Kyrka och mänskliga rättigheter

Nästan dagligen rapporterar massmedia om överträdelser av de mänskliga rättigheterna i många länder i både väst och öst. ”Amnesty International”, den världsomspännande hjälporganisationen för fängslade personer, bevisar genom systematiska undersökningar och noggranna efterforskningar att många regeringar använder grymma tortyrmetoder för att pressa fram bekännelser eller för att skrämma politiska motståndare. Man använder sig av tortyr också på det internationella planet: experter skickas till olika länder, tortyrskolor förklarar och demonstrerar de nyaste metoderna, tortyrinstrument exporteras. Till den dagliga rutinen i många länder hör förtryck och förföljelse av olika minoriteter, bortföranden och tagande av gisslan.

”Charta 77” och Helsingforsdeklarationen

I Sovjetunionen och de övriga östeuropeiska staterna blir emigranter och oliktänkande inom landet på grund av sin insats för de mänskliga rättigheterna angripna, fysiskt och psykiskt plågade och förföljda. Som exempel må hänvisas till händelserna i Tjeckoslovakien i början av 1977 i samband med att ”Charta 77” publicerades. Ty knappast något dokument om medborgerliga eller mänskliga rättigheter i öst och väst under de senaste åren har väckt en sådan uppståndelse. I kontrast mot varandra stod å ena sidan skarpa reaktioner och kampanjer från regeringens och partiets sida mot de 450 undertecknarna och spontana sympatiyttringar i flera kommunistiska stater å den andra. Under tiden dog filosofen Jan Patochka, katolik och känd Husserlforskare, i Prag den 13 mars 1977. Han var en av de ledande författarna till Chartan. Säkerhetstjänsten hade upprepade gånger förhört Patochka på grund av att han hade varit tongivande vid tillkomsten av ”Charta 77” och att han energiskt försvarat den offentligt. Till sist utsatte man honom för en elva timmar lång samtalsterror. Detta ledde till att den framstående medborgarrättskämpen drabbades av en svår hjärnblödning.

Strax efter publiceringen av dokumentet sattes de statliga mediernas antipropaganda in, inspirerad och anförd av det officiella partiorganet ”Rude Pravo”. Denna i sin tur har upprepade gånger fått hjälp av Pravda i Moskva. De åtföljande polisåtgärderna och repressalierna satte, trots talesmännens förklaringar, i gång förföljelser av de överrumplade i en utsträckning som man inte lär ha upplevt sedan 50-talet då Slanski-processen ägde rum.

Dessa och liknande exempel i andra östblocksländer inträffar trots att de stater som deltog i huvudkonferensen om de mänskliga rättigheterna i Helsingfors förband sig, att samvetsgrant uppfylla dess beslut. För vårt vidkommande är det den s k sjunde grundsatsen som är viktig. Den garanterar aktning för de mänskliga rättigheterna och för de grundläggande friheterna inberäknat tanke-, samvets-, religions- och övertygelsefrihet för alla människor oaktat ras, kön och språk. Därmed lovar alla stater som undertecknat besluten, att aktivt främja de civila, de politiska, de ekonomiska, de sociala och de kulturella liksom också de andra rättigheterna och friheterna som följer av människans inneboende värde och som är viktiga för hennes fria och fullödiga utveckling. Den stora betydelse de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna har som väsentlig förutsättning för fred, rättvisa och välgång erkännes i fördraget, liksom också dess betydelse för utvecklingen av vänskapliga förbindelser och för samarbetet mellan deltagarstaterna. Den sjunde grundsatsen avslutas helt följdriktigt med bekännelsen: ”Inom det område som rör de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna skall deltagarstaterna handla i överensstämmelse med de mål och grundsatser som finns i Förenade Nationernas författning och i överensstämmelse med den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. De skall, så långt som de är bundna vid dem, vidare uppfylla de förpliktelser som fastställts i de internationella uttalanden och överenskommelser som gjorts på detta område, däribland också i de internationella konventionerna angående de mänskliga rättigheterna.”‘

Problem på de ekonomiska, politiska, religiösa och världsåskådningsmässiga områdena liksom yttre inflytande, uppkommet till följd av förstärkta kontakter och förbättrad kommunikation med västerlandet, har försatt ett flertal socialistiska östländer i argumentationssvårigheter, som de bara kan befria sig från genom massiva motåtgärder. För dogmatikerna bland de kommunistiska funktionärerna och ideologerna, verkar den enda riktiga lösningen på problemet med de oppositionella krafterna vara en återgång till stalinismen, efter som ju avspänningspolitiken urholkar deras maktposition inom landet. Pragmatikerna ryggar tillbaka för den öppna terrorn men vill inte heller frivilligt utsätta sig för demokratiseringens vågspel.

