av MAGDALENA DAHLBORG
Den 12 september 2023 publicerades en rapport om sexuella övergrepp i den katolska kyrkan i Schweiz sedan mitten av 1900-talet och in på 2000-talet. Rapporten är resultatet av ett pilotprojekt med en trespråkig grupp som arbetat med historievetenskapliga metoder och är knuten till universitetet i Zürich. Projektet är beställt av den schweiziska biskopskonferensen, den romersk-katolska centralkonferensen i Schweiz (som samlar kantonernas regionala katolska organisationer), och den schweiziska konferensen för religiösa ordnar och andra gemenskaper för det gudsvigda livet. Forskarna har grävt i mer än 20 arkiv hos institutioner inom och utanför den katolska kyrkan, läst ett stort antal fallbeskrivningar och även diskuterat med och intervjuat berörda, experter och kyrkliga företrädare. Intresseorganisationer för drabbade av övergrepp i kyrkan har bidragit med råd. Eftersom det rör sig om en pilotstudie ska rapporten inte läsas som en avslutad undersökning utan snarare som underlag för nya projekt och studier. Jämfört med tidigare rapporter från andra länder, märks det i rapporten en större medvetenhet om sådant som det talas mer om i dag, som andliga övergrepp och övergrepp där det är vuxna som utsatts.
Rapporten undersöker både sådant som är specifikt för den katolska kyrkan, och sådant som är specifikt för Schweiz som land. Till det förstnämnda hör kyrkliga aktiviteter liksom tendenser hos såväl lekfolket som hos kyrkans ledning att bagatellisera klandervärda handlingar och främst vilja skydda kyrkans rykte. Kyrkans struktur i Schweiz präglas, av historiska skäl, av en dubbel organisation, eftersom den katolska kyrkan, och andra erkända religiösa gemenskaper, i många kantoner har ett slags statskyrkostatus med därtill hörande administrativa organ, som arbetar parallellt med de vanliga kyrkliga organen. Detta bidrar till viss rörighet i arkiven.
Liksom i andra länder har man funnit att de flesta rapporterade övergrepp inträffade mellan 1950 och 1969, och att de flesta drabbade är manliga och minderåriga. I den schweiziska rapporten är dock andelen kvinnor inte långt under hälften av de utsatta, och omkring var sjunde drabbad är vuxen. De minderåriga är fördelade från spädbarn till efterpubertala tonåringar. Den vanligaste kontexten för övergrepp är situationer som trosundervisning, ministrantverksamhet och liknande. I 30 procent av fallen har övergreppen begåtts i hemmet eller på skolor och internatskolor. Dessa resultat är i linje med till exempel de tyska.
Det har precis som i andra länder varit det normala att helt enkelt flytta på förövare, ibland endast för några år. Ofta har fall inte anmälts vidare uppåt, och i många fall har dokumentationen varit mycket bristfällig. Man har strävat efter att undvika allmänt åtal, till exempel genom att flytta präster till andra länder. I ett fall som används som exempel i rapporten finns till och med en kommentar: ”Enligt kanonisk lag borde ärendet anmälas till Rom. Vi brukar inte göra detta, eftersom vi vill att prästerna lättare ska kunna fortsätta verka efter avtjänat straff.” Det tycks ha skett en förbättring sedan millennieskiftet, men ett kvarstående problem är att det varierar mellan stift och kantoner hur ansvariga arbetar och vilken kompetens de har.
Det schweiziska exemplet visar att detta inte är någon sorts bot mot övergrepp med till exempel fler lekmän i ledande funktioner. Mer ”progressiva” församlingar och stift och ”konservativa” sådana har uppvisat samma mekanismer som har förhindrat att förövare anmälts och ställts inför rätta. Det är oklart vilken betydelse den dubbla kyrkostrukturen i Schweiz har haft för att möjliggöra övergrepp och mörkläggning, och på vilket sätt.
Den 23 september 2023 publicerade den schweiziska biskopskonferensen, som ett första svar på rapporten, en åtgärdskatalog. Förhoppningsvis blir det inte det enda resultatet.
Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.
Ur Signum nr 8/2023, s. 3–4.