Normgruppen

”Skolan skall fostra” heter debattskriften som normgruppen vid utbildningsdepartementet givit ut för att stimulera debatten kring skolans fostrande roll. Den lilla skriften innehåller givetvis många kloka iakttagelser kring ett tema som vi anser vara ytterst angeläget. Hur skall man teoretiskt och principiellt kunna motivera en verkligt fostrande uppgift för en allmän skola i ett pluralistiskt samhälle?

Detta är den fråga som skriften egentligen handlar om. Som vanligt betraktar man det offentliga skolmonopolet som på något sätt givet av himlen eller naturen eller som den mänskliga utvecklingens självklara slutmål. Det kunde ju annars tyckas vara en given början att diskutera utbildningsmonopolet. Men det är möjligt att denna ordning, som knappast existerar i något annat demokratiskt land än Sverige, anses ingå i de grundläggande demokratiska värderingar som inte kan sättas ifråga. Även i detta fall skulle det varit av värde att få det på pränt.

Den formel man nu funnit för att motivera det offentliga utbildningsmonopolet och den fostrande funktionen är ”pluralism – inte relativism”. Detta kan enligt gruppen uttryckas så ”att skolan måste

förhålla sig neutral till skiljaktiga värderingar för att inte förgripa sig på hemmens, de politiska, ideella och fackliga organisationernas och religiösa samfundens rätt att verka för sina övertygelser”. Det är så klokt och omtänksamt skrivet, att man nästan blir gråtfärdig, men det förblir ett mysterium att man med den uppfattningen inte ens diskuterar var den offentliga rätten till fostran tar slut.

Omedelbart efter denna inledande antydan av problemen kommer några sidor som handlar om de speciella problem för skolans fostrande och normförmedlande funktion som närvaron av stora grupper invandrarbarn utgör. Också här möter vi väl genomtänkta och okontroversiella formuleringar. Invandrarföräldrar ”måste få känna tryggheten att skiljaktiga värderingar respekteras och att dessa värderingar framställs sakligt och allsidigt i skolan”. Och ytterligare: ”En etnisk eller nationell minoritets normer skall framställas som uttryck för en levande, organiskt sammanhängande kultur. Denna kultur rymmer i sig starka upplevelser av egenvärde för dem som finner dessa normer självklara.”

Också detta är väl artikulerat, även om man givetvis ställer sig frågan varför inte religiösa minoriteter nämns vid sidan av etniska och nationella. Diskrimineringen av religionen som kulturidentifikation i förhållande till språk och etnisk tillhörighet är ju ett framträdande drag i svensk utbildningspolitik, som verkligen behöver motiveras. Men den diskrimineringen kanske också hör till de demokratiska grundvärdena. Självfallet betonar man därefter att skolan trots sin respekt för minoriteter och främmande kulturer ändå ”måste klargöra och hålla fast vid de grundläggande demokratiska värderingar som läroplanerna klart ger uttryck för”.

Pluralismens gränser

Men för att illustrera denna spänning kommer ett avsnitt i skriften som väl ändå måste vara en intellektuell och moralisk katastrof, i sin aningslösa kulturchauvinism och advokatyriska argumentation. Vissa invandrare kan bevars ha värderingar som är annorlunda inte på ett godkänt och värdefullt sätt, utan som är oförenliga med någon av våra grundläggande värderingar, t ex, ja, gissa vilken! När det gäller avvikelser i synen på jamställdhet mellan kvinnor och män måste undervisningen präglas av vårt synsätt, även om det strider mot en viss elevs och hans familjs uppfattning.

Och nu kommer det verkligt anmärkningsvärda. ”Även svenska elever kan i skolan möta värderingar, som de eller deras familj inte omfattar. Det kan exempelvis tänkas att en svensk elev betraktar invandrare på ett nedvärderande sätt som skolan inte kan acceptera.” Har vi förstått rätt: andra uppfattningar än den svenska om förhållandet mellan könen likställs med rasism och främlingsfientlighet? Föreställningar om könsrollerna är bland de mest fundamentala i varje ”levande, organiskt sammanhängande kultur” och skiftar som bekant kraftigt med kultur och epok. Men för normgruppen blir en från svenskt 70-tal avvikande värdering i dessa frågor ett problem jämställt med fördomar mot invandrare!

Om detta är innebörden i de uppseendeväckande formuleringarna, hur återverkar det på skolans handhavande av aktuella problem som t ex turkiska flickors deltagande i gymnastik under manlig ledning. Skall i hela kulturmönstret djupt grundade islamska normer om separation mellan könen behandlas som vedervärdiga fördomar, är det svårt att förstå de vackra formuleringarna om andra kulturer. Alltmer visar det sig att könsrollsfrågan är den svenska skolans verkliga nyckelproblem vis å vis invandrarbarnen och deras föräldrar.

