När den kristne och muslimen möts

En del avgörande steg beträffande relationerna mellan kyrkan och det muslimska samfundet har tagits under de senaste tio till femton åren. Det var 1964-65 som andra vatikankonciliet öppnade nya perspektiv på denna fråga genom att förbereda och i verklig enhet anta två nyckeltexter, vilka vi här skall återge:

Frälsningsbeslutet omfattar emellertid även dem som erkänner Skaparen, bland dem i synnerhet muslimerna, som bekänner sig till Abrahams tro och med oss tillber den ende Guden, den barmhärtige, som skall döma människorna på den yttersta dagen.(1)

Med högaktning betraktar Kyrkan även muslimerna, som tillhör den ende Guden, den levande och i sig varande, den barmhärtige och allsmäktige, himmelens och jordens Skapare, den som har talat till människorna, den vars rådslut, även de förborgade, de bemödar sig att helhjärtat underkasta sig, liksom Abraham, vilken den islamska tron gärna åberopar, underkastade sig Gud. Jesus, som de visserligen inte erkänner som Gud, vördar de dock som profet, och de ärar hans jungfruliga moder Maria och stundom åkallar de henne också fromt. De väntar dessutom på domedagen, då Gud skall återuppväcka alla människor och vedergälla dem. Fördenskull värderar muslimerna ett sedligt liv, och de dyrkar Gud främst genom bön, allmosor och fasta.

Även om under århundradenas lopp inte så få tvistigheter och fientligheter har uppstått mellan kristna och muslimer, uppmanar konciliet alla att glömma det förflutna, uppriktigt sträva efter ömsesidig förståelse och gemensamt till alla människors bästa bevara och främja den sociala rättvisan, de sedliga värdena och inte minst freden och friheten.(2)

För att få en uppfattning om hur långt dessa texter går är det till stor hjälp att jämföra dem med den omfattande litteratur som finns i apologetik och missiologi. Denna litteratur har, ända till helt nyligen, i sekler orsakat en spänd och aggressiv hållning i de kristna samfunden gentemot islam. Den avgörande omsvängning som konciliet gjorde följde helt visst det arbete som utförts av modiga pionjärer, sådana som Massignon, Louis Gardet, Denise Masson, Pierre Rondot och många andra. Den uppmuntrades också av de fasta relationer som redan fanns mellan muslimer och kristna genom deras vardagsliv i olika delar av världen. Ändå måste det sägas, att den stora majoriteten katoliker alltför länge inte har varit medvetna om islams rätta ansikte. Även idag finns det många fördomar, som är djupt rotade i de kristna samfunden, om Koranens budskap, Profetens karaktär och om islams lag. Och det är ingen motsägelse att påstå, att konciliet i denna fråga, långt ifrån att vara ”gammalmodigt”, inte har förståtts riktigt av många katoliker, inklusive några som menar sig vara före sin tid.

Sedan dessa texter skrevs har åtskilliga möten och konferenser ägt rum mellan muslimer och kristna i olika delar av världen genom endera partens initiativ. En av dem som gav störst resultat var utan tvekan den internationella konferensen i KartagoHammamet-Kairo (11-17 nov. 1974). Den organiserades av Centre de Recherches Economiques et Sociale de 1’Universite de Tunis och hade som tema: ”Muslimsk och kristen medvetenhet i strid med utvecklingens utmaningar”.

På ett ytligt sätt intressantare, men ändå mer omskrivet var det muslimsk-kristna seminarium som den libyska staten och Vatikanen ordnade i Tripolis i februari 1976. Den europeiska pressen betonade till största delen mötets politiska aspekter och alltför många dåligt insatta observatörer verkade anse mötet som ett steg bakåt. Om det nu var så att det fanns vissa spänningar under tripoliskonferensen borde detta verkligen inte få skymma de mer grundläggande aspekterna på samtalen. Under konferensens lopp hände något mycket positivt när det gäller den religiösa dialogen mellan muslimer och kristna. Två debatter gav upphov till en nästan enhällig uppslutning, inte bara bland de två officiella delegationerna utan också bland de fyrahundra muslimska och kristna observatörerna från världens fyra hörn. Den ena debatten handlade om de två traditionernas gemensamma arv och den andra hade temat: ”Hur kan vi få ett slut på de fördomar som skiljer oss åt?” Det kan också vara nyttigt att i minnet återkalla de många talare, både muslimska och kristna, bland dem kardinal Pignedoli, som talade på öppningsmötet. Dessa markerade tydligt att den muslimsk-kristna dialogen borde ge ett välkommet erkännande till troende i andra samfund, särskilt till judarna, och till dem som inte tror på en Gud. Det är tråkigt, att knappast några andra än konferensens sekundära aspekter hamnade i strålkastarskenet, även om dessa i sig otvivelaktigt vore värda att kommentera. En del av de åsikter som publicerades betonade inte tillräckligt den atmosfär av vänskap, ömsesidig tillit och hopp, som kännetecknade dessa överläggningar.

