Människovärde, ESP och hjärnans utveckling

I det moderna välfärdssamhället har en konflikt uppstått mellan flertalets fortsatta framåtskridande och den växande skara av oönskade, som dödas i moderlivet eller fula, misslyckade och gamla människor som stoppas undan på institutioner därför att en medmänniska saknas i ”det perfekta samhället”. Ingen har klarare än den katolske kanadensiske filosofen Jean Vanier i vår tid belyst detta dilemma och samtidigt i den expanderande 1’Arche-rörelsen angivit det genuint kristna alternativet. I den svenska samhällsdebatten har frågan dock hittills snarare gällt vem som är människa än vem som är medmänniska. Det finns därför anledning att dröja kvar ett tag kring argumenten om människans värde och livets gränser.

I abortdebatten har det gjorts upprepade försök att rättfärdiga abort genom att påstå att fostret blir människa först efter en viss karenstid. Vissa påstår att människan uppstår vid befruktningen, andra att det befruktade ägget (zygoten) blir människa först vid sammanväxandet med livmoderväggen (nidationen), åter andra att organformationen hos embryot först måste vara avslutad, ytterligare andra att fostret först måste vara i stånd att överleva utanför moderlivet medan somliga till sist anser att barnet måste vara fött innan det kan betraktas som människa. De svenska abortlagstiftarna har utan något principiellt ställningstagande närmast fastnat för tanken att människovärdet gradvis uppstår någonstans mellan organformationen och förmågan att överleva utanför livmodern. Varken den svenska abortlagstiftningen eller uppfattningen att människan blir till genom födelsen har någon biologisk eller medicinsk förankring. Vid övergången från embryo till foster vid c:a 2 månaders ålder efter befruktningen är redan de flesta av kroppens organ till sina huvuddelar utvecklade och fostret har antagit ett rudimentärt människoliknande utseende. Om vi betraktar hjärnans utveckling, finner vi, emellertid, att den till sina huvudbeståndsdelar redan är grundlagd 4 veckor efter befruktningen, Vid denna tidpunkt har människan en hjärna som strukturellt liknar reptilernas och de lägre däggdjurens. Under havandeskapets övriga 8 månader sker sedan pålagring av hjärnbarkens olika lager och inbördes kontrollsystem och denna utveckling avslutas inte förrän långt efter födelsen. Om vi, å andra sidan, menar att det inte är hjärnans utveckling i sig, som är avgörande för människoblivandet, utan snarare förmågan att tänka och känna, kvarstår dock svårigheten att vi inte vet om inte ett 4 veckors embryo i likhet med en reptil såväl kan känna som minnas ett och annat. Att ett nyfött barn inte kan tänka på ett för människan specifikt sätt är väl de flesta överens om. Det är således mycket svårt att, såsom ibland sker, relatera människans värde som människa till tankens, känslans eller hjärnans utveckling. Det enda motivet för att räkna nidationen såsom människans tillblivelse är att människan är odelbar (individuum) först i och med fastväxandet i livmodersslemhinnan. När det gäller enäggstvillingar sker dock zygotens delning före nidationen, varför befruktningen kvarstår som den enda definierbara och biologiskt försvarbara tidpunkten för människans tillkommelse.