Jämställdhet och familjesyn

Denna problematik finns också under nästa avsnitt om hur familjen har det idag, men där har de här frågorna redan avverkats. Och inte får vi något rimligt svar på den påträngande frågan om hur den sociala verklighetens relation till de grundläggande värderingarna skall förstås. Den stora andelen utomäktenskapliga barn, de allt fler skilsmässorna etc. skall de förstås som en given del av de grundläggande demokratiska värderingarna om jämställdhet mellan könen? Givetvis kommer skolans undervisning att anpassas till förhållandet att en allt större del av eleverna endast har en förälder eller skilda föräldrar. Det är naturligt att skolan inte längre kan framställa äktenskapet och den fullständiga familjen som den samhällets grundcell, som var vanligt och självklart endast för något årtionde sedan.

Men här kommer hänsynen till andra kulturer åter in och på ett besvärande sätt. Det är väl belagt att nordiska invandrare i Sverige i stort tillägnat sig det svenska familjebildnings-mönstret. Andelen barn som föds utom äktenskapet är bland nordiska mödrar t o m högre än bland svenska. Men icke-nordiska mödrar har mycket illa anpassat sig till svensk standard på detta område. Endast drygt 10 procent av dessa mödrar föder sina barn utom äktenskapet mot 35-40% för svenska och andra nordiska. Självfallet kommer dessa katolska, ortodoxa och islamska barn (om vi ett ögonblick får låtsas som om religionen existerade) från en värderingsmiljö, där man genomsnittligt har en annan uppfattning och uppskattning av familjen än den normalsvenska. Detta är den verkliga kulturkollisionen på detta område, och där dessa föräldrar är mest kritiska till den svenska skolan. Den undergräver den värdering av äktenskap och familj som den egna kulturmiljön söker förmedla.

Denna högst reella konflikt försöker normgruppen att skyla över genom tal om jämställdheten. Innebär den demokratiska grundsynen att lärarna är skyldiga att aktivt söka få italienska eller turkiska barn att ge upp de värderingar som ger familj och äktenskap en central roll i deras liv och miljö? Om det är så borde det givetvis klart sägas ut och debatten om föräldrarättens existens hyfsas. Eljest borde nog normgruppen göra sig besväret att närmare definiera vad den grundläggande värderingen om jämställdhet innefattar och inte innefattar. Den mödan har man omsorgsfullt skytt.’

Den sociologiska analysen av den moderna samhällsutvecklingen, särskilt förhållandet mellan de skilda norm- och värderingskällor som familj, skola och ”peer group” utgör, är av god klass, och pedagogiskt förnämlig. Men diskussionen om ungdomskulturens förhållande till konsumism och kommersialisering vore värd ett betydligt större utrymme. Här finns viktiga grundfrågor som överhuvud inte besvaras ordentligt. Med tanke på att generellt såväl familj som skola har tappat mark till ”gänget” synes detta område förtjäna en betydligt mer ingående behandling.

Mot teserna om att det kanske främst är de vuxna som behöver fasta normer finns ingenting att invända. Det är dock påfallande hur den principiella bristen på en gemensam etisk plattform delvis ersätts av ett starkt moraliserande språkbruk.

Sveriges riksdag och de sociala konventionerna

Men plötsligt möter man återigen resonemang som förefaller tillkomna i hastigt mod och mer avsedda att dölja än att belysa problemen. Diskussionen om sociala konventioner måste få var och en som något ägnat sig åt jämförande studier mellan skilda kulturer och sociala system att ta sig för pannan. ”Det är slutligen viktigt att vi inte blandar samman de regler och regelsystem, som bygger på våra gemensamma och övergripande etiska principer, och de sociala konventioner eller etikettsreglerna, d v s reglerna för det yttre uppträdandet. De senare har långtifrån alltid förankring i de grundläggande och gemensamma värderingarna. De rör normalt inte heller hälsa eller beslut, som har fattats i demokratisk ordning.”

Vilket är egentligen perspektivet i de citerade meningarna? Skulle det enligt normgruppen vara möjligt att på något ”objektivt” sätt skilja de grundläggande reglerna från de sociala konventionerna? Själva grundproblemet vid förståelsen av andra kulturer är just detta: att deras uppfattning om vad som är väsentligt och vad som är tillfälligt radikalt kan skilja sig från vad som är självklart för betraktaren. Hur skall skolan förhålla sig till regler för det yttre uppträdandet som har förankring i en annan kulturs grundläggande värderingar? Och om vilka kanske den svenska riksdagen inte fattat beslut i demokratisk ordning?