Vid sidan av sådana internationella möten i stor skala – vilkas betydelse varken får underskattas eller överdrivas – börjar ett annat tecken skönjas på en verklig utveckling av förståelsen mellan muslimer och kristna. Det är de många besöken i Rom och Geneve som muslimska ledare har gjort under senare år och de resor officiella representanter för olika kyrkor har företagit till åtskilliga islamska huvudstäder.

Emellertid är dessa toppmöten kanske inte det viktigaste, hur nödvändiga de än är. Det är i vardagslivet, bland alla dem som tror att Gud har talat till människor genom profeterna, som ett nytt klimat kan och bör åstadkommas. Till dem som skulle säga att detta är utopiskt, omöjligt eller farligt är fakta tillräckligt svar. Jag har sett – i Maghreb, i Frankrike, i Balkanländerna, i Afrika – hur en djup, förtrolig vänskap vuxit fram mellan kristna och muslimer som ett resultat av gemensamt yrkesarbete, av förändringar av politiskt art eller på familjeplanet, som man gått igenom tillsammans, av delade glädjeämnen och mödor. Detta har lett till att grupper bildats med troende från de båda samfunden, vilka träffas regelbundet så att de tillsammans kan fördjupa det de ser som det viktiga i deras tro på Gud, som Han uppenbaras i Jesus Kristus eller i Koranen. – Sådana möten borde bli lättare att genomföra och fler till antalet genom det ökande utbytet mellan nationer.

Det måste emellertid erkännas att historien och en del av dagens politiska verklighet knappast verkar för en försoning mellan muslimer och kristna. Förr i tiden var, med några få undantag, politiska faktorer oftast ett hinder – ytterligare ett hinder – i relationerna mellan muslimer och kristna. I dag motverkas dessa relationer fortfarande av spänningen i många delar av världen. Många muslimer har tyckt att kyrkan varit nära förbunden med kolonialvälde och europeiskt herravälde. I dag är avkoloniseringen nästan helt genomförd, och eftersom kristna ofta har tagit aktiv del i den utvecklingen är förebråelsen något efter sin tid. Ändå finns det många muslimer i världen som misstänker kristna kyrkor för att vara mer eller mindre medbrottslingar till ”västimperialism”.

Många kristna ser, å sin sida, bara islams politiska ansikte som de ibland tycker verkar vara intolerant och aggressivt. Det är skälet till att kristna samfund i t ex några delar av Afrika har skakats om känslomässigt av de arabiska oljeproducerande länder som dyker upp i dag och deras politiska och religiösa inflytande i de fattigaste länderna. Situationen får alltför ofta kyrkorna och även, vilket är allvarligare, deras ledare att visa brist på saklighet i sina omdömen om islams tro och dess värden. Och ändå, borde inte kristna och muslimer tillsammans verka för internationell solidaritet och tillsammans bygga en ny ekonomisk världsordning, i stället för att ignorera eller angripa varandra? Detta är en väldigt stor uppgift för den yngre generationen. Genom att arbeta för dessa mål tillsammans med människor med skiftande bakgrund, troende eller inte, skulle muslimer och kristna svara mot ett av de mest tvingande krav deras tro ställer. Ty Koranen liksom Bibeln uppmanar alla människor och alla nationer att respektera, hjälpa och älska varandra. Båda skrifterna kallar dem också att upptäcka, att människans sanna frihet åstadkoms genom åkallan av Guds namn. Helt visst finns det ett arv som är gemensamt för de koranska och bibliska traditionerna.

