mörklagd hamn/Du ser den inte nu, men färdas dit.”
Det handlar, till exempel, om Jean-François Millets berömda målning Angelus på Musée d’Orsay: lantbrukarparet på fältet som ställer bort sina redskap och böjer sina huvuden i Angelusbönen, påminda av osynligt klockspel från kyrkan som långt borta sträcker sig upp från horisontens linje och pekar mot himlen.
Det handlar, till exempel, om Thomas Mertons nästan häpet vördnadsfulla ord i dagboken från 1939: ”Peace. I know they are hearing confessions now at St. Francis’ Church. Everywhere, tomorrow morning, Masses.”
Man kan väl inte tro på någonting bara för att det är en förtjusande tanke? Nej, det kan man inte. Man kan också bli kristen för att kristendomen är en heltäckande idé, en självtillräcklig livshållning, en filosofi som är mer än nog för att skapa en perfekt värld, ett paradis på jorden.
I hela vårt liv förföljs vi av en skugga, en tvilling från vilken vi skildes från födseln. Det är vårt riktiga jag, den människa som Gud avser oss till. Åh, hur vi försöker undfly denna skugga, åh, hur vi i stället borde närma oss den, smälta samman med den som Gud önskar. Om vi alla blev det Gud kallar oss till – och i vår innersta hjärtpunkt vet vi vad det är, annars kan vi enkelt ta reda på det – skulle vi sluta hänga upp vårt psykiska välbefinnande på materiella, lättflyktiga ting. På företeelser som dessutom ligger utanför vår kontroll – status, bekräftelse, ett fotbollslag, ett trendriktigt inrett vardagsrum, alkoholens dimma en lördagskväll. Vi skulle, med Teresa av Ávilas ord, hålla våra ögon fixerade på den korsfäste Kristus, varpå allt annat skulle bli trivialt. Vi skulle hitta ett rede i det oändliga. Vi skulle sluta hata, förolämpa, misshandla, döda varandra, för att vara kristen innebär att alltid sakna en ursäkt för att behandla en medmänniska illa.
Vi skulle sluta att pumpa luften full med växthusgas och marken med gifter, för vi skulle veta att himlen är Hans tron och jorden Hans fotapall.
Vi skulle ta till oss den tysta bönen, det ordlösa sökandet, och i det klä av oss alla våndor, all fåfänga, alla värderingar, allt utanpåverk och så ställa oss nakna inför Gud – och därmed inför oss själva. Till vår hjälp har vi sakramenten. Hur mycket livsleda, frustration och ångest skulle vår själ inte kunna kasta av sig?
Att vara kristen handlar egentligen bara om detta enda: Att i, och med hjälp av, sökandet efter Gud bli en bättre människa. Den som söker efter Gud kommer att hitta allt han eller hon behöver. Livets mening är enkel: Att ge upp oss själva för att bli oss själva.
Men, i denna vetskap finns en spännande, märklig och skrämmande paradox, säkerligen sedan länge beskriven och namngiven av klokare människor än jag. Den handlar om att i allt jag beskrivit ovan är det egentligen egalt om Gud existerar eller inte.
Kristendomen som filosofi, som livsåskådning, fungerar perfekt även om vi helt lyfter ut Gud ur sammanhanget. Tanken är så potentiellt hädisk att jag tvekar att skriva den. Gud må förlåta mig.
Samtidigt är den kanske nödvändig för att göra den kristna åskådningen perfekt. Kanske är den just det sista som krävs, konstnärens signatur på verket, en Gud med humor som konstaterar faktum och säger: ”Snart kommer de att inse att jag är fulländad även om jag inte finns. Där fick de allt något att tänka på!”
Men Gud är ju där.
Att den religion som bär hans namn har potentialen att skapa ett paradis på jorden är inte nog.
Han är där.
När den drömska kvinnorösten i I Trawl the Megahertz säger ”I catch the scent of apples …” är det något i mig som svarar, något som lyfter huvudet som en vaksam hund och spetsar öronen.
När jag ser det franska lantbrukarparet lägga undan sina redskap för Angelus ringer de avlägsna kyrkklockorna också i mitt hjärtas hjärta och jag böjer mitt huvud och förenas med dem: ”Och hon blev havande av den helige Ande …”
När jag långsamt läser Thomas Mertons fraser, låter blicken smeka orden I know they are hearing confessions now, är det något i mig som reagerar starkt på det han talar om, som får mig att blunda och se en liten kyrka, mitt i en larmande storstad, det fladdrande ljuset från vekar, dammet som filtrerar solljuset, prästens ord, ”allt gott du har gjort och allt ont du har lidit”, jag ser det inte framför mig, jag ser det i mig, någonting finns bakom icke-vetandes moln och drar mig närmare, närmare.
Man kan väl inte tro på någonting bara för att det är en förtjusande tanke? Nej, inte bara därför. Men den förtjusande tanken har en resonansbotten i vårt innersta, den får en återklang av någonting som knappast kan vara annat än Gud. Med den vetskapen, och med alla redskap som Gud genom kristendomen skänkt oss stackars irrande själar för att hitta meningen med livet och skapa ett paradis på jorden, är det otänkbart för mig att inte vara kristen i dag.
Erik Helmerson är ledarskribent på Dagens Nyheter och författare.
Ur Signum nr 8/2023, s. 4–6.