Ingen valfrihet för konceptionsprodukter

Ingen förnuftig människa klagar på fullt allvar över att teknikens landvinningar – bortsett från allt fler oönskade effekter – leder till ökad valfrihet. Vi kan mer och mer gardera oss mot det oförutsedda, både i stort och smått. Ingen behöver i våra dagar plötsligt ryckas bort i lunginflammation – och det är ytterst osannolikt att någon vid sina sinnens bruk vill avstå från penicillinbehandlingen under hänvisning till att naturen borde ha sin gång. Man väljer nog tacksamt att leva vidare. Människan blir mer och mer herre över naturen. Den tanken var ett evangelium ännu i början av sextiotalet. I sent sjuttiotal oroar den allt fler tänkande människor – fråga en partistrateg om den saken!

När det nu gäller sådana teknologins avigsidor som mer och mer kommer att tilldra sig det offentligas intresse (med andra ord bli valfrågor) råder det en bred enighet åtminstone om vari det onda består. Alla vet vilka kärnkraftens faror är, de flesta vet att asbest är cancerframkallande, många vet att färgämnen i livsmedel kan orsaka cancer eller allergier. De politiskt känsliga bedömningar som måste göras kommer, åtminstone i ett längre tidsperspektiv, att kunna kallas riktiga eller felaktiga. För den händelse att något kemiskt ämne eller någon teknisk process leder till många människors ohälsa eller död, då har man statistiken på sin sida när man hävdar, att ett sådant ämne eller en sådan process måste avskaffas, också till priset av betydande ekonomiska belastningar. Liv och hälsa har hittills inte ansetts förhandlingsbara. De värdena är överordnade övriga intressen, t ex samhällets eller ett företags rationaliserings- eller vinstintressen. Inför dem gör t o m valfriheten halt. Detta förnekas av ingen – vad debatten gäller är snarast graden av sannolikhet för att potentiella risker skall bli verklighet.

Dock görs det, som alla vet men inte många vill säga öppet, ett viktigt undantag från den eljest accepterade principen att mänskligt liv inte får offras för något annat, förment högre intresse (vare sig detta intresse hävdas av en stat, ett parti, en politisk majoritet, ett företag, en grupp eller en individ). Gällande svensk lagstiftning tillerkänner en individ (modern) oinskränkt valfrihet att i arton veckor förfoga över en annan individs (fostrets) liv. För den händelse modern beslutar att avbryta havandeskapet behöver hon inte närmare redogöra för de skäl som förmått henne att söka samhällshjälp för att utsläcka fostrets liv. I Sverige leder för närvarande vart fjärde havandeskap till fosterfördrivning, d v s årligen förhindras ca 32 000 mänskliga individer att leva sitt liv. Av dessa beräknas några promille vara behäftade med allvarligare utvecklingsrubbningar. Övriga kan förutsättas vara helt normalt utvecklade. Samtidigt pågår en debatt om vad som kan göras för att förmå föräldrar att sätta fler barn till världen.

Det anses inte riktigt salongsfähigt att i andra sammanhang hävda att sociala problem enklast löses om man röjer ur vägen de människor som uppfattas som problemens orsaker. Att det är acceptabelt att göra sig av med ofödda människor har, om man tänker närmare på saken, en ganska enkel förklaring: man ser dem inte. Alltså förblir de en abstraktion, och betänkligheter inför rättsövergrepp mot sådana individer kan besvärjas med ordmagi. Det som förr kallades bälgmord låter inte så kriminellt om man kallar det graviditetsavbrytande. Det välsedda fostret kallas barn (”att vänta barn”) och tillerkännes arvsrätt. Det ovälkomna kan förslagsvis kallas konceptionsprodukt, och en produkt kan ju behandlas efter ägarens gottfinnande. Vårt svenska språk har i dagarna berikats med just detta ord av Berndt Kjessler, professor i gynekologi och obstetrik vid Linköpings universitet och överläkare vid kvinnokliniken i Linköping (”Fosterdiagnostik. Vem skulle ha rätt att portionera ut lidande och ångest till de gravida och deras familjer?”, Läkartidningen 13/1979, s. 1155 f.).