Här är inte platsen att framställa västerlandets reaktion och dess kampanj för rörelsen för medborgerliga och mänskliga rättigheter. I stället skall vi visa i vilken situation de kristna kyrkorna, och då framför allt den katolska kyrkan, ofta befinner sig då de skall fullgöra sitt förkunnelseuppdrag och hur de bör förhålla sig inför ringaktning av de fundamentala mänskliga rättigheterna.

Den katolska kyrkan får inte undvika detta problemområde. Hon kan inte heller förhålla sig passiv inför dessa händelser, inte bara av den anledningen att hon är förföljd i många av världens länder och delvis eller helt mist sin rörelsefrihet’. Kyrkan uppfattar dessutom sig själv som garant och advokat för förföljda och förtryckta liksom också som frihetens och människovärdets försvarare. Så till vida kan inte kyrkan dra sig undan denna obekväma uppgift. Ty i sista hand handlar det om hennes trovärdighet och också om hennes tjänst för hela människosläktet för ökad mänsklighet, rättvisa och försoning människor emellan och med Gud. Det som står på spel är alltså de värden och rättigheter som kyrkan förkunnar, särskilt sedan senaste konciliet och framför allt av påven Paulus VI, och som hon också vid flera tillfällen eftertryckligt försvarar överallt på jorden.

Allmän formulering av de mänskliga rättigheterna

De mänskliga rättigheterna formuleras ofta ganska vagt och abstrakt. De reflekterar innehållsligt en bestämd tid och dess förståelse av sig själv. Den rådande synen på människan och på världen, samhällsanalysen, historieförståelsen, eller snarare stats- och författningsteorin spelar in vid konkretionen av de mänskliga rättigheterna. Som grundläggande och normativa värdemätare återspeglar de en viss tids ideella, samhällspolitiska och socio-ekonomiska komponenter. Man kan bara förstå dem sakligt riktigt utifrån denna bakgrund. Kunskapen om hur de har uppkommit relativiserar samtidigt de mänskliga rättigheterna eller får en snarare att förstå, att deras formulering är underkastad historiens växlingar då de till följd av förändrade omständigheter avgränsas skarpare, får ett fullödigare innehåll och en annorlunda accentuering.

Denna föränderlighet tillåter emellertid inte slutsatsen, att det inte skulle finnas något absolut i dessa utsagor som är höjt över den historiska processen. Ty de mänskliga rättigheterna är grundade i människans väsen. De förkroppsligar ”naturliga”, frihets- och personliga rättigheter och de fanns innan samhälls- och statsbildningar kom till stånd. Dessa rättigheter måste respekteras och är nödvändiga, okränkbara och oförytterliga när det gäller att uppfylla moraliska uppgifter. Som grundläggande personliga värden för människan förblir de undandragna det socio-politiska skeendet och den godtyckliga förändringen i den mänskliga situationen.

De mänskliga rättigheterna, vars innehåll under tidens lopp har betonats olika och blivit skarpare utkristalliserat, uttrycker de förutsättningar som är grundläggande för att individen skall ha möjlighet till en människovärdig utveckling i samhälle och stat. Dessa rättigheter, som t.ex. rätten till liv, frihet, alla människors lika värde, till personens okränkbarhet och säkerhet, till förvärvsmöjlighet, egendom, utbildning och undervisning, till yrkesval, yttrandefrihet och rättighet att bosätta sig var som helst osv, tillkommer den enskilda människan uteslutande av det faktum, att hon existerar som människa. De tillfaller var och en i samma mått ”utan särskiljande av ras, färg, kön, språk, religion, politisk och övrig övertygelse, nationalitet eller socialt ursprung, förmåga, börd eller andra omständigheter”, som artikel 2 i FN:s uttalande om de mänskliga rättigheterna från 1948 uttrycker det.