Det är möjligt att normgruppen i detta sammanhang inte alls ägnat det mångkulturella Sverige en tanke, eftersom fortsättningen mest handlar om grupptrycket inom gänget vad gäller ”enhetligt uppträdande och enhetlig klädsel”. Och därefter diskuterar man detta konformitetstryck som riskfaktor för utstötning och mobbning.

Här har vi endast berört delar av normgruppens rapport i dess konsekvenser för invandrarbarnen och deras föräldrar. Detta är givetvis inte det enda eller kanske inte ens det dominerande problemet i skolans fostrargärning. Å andra sidan inleds skriften med några sidor om invandrarna, vilket tyder på att man inte velat nonchalera detta område.

Obesvarade frågor

Dessvärre är det svårt att se att man sökt diskutera huvudfrågorna. Är det offentliga skolmonopolet, denna svenska specialitet, verkligen upphöjd över debatten? Vad döljer sig egentligen bakom talet om jämställdhet mellan könen som en grundläggande värdering? Att svensk lag varken tolererar månggifte (alltså synkront) eller mannens rätt över hustruns liv och lem är självklart. Men varför skall muslimska barn slippa äta fläsk, men muslimska flickor i allmänhet nödgas delvis blotta sig för manliga lärare? Är nedvärderingen i praxis av familj och äktenskap en del av jämställdhetsideologin som aktivt skall bibringas spanska eller grekiska barn?

Dessvärre upprepar normgruppen det som var så iögonfallande också i andra statliga utredningar: de reella kulturkonflikterna i synen på familj och äktenskap döljs och suddas till under rubriken ”jämställdhet mellan könen”. Vilken någorlunda konkret vägledning om de grundläggande värderingarnas applicering på behandlingen av invandrarelever kan normgruppen ge en lärare? Och hur skall etniska eller religiösa grupper tolka gränserna för den allmänna skolans respekt för deras grundläggande värderingar? (Eller är grundläggande värderingar något som endast Sveriges riksdag kan besluta om?)

Detta är långt ifrån abstrakta frågor. Nyligen lät saudi-arabiska legationen förstå, att man övervägde att finansiera bygget av en moské för muslimerna i Stockholmsområdet. Innan man fattade beslut tillfrågades ett svenskt forskningsinstitut om en kartläggning om den officiella svenska hållningen till islam och muslimer. I vilken utsträckning har de rätt att i Sverige utöva sin religion och praktisera sina grundläggande sociala och kulturella seder och bruk? Skolan skall fostra är det färskaste dokument som skulle kunna ge något slags svar på sådana frågor. Men det är svårt att se att något sådant finns där.

Och hur skulle man kunna begära det, när man inte ens vill diskutera rimligheten att i ett multi-etniskt och mångkulturellt samhälle uppehålla enhetssamhällets särskilda monument över sig självt, det offentliga utbildningsmonopolet?

Naturligtvis undermineras systemet fortlöpande med enspråkiga klasser och kanske t o m hela skolor, men detta lyckas man i stort behandla som ett uteslutande praktiskt problem. (Men det är ju möjligt att koranskolorna kommer med nästa oljekris.)

Normgruppen har inte i och för sig nonchalerat religionens roll. Av de åtta experter som nämns i förordet finns en religionspedagog och en tros- och livsåskådningsvetare, men ingen av dessa har veterligen sysslat med kulturkonfrontation i multietniska samhällen. De två experterna på invandrarbarnens problem har inte sysslat någonting med religion och kultur. Däremot har experten Carl Gustaf Boethitis redan som huvudsekreterare för USSU i Sexual- och samlevnadsundervisning, SOU 1974:59 i kapitlet om Sexualundervisningen och vissa invandrargrupper lämnat mönstret för behandlingen i Skolan skall fostra. ”På ett område kan emellertid det inte undvikas att den kulturkonflikt som ovan speciellt belysts aktualiseras redan i skolan, nämligen den grundläggande synen på relationen mellan man och kvinna. Denna hör nämligen till de områden där skolans undervisning inte skall vara objektiv i betydelsen neutral. Skolan skall tvärtom ta ställning, ingripa i åsiktsbildningen, med andra ord söka att till eleverna förmedla en viss grundsyn.”

I en populär skrift som skall läsas av kanske tiotusentals människor framställs naturligt nog inte den etnocentriska kulturchauvinismen lika utförligt som i en mastig utredning. Hur en stat på en gång kan bekänna sig till kulturell pluralism, offentligt skolmonopol och en normativ undervisning i könsrollsfrågor (dvs egentligen synen på familj och äktenskap) förblir ett mysterium.