Även utanför abortdebatten möter vi frågan om det inbördes förhållandet mellan kropp, själ, ande och hjärnan å ena sidan och frågan om människovärdet när hjärnans funktioner tillfälligt sviktar eller gradvis upphör å den andra. Sambandet mellan elektro-kemiska processer i hjärnan och mänskliga tankar, känslor och beteenden är så stort och omedelbart att det är mycket frestande att i likhet med Cartesius förlägga själen till någon plats i hjärnan. Det är ju numera fullt möjligt att med hjälp av inne i hjärnan placerade elektroder uppväcka tankar, minnen, känslor och kroppsliga reaktioner. Lust och olust och t.o.m. någon sorts gudsupplevelse kan framkallas med kemiska medel. Likaså kan känslor och känslomässiga beteenden permanent utsläckas med hjälp av operativa ingrepp eller oavsiktligt framkallade skador i vissa delar av hjärnan. Ändå har den moderna hjärnforskningen inte kunnat ge Cartesius rätt i förmodandet att själen skulle vara lokaliserad till någon särskild del av hjärnan eller det centrala nervsystemet. Snarare har det visat sig att, samtidigt som reflexer och instinktiva reaktionsmönster såsom kräkning, ätande, drickande, insomnande och panikartad flykt kan utlösas via elektrisk stimulering av väl definierbara strukturer i hjärnan, det är omöjligt att finna något speciellt område, som vid stimulering utlöser en gudsupplevelse eller logiskt tänkande. Logiskt tänkande fordrar ett samtidigt engagemang av stora delar av i synnerhet den dominanta hemisfären av hjärnbarken i vilken miljoner nervceller och nervutskott är sammankopplade. En gudsupplevelse som framkallats under drogrus eller djupmeditation tycks däremot förutsätta att hjärnans båda hemisfärer är samtidigt aktiverade. Däremot finns det inga hållpunkter för att en samtidig aktivering av hjärnans båda hemisfärer i sig själv skulle framkalla en gudsupplevelse. Även om de flesta av hjärnans högre strukturer och funktioner fortfarande är otillräckligt kartlagda tyder hittills gjorda experiment på att psykisk aktivitet (själen) förutsätter en fungerande hjärna. Däremot kan det ur biologisk synvinkel inte uteslutas att elektro-kemiska processer i hjärnan påverkas eller initieras av från människan själv eller utifrån kommande immateriella (andliga) impulser. ESP-fenomen kan men behöver inte nödvändigtvis vara immateriella. Det enda som hittills är bevisat är existensen av fenomen som clairvoyance och telepati i vissa fall. Att dessa fenomen verkligen är extra-sensoriska kan ju inte fastställas förrän gränserna för människans sensoriska perception är kända. Så länge som de flesta signalsubstanser i hjärnan fortfarande är okända förefaller dylika spekulationer meningslösa. Något argument för själens odödlighet eller människoandens existensoberoende av den mänskliga hjärnan hämtar vi inte heller på så sätt. Det kan även vara bedrägligt att, såsom vissa gör, taga ”efter-dödenupplevelser” hos människor som aldrig varit döda i medicinsk bemärkelse till intäkt för existensen av ett liv efter detta. Liknande ”efter-döden-upplevelser” kan också induceras av vissa droger och just det gemensamma i många sådana upplevelser kan ju lika väl förklaras av gemensamma strukturer i människans hjärna, som aktiveras i tillstånd av extrem utmattning eller smärta. Hur gärna vi i vår tid än vill kommer vi sannolikt aldrig nå kunskap om andliga fenomen och tillvarons yttersta gränser enbart med hjälp av natur- och beteendevetenskaperna. De svåra frågorna om kropp, själ och ande och människans odödlighet borde i våra dagar utmana teologer och filosofer att på nytt söka förmedla de svar som medeltidens lärde på sitt sätt delgav sina samtida.

Däremot kan naturvetenskaperna säga något om människans primat. Människan är inte unik i fråga om hjärnans utveckling. Först utvecklas de delar av hjärnan som styr de livsuppehållande funktionerna och rader av instinkter och komplexa reaktionsmönster, vilka vi har gemensamt med alla ryggradsdjur. Därefter sker i huvudsak pålagring av det ena hämmande (”nej-sägande”) lagret av hjärnbark efter det andra. Människan och andra högre däggdjur kan därför kontrollera och anpassa sina instinkter på ett mer ändamålsenligt sätt än djur, som befinner sig längre ner i utvecklingsserien. Därigenom finns i människans hjärna en strukturell grundval för den fria viljan. Vad som skiljer människan från de högst utvecklade däggdjuren är två saker. I den senast utvecklade delen av pannlobens mot ögonhåligheten gränsande del finns hos människan en liten fåra, som veterligen saknas hos alla andra djur. Vad mera är – detta område tycks, att döma av paleontologiska fynd, befinna sig i ständig utveckling. För övrigt tycks människan vara unik därigenom att hon i så ringa grad är specialiserad till ett visst element (t.ex. vattnet såsom delfinen) eller vissa kroppsdelar (t.ex. svans med gripförmåga hos många apor). Därigenom frigöres hjärnkapacitet, som kan användas för annat ändamål än kontroll av den egna kroppen eller den omedelbara livsmiljön. Människosläktets historia, som är intimt förknippad med språket och det skrivna ordet, bär vittnesbörd om detta. Kanske ligger såväl den enskilda människans som hela människosläktets fortsatta utvecklingsmöjlighet i skärningspunkten mellan specialisten och medmänniskan. När Gud blev människa var Han framförallt medmänniska . . .