Den enskilda människan befinner sig dock i ett mångfaldigt nät av relationer till andra individer, vilka likaså har oavvisliga rättigheter till självförverkligande. Ur den spänningsfyllda växelverkan mellan olika individers rättigheter och plikter bestäms till vardags innehållet i de mänskliga rättigheterna, deras formulering och realisering. Dessa rättigheter har funnit sin plats i många länders författningar såsom grundläggande rättigheter. Härigenom framstår kodifieringen i våra dagar av de mänskliga rättigheterna som resultatet av en lång process vilken med sina rötter går tillbaka till mänsklighetens första tid. De kristna trosföreställningarna och värderingarna har haft avgörande inflytande på denna process i västerlandets historia. Det var framför allt principen om nästankärleken och om alla människors lika värde på grund av sin avbildslikhet med Gud som var konstitutiver vid den vidare innehållsliga utvecklingen till iden om de mänskliga rättigheterna. Upplysningens idéer och den franska revolutionen 1789, vilkas ensidiga tankegångar vi inte vidare kan gå in på här, gav viktiga impulser för den nyare tidens formulering av de mänskliga rättigheterna.

De mänskliga rättigheterna som kyrkan förstår dem

När man frågar efter de mänskliga rättigheterna i kyrkan, vars budskap skall förstås som förlösande befrielse av människan från oundvikligt förfall till skuld och död såväl som hoppfull tillförsikt till Guds oåterkalleliga framtid genom Kristi försonande gärning, då måste man beakta att den kristne, såsom anhängare till en bestämd religiös gemenskap inom sin kyrka, ingalunda oinskränkt kan åberopa sig på alla mänskliga rättigheter T.ex. rätten till obegränsad samvets-, bekännelse- eller pressfrihet. Precis lika litet bryter en religionsgemenskap mot den allmänna principen om lika värde då den endast tar emot sådana personer till sina ämbeten som tillhör den som medlemmar. Ty denna rättsgrundsats förpliktar bara likar att behandla varandra lika under det att olikar behandlas olikt. Dessutom har inte alla de rättigheter och plikter som finns uppräknade i de olika katalogerna över de mänskliga rättigheterna, samma tvingande relevans inom det kyrkliga området. Som kyrkan ser det framstår personens oförytterliga värde som den centrala och ledande tanken och som det grundläggande, privilegiet’.

Jämför man ställningstagandena för de mänskliga rättigheterna från kyrkans och påvedömets sida, framför allt under detta sekel, kan man tydligt se en utveckling av det katolska tänkandet från Leo XIII:s encyklikor över bestämda uttalanden av Pius XII under andra världskriget, och encyklikan ”Pacem in terris” av Johannes XX1I1 till pastoralkonstitutionen ”Gaudium et spes” och uttalandet om religionsfriheten ”Dignitatis humanae personae” från andra Vatikankonciliet. De tre sist nämnda dokumenten lär ha visats upp som exempel på kyrkans nuvarande hållning i fråga om de mänskliga rättigheterna. Dokumenten har också en grundläggande funktion som bakgrund till nedanstående resonemang.