Borde då inte muslimer och kristna öppet föra fram allt det som djupt förenar dem och leva ut det fullödigare samtidigt som de förblir sanna mot det som är karakteristiskt för den egna tron? Utan tvivel skulle det hjälpa troende människor att motstå frestelsen till proselytverksamhet, vare sig den är aggressiv eller finkänslig.

Finns det inte 700 millioner muslimer i världen som också tror, att Gud har talat till människor genom dem han har sänt, däribland Jesus, Marias son? Och konfronteras inte dessa muslimer, såsom vi gör, med nya frågor som socialism, otro och mänsklig vetenskap ställer?

Muslimerna har alltid talat med vördnad om Jesus, Marias son, såsom Koranen uppmanar dem att göra. Detta gör att de kan säga till kristna människor: ”Varför kan inte ni erkänna Muhammed, när vi erkänner Jesus?” En kristen kan bara svara: kyrkan borde naturligtvis bedöma muslimernas tro och Muhammeds uppgift mycket sakligare och mer respektfullt än den har gjort hittills. Men det muslimska samfundet bör för sin del på allvar försöka lära känna och bättre förstå vad de kristnas tro egentligen består i, som den förkunnas och levs i kyrkan. De behöver utan förutfattade meningar orientera sig i aktuell teologi och exegetik. Det skulle vara till hjälp för att ta bort vissa fördomar och ren okunnighet, som alltför många muslimer fortfarande har, när det gäller kristendom och kyrkan. Till exempel vad treenigheten, inkarnationen, kristen askes, evangeliskt celibat innebär osv.

Dialogen mellan muslimer och kristna kräver alltså, om den vill vara äkta och framgångsrik, att båda sidor otvetydigt talar om vad som skiljer oss åt och vad som på djupet förenar oss.

Det som skiljer oss åt, och då menar jag inte ställer oss i motsatsställning, kan beskrivas med några få ord: vi kristna tror att Gud, människans och universums skapare, har talat till oss och uppenbarat sig själv för oss genom profeterna, och att han har gjort sig till fullo känd genom sin son Jesus Kristus, som dog och uppstod. Muslimerna tror också att Gud skapade universum, att han skapade människan till att vara herre över skapelsen, och att han har talat genom profeterna bland vilka var Jesus, Messias, och son till Maria. Men enligt Koranen är Jesus inte Guds son och han blev inte korsfäst. Efter evangelierna kom en annan bok som på nytt aktualiserar, sammanfattar och uppfyller de tidigare uppenbarelserna. Denna bok har förmedlats av den siste av Guds budbärare, Muhammed, ”profeternas sigill”.

Ur denna grundläggande skillnad följer sedan de övriga: i lära, riter, tradition, de två samfundens levnadssätt. Det är icke desto mindre beklagligt, att den stridbara inställningen på båda sidor har gjort väldigt litet för att främja en djup och saklig medvetenhet om det andra samfundet.

Det är på tiden att vi i en helt annan anda tar itu med studiet av det som skiljer oss åt. Inte så att vi, mänskligt att döma, kan förutse att de muslimska och kristna samfunden en dag lyckas förenas, på det sätt som vi hoppas att de kristna kyrkorna skall göra, och som vi ser fram emot och förbereder genom ekumeniska åtgärder. Mellan Koranens budskap och nya testamentets uppenbarelse finns det grundläggande skillnader, vilka inte kan överbryggas så långt man kan se. Men genom att gå bortanför gårdagens polemik och dagens likgiltighet eller misstro, skulle en seriös exeges av Koreanen och av Bibeln utan tvekan bidra till att undanröja många missförstånd och kasta ljus över många av debatterna.

Liksom i den judisk-kristna uppenbarelsen slår Koranens budskap fast, att människan finner sann glädje och sann frihet om hon tar till sig ”de goda nyheterna” som meddelats av Guds budbärare:

Bär de goda nyheterna till dem som är tålmodiga, de som, när olyckor drabbar dem, säger: Vi är Guds och till honom skall vi sannerligen återvända. Välsignelser och barmhärlighet kommer ner till dem från deras Herre. De är väl ledda.(3)

Hur kan en kristen undgå att känna sig vara nära sina medtroende i den muslimska gemenskapen när han läser dessa verser, eller låta bli att tänka på psaltarpsalmerna eller evangeliet när han läser början av Koranens andra sura?

Detta är boken.

Den innehåller inget tvivel.