Kjesslers artikel är föranledd av en utveckling som borde vara välkänd för alla som tycker att alla har ansvar för framtiden och dess etiska klimat. Sedan några år tillbaka är det nämligen möjligt att genom ett enda blodprov på modern mäta halten av alfa-fetoprotein (AFP). På så sätt kan man med mycket stor sannolikhet förutsäga en rad missbildningar hos fostret (den mest kända är ryggmärgsbråck). Den 1 april 1978 erbjöds samtliga havande kvinnor i Västerbotten som så önskade att kostnadsfritt genomgå ett sådant prov. Metoden har flera gånger debatterats i svensk TV med deltagande av bl a läkare och föräldrar med ansvar för mentalt efterblivna barn. Den nya möjligheten, som naturligtvis kan betecknas som en form av ökad valfrihet för modern och familjen, har dock mottagits under betydande reservationer främst från talesmän för sådana handikappade: (Det är viktigt att framhålla att det aldrig varit tal om att göra provet obligatoriskt.)

Berndt Kjessler påpekar i sin artikel i Läkartidningen med oklanderlig logik det besynnerliga i att man hyser etiska eller andra betänkligheter mot AFP-testet om man eljest accepterar vårt lands abortlagstiftning och de resonemang som ligger till grund för den. Om man utan andra abortindikationer än bekvämlighetsaspekten kan tänka sig att avliva fullt friska foster, då borde man inte spilla några tårar över att man får möjlighet att förutse ett gravt handikapp hos barnet. Naturligtvis innebär inte, som Kjessler också påpekar, denna nya möjlighet att man nu kan debattera om ”vilka som skall bestämma om vem som skall få födas”. Den frågan har samhället utifrån sina utgångspunkter redan avgjort. Den bestämmanderätten tillkommer modern, och ingen har rätt att söka påverka hennes suveräna beslut, vare sig myndigheter eller enskilda. Ett undantag härvidlag stadgas dock av Socialstyrelsen i cirkulär med råd och anvisningar vid rubella-infektion (”röda hund”) under graviditet av den 17 juni 1976. Där åläggs berörd läkare att påverka modern att begära abort om hon insjuknat under graviditetens första fjorton veckor. Dock kan ”i individuella fall . . . psykologiska, religiösa, sociala eller medicinska skäl” tala emot sådan abort. Observeras bör, att chansen att barnet är helt normalt trots rubellainfektion hos modern i graviditetens början är mellan 85 och 95 procent.

Det är alltså fullt klart att den senaste tidens utveckling (en helsidesannons i samma nummer av Läkartidningen talar om att 1979 är det år då kvinnor inte längre behöver sväva i ovisshet i dessa frågor) inte innebär något principiellt nytt. Men oroliga läkare och föräldrar till handikappade barn har osökt ställt sig frågan hur framtiden kommer att te sig i ett samhälle som på papperet bekänner sig till moderns fulla valfrihet men genom sin praxis underblåser uppfattningen att en handikappad människa måste innebära ”lidande och ångest” för sin omgivning. Det finns all anledning att upprepa en fråga som ställdes förra året av Kjesslers kollega i Norrköping, Stig Melander (Läkartidningen 38/1978): Vilken indikation åberopas vid abort av foster med Downs syndrom (mongoloism), eftersom den mongoloide själv inte uppfattar sitt tillstånd som ett lidande? Hur kan man under rådande praxis trovärdigt förklara för handikappade att de är lika önskade samhällsmedborgare som alla andra människor?

Mycket skulle vinnas om lagstiftare och rättsvårdare klart och rakt på sak redovisade de skäl (förutom s k allmän rättsuppfattning) som talar för att man kan använda en dubbel måttstock för livets värde inom resp. utom livmoderväggen. När, exakt, blir individen innehavare av den grundläggande mänskliga rättigheten, rätten till livet? Vilka skäl (utom tekniskt-estetiska) bestämmer att han anses som ett neutrum som fritt kan förfogas över i just arton veckor, men inte längre? Om lagen förbjuder modern att ge sin avkomma en dask i stjärten, hur kan lagen då tillåta henne att beröva den livet? Vad, exakt, talar för att långvårdspatienter, drogmissbrukare, mentalsjuka och avvikare av alla de slag under dessa omständigheter alltid kommer att tillerkännas samma rätt till liv som friska och högpresterande människor?’

Det vore verkligt intressant att höra en argumentering för gällande svensk abortlag som inte nöjer sig med att avfärda sådana frågor som greuelpropaganda utan i stället presenterar övertygande bevisning för att lagtexten är i full överensstämmelse med de lagrum som slår vakt om det mänskliga livets okränkbarhet.

Varje samhälle och varje människa som slår sig till ro med en livslögn kommer förr eller senare att upptäcka sitt självbedrägeri. Man kan lura sig själv ganska länge, men inte hur länge som helst.

I. Se vidare: Etiska riktmärken vid livets gränser. Synpunkter 3. Katolska Bokförlaget 1979, 75 sid.