1. Pacem in terris

Den 11 april 1963 offentliggjorde påven Johannes XXIII encykliken ”Pacem in terris” som handlar ”om fred mellan alla folkslag i sanning, rättvisa, kärlek och frihet”. Den vände sig till den katolska världen och därutöver för första gången i kyrkans historia uttryckligen ”till alla människor av god vilja.” Publiceringen av encyklikan gav ett ansenligt eko i de flesta länder och hos grupper som företräder olika inställningar i politiska liksom i världsåskådningsfrågor. Johannes Neumann, kyrkorättslärd från Tubingen, betecknade den som ”rent av kyrkans förklaring om de mänskliga rättigheterna”. Innehållet knyter an till ”Förenade Nationernas allmänna uttalande om de mänskliga rättigheterna” från 10 dec 1948, till den ”Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna” från 4 nov 1950 och till den ”Europeiska socialchartan” från 18 okt 1961. Påven Johannes bejakade uttryckligen den förståelse av människovärdet som ligger till grund för FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och också den kärna av de mänskliga rättigheterna vilka har sina rötter i denna förståelse av människovärdet. Genom detta berövade han de individualistiskt uppfattade mänskliga rättigheterna denna ensidiga inriktning, som de varit behäftade med ända från början och infogade dem organiskt i den katolska socialläran: listan över de klassiska individuella rättigheterna utökades och rätten till utveckling och till aktivt inflytande för enskilda, grupper och folkslag trädde starkare i förgrunden. Skrivelsens speciella ärende är att uppställa förhållningsregler för relationerna mellan medborgarna inbördes, mellan medborgare och stat och mellan stater sinsemellan. Denna intention förklarar varför det i det följande först talas om rättigheterna och först därefter om ömsesidiga plikter.

Den enskilda människan och varje folk befinner sig i en naturlig ordning, som inte får förstås som ett blint, oförnuftigt och oföränderligt öde, bestämt av Gud. I stället är det fråga om att utföra en tilldelad uppgift på ett väl genomtänkt sätt i enlighet med fakta och vad nöden kräver. Människans väsen som en person som är utrustad med förstånd och fri vilja utgör måttstocken för varje ordnat, rättvist och fruktbärande liv tillsammans. För den kristne äger den mänskliga naturen ytterligare en dimension om vilken det heter i rundskrivelsen, att Kristi blod har återlöst människorna vilka genom nåden har blivit Guds söner och vänner insatta såsom arvingar till den eviga härligheten. (Nr 9-10). Utifrån denna människosyn och utifrån övertygelsen att de elementära lagarna för ordning i det enskilda och det samhälleliga livet är inskrivna i samvetet (Nr 5) följer aktningen för såväl den enskildes som folks rätt att leva, känslan för rättvisa, avståndstagandet från varjehanda diskriminering av människor och folk på grund av deras trosbekännelse eller deras ras liksom att växelverkan mellan oeftergivliga, allmänt giltiga och okränkbara rättigheter och plikter är förutsättningen för att de mänskliga, materiella och andliga värdena skall kunna förverkligas fullt ut.

Då varje människa har bestämda djupt rotade rättigheter till en människovärdig tillvaro är hon också förpliktad att göra anspråk på dessa rättigheter som uttryck för hennes värdighet. Alla andra, också krafter och intressen organiserade i föreningar, har den grundläggande plikten att respektera dessa rättigheter. Enligt allmän kyrklig uppfattning, på vilken encyklikan uttryckligen åberopar sig, grundar den oupplösliga relationen mellan rättigheter och plikter sitt ursprung i den naturliga lagen (Nr 28-30).

Om mänskligheten inte vill ge upp sig själv och inte avstå från förverkligandet av de mänskliga rättigheterna måste den gå in för avspänning och säkerhet, för samarbete och fred. Skadliga tillväxtformer, rovdrift på råvarutillgångarna, hotet mot grunden för vår existens genom miljöförstöring, revolutionära omstruktureringar i samhälls- och yrkesskikt, polariseringen mellan industrinationerna och länderna i tredje världen på grund av de stora skillnaderna i levnadsstandard, faran för mänsklighetens självutplåning genom ABC-vapen och en större vapenarsenal än nöden kräver och genom den totala militära konfrontationen mellan supermakterna allt detta har lett till insikten, att de internationella strävandena för att säkra fred måste stå som ett ”kategoriskt imperativ” för den nutida världspolitiken. Ingen kan dra sig undan det då det är ett världsomspännande problem.

De olika politiska inriktningarna på global, regional och nationell nivå tjänar detta syfte. Ty det behövs en överordnad auktoritet för människorna inom en nation men också mellan nationerna och maktblocken vars avgörande funktion består i att säkerställa och upprätthålla freden. ”Pacem in terris” har gjort denna uppfattning till sin och försvarar med eftertryck en stats- och folkrättsligt legitim auktoritet, som tar den konkreta situationen i det dynamiska samhället på allvar. Ty i det moderna samhällslivet med sina komplexa problem räcker inte längre de traditionella rättsordningarna till, varför statsledarna måste bemöda sig om att ha klara begrepp när det gäller sina uppgifters väsen och omfång.