Den är till ledning för dem som fruktar Gud

och som tror på trons mysterier,

som iakttar de fastställa bönetiderna,

som delar ut allmosor av det som vi har givit dem,

som tror på den uppenbarelse som har sänts ner till er,

och som har en fast tro på det liv som skall komma.

Det är dessa som vandrar under sin Herres ledning

och dem skall det gå vä1.(4)

För muslimer, liksom för kristna, gör tron på Gud det möjligt för människan att vara helt och fullt sig själv och verkligen fri. Tron betyder inte att man förlorar sin identitet och sin rätt. Enligt Koranen består människans storhet och värdighet i, att hon har blivit utvald av Gud till att vara skapelsens herre, Koranen säger att Gud har givit människan ett förtroende (Amana), en uppgift att utföra. Han har anförtrott henne universum och allt som finns i det, så att människan kan styra och förändra det. Människan är Guds ställföreträdare, vikarie (Khalifa) på jorden.

Men trots att människan har en framstående plats i skapelsen borde hon också räkna med sin svaghet och sina begränsningar. Begränsningar och beroende på så sätt, att allt som människan har och är mottar hon från Gud, hennes suveräne Herre. Svaghet i så motto som hon ständigt löper risken att ”gå vilse” eller ”avlägsna sig från den rätta vägen”, och att ”spilla blod och begå orättvisor”. Som det sägs i islams heliga bok: ”Vi skapade människan av det bästa materialet. Nu har hon blivit den lägsta av de låga, med undantag för dem som har trott och har fullgjort det goda. Dem tillhör belöningen.”

I islam liksom i den kristna uppenbarelsen, hänger människans storhet och svaghet ihop med hennes frihet. Människan är kallad att välja. Hon kan säga ja till eller förkasta Guds vädjan till henne och i enlighet med sitt ställningstagande lyckas eller misslyckas hon i livet.

Så utgör människans och universums skapelse ett oändligt mysterium, som vi kan få en försmak av här på jorden genom de ”tecken” Gud ger oss, men som först på domens dag kommer att uppenbaras för oss i sin helhet. Människan bör, när det gäller mysteriet med hennes eget värde, hennes öde, den yttersta meningen med hennes liv och död, lämna detta i Guds händer och ”överlämna sig själv till Gud i frid”. (Etymologiskt sett betyder ordet islam ”frid”.)

Från kristen utgångspunkt uppmanar Kristus oss att vända oss mot Gud, hans Fader, och lämna oss i dennes händer. Trohet mot Kristus är detsamma som att leva och säga likt honom, med honom och i honom: ”Fader, må din vilja ske . . . Fader, i dina händer anbefaller jag min ande.” Ju mer de kristna lever förenade med Kristus i detta avseende, och ju mer muslimerna är trogna Koranen, desto närmre kommer de varandra eftersom de är ”lydigare mot Gud”.

Den Gud som Koranen och Bibeln talar om är på samma gång helt annorlunda och helt nära. Alla vet hur kraftfullt islam predikar transcendens. I en del kristna kretsar tror man ibland att islams gud är en abstrakt, högmodig och avlägsen Gud. Det är en fullständig missuppfattning av Koranens undervisning. Åtskilliga av Koranens texter säger uttryckligen att ”Gud älskar människorna” och att de är kallade att älska honom. Koranen säger vidare att ”Gud är nära de troendes hjärtan”, och alla suror börjar med åkallandet ”bis millah, al-rahman, al-raham”. Ordet raham, som vanligtvis översätts med ”barmhärtig”, kommer från roten r-h-m, vilken i arabiska liksom i hebreiska betecknar moderns sköte och därmed en moders ömhet.