Man kan dock på ett förnuftigt sätt sträva efter världsfreden som uppnåeligt mål och som förutsättning för ett allmänt förverkligande av de mänskliga rättigheterna först när en del problem är lösta såsom t.ex. problemet med minoriteter och flyktingar, balans mellan befolkning, vinster och kapital, en sådan behandling av utvecklingsländerna som gagnar deras sak eller problemen med svält och överbefolkning.

Strävan att förverkliga de mänskliga rättigheterna är integrerad i all freds- och avspänningspolitik. Den kan inte ersätta denna politik. Fredsencyklikan uppfodrar därför speciellt varje kristen att med kraft verka för en humanare världs- och samhällsordning liksom att övervinna klyftan mellan tro och liv genom att leva kristet. (nr 147-153).

Den historiska betydelsen av encyklikan ”Pacem in terris” ligger i det faktum, att i den har kyrkan år 1963 för första gången uttalat sig officiellt och expressis verbis om människovärdet och däri, att påven, såsom högste lärare för kyrkan, med eftertryck har satt sig in i de mänskliga rättigheterna. Avgörande är också påpekandet, att ur den religiösa friheten utvecklades stegvis den fulla tanke-, yttrande- och mötesfriheten, vilka den moderna lagstiftningen garanterar.

2. Pastoralkonstitutionen ”Gaudium et spes”

Pastoralkonstitutionen, som antogs med överväldigande majoritet den 7 dec 1965 av konciliet, belägger likaså den inomkyrkliga utvecklingen med avseende på de mänskliga rättigheterna. Enligt den framförda önskan vill kyrkan bidraga till en människovärdig utformning av världen i den broderskapets och kärlekens anda som förhindrar varje ringaktning av de mänskliga rättigheterna (Art. 91). I centrum för konstitutionen står följaktligen människan, insnärjd i många strukturer och dimensioner (Nr 73-75). I överensstämmelse därmed tecknar dokumentet en bild av den mänskliga gemenskapen i ljuset av uppenbarelsetron. Det är en bild som inte endast ser människan i sin naturliga ordning utan inberäknar hennes kallelse till barnaskap hos Gud och till slutlig fulländning i Gud (Art. 12-18).

Den aktuella diskussionen om grundvärderingarna i stat och samhälle i Västtyskland har visat, med grundlagen som stöd, att staten är till för människans skull och inte människan för statens skull. Efter en epok av totalitärt våldsherravälde och förgudning av staten hade man klarare insett att man hädanefter måste handla utifrån människans värde. Genom att så starkt betona det absolut oantastbara människovärdet skulle ofrihet, ringaktning av människovärdet och godtyckligt styre omöjliggöras i framtiden. Det är också en gemensam övertygelse, att mänsklig existens inte är lika med tillfredsställelse av materiella anspråk utan snarare att mänsklig samlevnad kräver en överensstämmelse i värderingar och normer, i grundhållning och grundinställning. Här uppmanas speciellt kyrkan att hålla frågan om den yttersta innebörden i mänsklig existens levande.

Denna viktiga uppgift har kyrkan förstått. Konciliet framhäver därför det faktum, att mänskligt framsteg, som förtjänar namnet, i ett rättsligt och politiskt organiserat civilt samhälle bara låter sig förverkligas genom iakttagande av de mänskliga grundläggande värdena. Eftersom kyrkan äger hela sanningen om människan genom det evangelium som anförtrotts henne är hon, som ingen annan institution, skickad och kallad att skydda människans värde (art. 40-43).

I och med att främjandet av och försvaret av de mänskliga rättigheterna alltmer blir verklighet behövs det en permanent och omfattande uppfostringsprocess. Denna måste kyrkan enligt ”Gaudium et spes” ta itu med främst med de troende. Ty erfarenheten lär, att många kristna ännu i dag inte är skickade att uppfylla sina plikter med avseende på de okränkbara mänskliga rättigheterna och att ge vittnesbörd om dessa på arbetets, på samhällets, politikens och ekonomins områden och i uppfostran. Denna pedagogiska ansträngning skall göra den kristne medveten om det mänskliga värdet, och om friheten och jämlikheten som alla människor har del i genom skapelse- och återlösningsordningen. Den skall väcka beredskapen att överallt i det dagliga livet iaktta dessa grundläggande värden. Det är kyrkans huvudbidrag (jfr Art. 31).

3. Uttalande om religionsfriheten. ”Dignitatis humanae personae”

I stora delar av världen bryter man mot människans rätt till yttrande- och religionsfrihet, till likvärdig behandling av medborgarna oberoende av religiös och politisk övertygelse. Inskränkandet av dessa friheter och av kyrkans möjligheter att arbeta sträcker sig från politiska och byråkratiska trakasserier, över den fullständiga isoleringen från det offentliga livet, till det totala förbudet mot religionsutövning även om den endast är privat.

Mot denna bakgrund får uttalandet om religionsfriheten från konciliet den 7 dec. 1965 en särskild betydelse. Den dåvarande generalsekreteraren för Kyrkornas Världsråd, William Visserk Hooft, hälsade den några få dagar efter dess publicering som ”en gemensam grund för alla kristna kyrkor för det gemensamma försvaret av religionsfriheten och de grundläggande mänskliga rättigheterna”. Ty människan äger, som konciliet förklarar, rätten till religiös frihet vilken inte får underkastas något tvång av någon instans vilken det än vara må (Art. 2). Och då människan är inriktad på att meddela den insedda sanningen tillfaller henne rätten, som samhällsmedlem, att utföra sina religiösa handlingar offentligt och i gemenskap med andra. Den enskilda människan måste därvid medges den inre och yttre frihet hon behöver för att kunna eftersträva sanningen, särskilt den religiösa sanningen (Art. 2-3). Hon får dock inte tvingas till tro (Art. 12).

Plikten att skydda rätten till religionsfrihet som ett värde grundat på tanken om det allmänna bästa och aktningen för religiöst oliktänkande åligger varje person, grupp och makt som har att garantera det allmänna bästa. ”Dignitatis humanae personae” uppmanar därför eftertryckligt statsmakten till erkännande av, värnande om och befrämjande av religionsfriheten. Den måste nämligen främst respektera de mänskliga rättigheterna och försvara dem mot kränkning. Den måste ta hänsyn till alla medborgares likhet inför lagen och ingen människa får någonsin, öppet eller fördolt, förföljas eller diskrimineras för religionens skull (Art. 6).

Kyrkan fordrar alltså inte längre religionsfrihet endast för sig själv utan, som en bland de mänskliga rättigheterna, för alla. Hon eftersträvar därmed ett samhälle som helt är uppbyggt på strukturer av verklig frihet, rättvisa och solidaritet. Först i denna gemenskap är den intellektuellt ärliga och allvarliga diskussionen om den (religiösa) sanningen möjlig.

Av detta dokument från konciliet framgår tydligt hur allvarligt kyrkan tar på människan personliga friheter och värde. Det är gynnsamma förutsättningar för en öppen och trovärdig dialog med de andliga och samhälleliga krafterna i dag för att, utifrån den kristna tron, kunna lämna ett viktigt bidrag till värnandet om de mänskliga rättigheterna överallt i världen.

Noter:

Dokumentation om de mänskliga rättigheterna ”Sicherheit und Zusammenarbeit in Europa und die Erklärung des Europäischen Rates über die KSZE”, utg. av förbundscentralen för politisk bildning (Bonn 1975) 5.

2Lärorik med avseende på situationen för kyrkorna i östblocksstaterna med hänsyn till belgradkonferensen är: Kirchen im Sozialismus. Kirche und Staat in den osteuropäischen Republiken, utg. av G. Barberini, M. Stöhr, E. Weingärtner (Frankfurt 1977).

3Se härtill den knappa och informativa historiska överblicken av J. Messner, Was ist Menschenwurde? i Internationale katholische Zeitschrift 6 (1977) 233-240.