Trogna muslimer och kristna har också många beröringspunkter när det gäller moraliska frågor. Både Koranen och Bibeln betonar ständigt kopplingen mellan troheten mot Gud och angelägenheten att gå rättvisans väg. I båda traditionerna betonar man plikten att ha omsorg om de svaga, de förtryckta och de fattiga:

Sann fromhet består inte i att ni vänder era ansikten åt öster och väster i bön. Den människa är from som tror på Gud, på den yttersta dagen, på änglarna, på Skriften och Profeten. Den som är frikostig, av kärlek till Gud, mot dem som står honom nära, mot föräldralösa, fattiga, främlingar, som betalar för frigivandet

av fångar och som ständigt ber och ger allmosor – denne är den fromma människan. De som fullgör sina åtaganden, som är tålmodiga i motgång, i svårigheter och i tider av våld

– dessa är det som är sanna. Det är dessa som fruktar Gud.(5)

När vi idag i kyrkan, och i alla kristna samfund, fäster allt större uppmärksamhet på kraven från evangeliet i frågor om social och internationell rättvisa, inriktar sig också muslimerna på sambandet mellan Koranens budskap och nödvändigheten av att verka för ärligare ekonomiska och politiska strukturer. Utifrån detta är en diskussion nödvändig om varför kristna och muslimer bör dels delge varandra sina forskningsresultat, och dels samarbeta inom forskningen.

De kan i lika hög grad gå varandra till mötes då det gäller det centrala problemet med dödens mysterium. Många människor finner det i våra dagar mycket svårt att föreställa sig, att det finns ett annat liv efter döden, en annan värld. I de länder där marxismen är den officiella ideologin har den unga generationen uppfostrats till att tro, att det inte finns någonting efter döden. I västerländerna har intresset för välfärd i denna världen ofta gjort iden om och förväntningen på ett liv efter detta suddig. De kristna har själva börjat tala mer om välfärd än om frälsning, trots att uppståndelse och evigt liv är det centrala budskapet i evangeliet. Också i Koranen finns det hundratals verser som med eftertryck konstaterar att döden inte är slutet utan en övergång. Människan, som har utgått från Gud, kommer att återvända till Gud. Han kommer att döma henne efter hennes gärningar, ty i livet är hon ansvarig för sitt handlande: ”Den som har gjort något gott om så endast av en atoms vikt, kommer att få höra mer om det, och den som har gjort något ont om så endast av en atoms vikt kommer att få höra mer om det. ”(6)

Det finns naturligtvis skillnader på det sätt Koranen och evangeliet talar om livet efter döden. Nya testamentet talar om döden i relation till Kristi uppståndelse, han som besegrade döden. I Koranen ligger betoningen på Guds allmakt och tarmhärlighet. Han som har skapat världen av ingenting kan lika lätt förnya den och fylla den som litar på honom med välsignelser:

Människan svarar oss

i det hon glömmer hans egen skapelse:

Vem skall återge benen liv

när de är ruttna?

Säg: ”Han som först skapade dem

skall återge dem liv.”

Är inte han som skapade himmel och jord

i stånd att skapa dem på nytt?

Naturligtvis är han det.

Han är skaparen som vet allt.

Hans befallning, när han vill något,

är bara att säga: Bliv,

och det är.

Honom tillhör äran, som i sina händer har

herraväldet över alla ting!

Till honom kommer ni alla att återvända.?

Till sist, och det är kanske det viktigaste, kan muslimer och kristna inte glömma att bönen har fått en central ställning i båda samfunden. De har naturligtvis sina olika traditioner, riter och språk, vilka uttrycker andliga övertygelser och attityder som är på samma gång nära förbundna med och olika varandra. Medan den muslimska bönen riktas till Gud utan förmedlare, manar den kristna liturgin den troende att vända sig till Fadern i och genom Kristus. En kristen kan således inte deltaga i Salat (”böjande ner”, den dagliga bönens ritual som utförs fem gånger), och inte en muslim i eukaristin. Är då inte muslimerna och de kristna människor som, då de ber, vänder sig till Gud för att lämna sig själva i hans händer och för att be honom fullborda sin vilja?

När muslimerna, de kristna och judarna lär känna varandra bättre, kommer de att upptäcka hur nära de står varandra när de åkallar Guds namn.

1. Den dogmatiska konstitutionen Lumen Gentium (Om kyrkan), nr 16.

2. Deklarationen Nostra Aetate, 18 oktober 1965, nr 3.

3. Koranen 2:156-157. Se också 22:35, 10:57-58.

4. Koranen 2:1-5.

5. Koranen 2:177. Se också 6:68, 6:135, 57:23, 17:34-35, 42:40, 22:53, 4:135, 5:8, 6:82, 90:12-18.

6. Koranen 99:7-8.

7. Koranen 36:78-83. Se också 3:9, 4:87, 87:14-17, 10:34, 29:19, 50:2-15. 50:2-15.